I dagens spionaffärsdominerade nyhetsflöde så hittar jag en kolumn i Svenska Dagbladet som är skriven av Roland Poirier Martinsson. Kolumnen är en beskyllning mot vänstern för att politisera Dylans musik och försöken att hävda att Bob Dylan är ”vänster”. Roland berättar inledningsvis att hans svägerska bor granne med Bob Dylan och skriver nöjt att hon kallar honom för ”småborgerlig”. Han nämner, som i förbigående, att han räknar med att fråga Dylan varför han håller på Detroit i baseball när han ska fika hos svägerskan nästa gång. Roland i SvD: ”I höstas kom Working Man‘s Blues 2, där Dylan sjunger om proletariatets svaga köpkraft och globaliseringens effekter på amerikanska löner. Raderna har fått de fans Dylan avskyr mest att åter försöka kedja fast honom vid talarstolen: protestsångaren är tillbaka och kräver höjd minimilön… …Ett problem är att Dylan inte är vänstervriden. I en intervju berättar han om sin olust inför en vänster som, så angelägen att visa medkänsla, reducerar svarta individer till medlemmar av en utsatt grupp med särskild hudfärg. När han kritiserades för att tiga om Vietnamkriget sade han: ”Hur vet du att jag inte är för kriget?” I Palestinakonflikten står han på Israels sida. Feminismen tycks han betrakta som en kuriös modefluga. Han är motståndare till abort och accepterar dödsstraff.” (min fetstil) Jag vet inte hur giltigt ett resonemang om att vänstern politiserar Dylans musik kan vara. Själv har jag aldrig ägt en skiva av honom och jag står normalt inte ut med att höra honom på radio. Mig veterligt så är han inte heller någon som fyller skivbackarna hemma hos andra vänstermän- |
Men när man talar om politisering så blir jag lite full i fniss. Jag har ju inte sett något i den vägen, visserligen så BOR jag i Sverige, men något borde jag ju ändå ha sett. Men fnissandet övergår i ett flatgarv när jag läser Roland Poirier Martinssons avslutning på sin kolumn på SvD:s ledarsida: ”Jag tar vänsterns politisering av Dylan som en personlig förolämpning.” Nu väntar jag spänt på Rolands nästa kolumn där han låter Dylan förklara varför av avskyr vänsterfans och varför han håller på Detroit. Roland Poirier Martinsson i Svenska Dagbladet Andra bloggar om: Roland Poirier Martinsson, SvD, Kolumnist, Bod Dylan, Detroit, Working Man‘s Blues, Tondöv, Vänster, Musik, Politik [tags]Roland Poirier Martinsson, SvD, Kolumnist, Bod Dylan, Detroit, Working Man‘s Blues, Tondöv, Vänster, Musik, Politik[/tags] |
9 svar till “Tondöv Roland Poirier om Dylan”
Hos den här vänstermänniskan fyller han helt klart skivbackarna.
Rolams PM säger att vänstern politiserar Dylan, men VEM är det som gör det? :-)
Roland PM
Studio Ett tog upp detta idag också!
Hos den här högermänniskan fyller han också skivbacken.
Det är väl helt ok Andreas. Det finns vissa låtar som jag gillar oxo, trots att jag inte är högermänniska. Men själva grejen var att det är Roland som politiserar..
En av mina favoritlåtar med Dylan är ”Masters of war”. Nån som hade gjort en egen video till den på youtube, och lagt in den i en Irakkriget-kontext, borde väl uppröra Roland något. http://www.youtube.com/watch?v=g0ELgFGd2fs
OBS. Varning för starka bilder!
Bob Dylan är i första han poet i andra hand politisk.
I texterna framkommer ganska tydligt att han hellre tar den svages(Förresten viken artist ställer sig upp och gapar över att de rika skall bli rikare ?)
än den starkes parti och är starkt emot krig.
Han deltog också själv i medborgarrättsrörelsen.
Han har däremot alltid motsatt sig att bli någon slags talesman för någon slags politisk riktning.
Dylans främsta förebild Woody Guthrie(till vilken han skrev hyllningssången ”Song to woody”) var däremot VÄLDIG vänster.
Döm själva men gör inte Roland Poirier Martinsson´s misstag och skriv en artikel om något man inte har en aning om.
Precis Peter!! Don`t criticize what you can`t understand som han sjunger i the times they are a changin.
Har alltid och kommer alltid att lyssna på han!
Så stor poet och musiker som han e. En av de främsta! Han kommer alltid att betyda mycket för mig!
Läs kommentarsreglerna / J