Som jag berättat så hade jag förts till Södersjukhuset i ambulans två gånger inom en vecka.

Läkarna hade ställt sig frågande inför vad jag drabbats av och sänt hem mig med stora kortisondoser. De hade konstaterat förmaks-flimmer och förhöjda Q-bågar i mitt EKG och därmed sett att jag hade haft en infarkt. Men blod-prover visade att den inte var akut.

Därmed sändes jag hem, men man behöver inte använda alltför mycket fantasi för att inse att jag snart skulle bli patient igen.

Mönstret var detsamma och det kom både ambulans och akutbil. Akutbilens sjuksköterska satt med mig i ambulansen och sände EKG via radio till SöS innan vi åkte. Som vanligt fick jag nitroglycerin (Nitromex i sprayform) och syrgas. Denna gång åkte återigen bilarna i sällskap till SöS med påslagna blåljus och sirener.

Ambulanspersonalen förklarar sådant för patienten med ”- Nja, det är bara lite risk för kö…”

Intressant inställning om det hade varit sant. Men det var det inte eftersom de denna gång för-varnade akuten om att vi snart skulle vara inne. Ett s.k. sjukhuslarm. Det gör ambulans-personalen bara då de anser att det är en akut fara för att patienten ska avlida. ”Risk för kö…” :-)

Den här gången blev det akutrummet längst ut vid ambulansinfarten. Där fanns ett tjugotal personer i vita rockar, syrror, undersköterskor och tre eller fyra läkare. Alla akuta procedurer som sättande av ”infarter” och annat var avklarade under transporten av sjuk-sköterskan i akutbilen och även EKG-elektroderna fanns på plats.

Knalltransport till intensiven blev det och där kopplades allehanda slangar in. Den vätskedrivande medicinen som jag fick intravenöst var så effektiv att sjuksköterskorna på intensiven frågade om de fick sätta en kateter.

Men det tarvas en väldigt sjuk karl för en sådan åtgärd.. :-)

Läkarna kom och pratade med mig flera gånger och vid ett tillfälle satte sig två av dem på sängkanten och började klämma och trycka på mina vader och min hals.

Efter 4-5 minuters mumlande berättade de att jag hade hjärtsvikt och att det troligen var det som orsakat mina besvär.

Morgonen efter fick jag flytta till en av Södersjukhusets hjärt-avdelningar.

Väl där så hade jag lättat på ett antal liters kroppsvätska vilket innebar att jag kände mig utomordentligt pigg. Men dessvärre så var jag tillsagd att hålla mig i sängläge med mina slangar och sladdar.

Dag tre så lät de sig övertalas till att ge mig telemetri, vilket innebär en liten radiosändare som gör att de kunde följa mitt EKG även när jag rörde mig ute på avdelningen.

Jag hade genomgått ultraljud, hjärt- lungröntgen och fått en tid för kärlröntgen av hjärtat. Den tillgår så att en kanyl sticks in i en ven i ljumsken och leds sedan via kroppspulsådern upp och in i hjärtat.

Det sker med lokalbedövning samt smärtlindring med morfin för att patienten ska hålla sig lugn.

Och det kan ju behövas…

Men det återkommer jag till..