Igår var jag iväg på en tur till den virtuella världen i Second Life igen. Förut har jag blivit besviken på den alltför utbredda kommers som ser ut att styra innehållet, men igår fick denna uppfattning sig en knäck.

I ärlighetens namn så var jag på plats i förrgår också när man demonstrerade på den internationella kvinnodagen. Då hade somliga plakat med texten ”Jämlikhet för Avatarer”. Det var ett fyrtiotal som hade letat sig till platsen ”Second Sweden” för att delta i den övningen. Någon höll ett tal om kvinnans situation men själv var jag mest upptagen med att studera min omgivning.

Så icke igår. Det var nämligen en jazzkonsert i den virtuella världen och en pianist som hette Ross någonting spelade jazz, bland annat ett antal gamla Jan Johansson-nummer. Mycket tjusigt och det var intressant att se att de faktiskt hade klarat att göra en liten Avatar som såg ut att spela. Musiken var dock live även om jag tror att trummor och bas var syntetiska.

I vilket fall så har jag en ”date” med en person som ska berätta hur man lägger ut live musik strömmande i SL och jag kommer säkert att återkomma och berätta mer om detta.

Men som jag skrev, allt är inte bara
kommersiellt junk. Efter konserten teleporterade jag och många andra oss iväg för att lyssna till en svensk tjej som spelade gitarr och sjöng live. Det blir lite lustigt att höra snacket mellan låtarna när artisten bara ser en mikrofon men vet att runt halva världen sitter det riktiga människor och lyssnar och ser på hennes avatar. Det skapar en osäkerhet hos den som talar och sjunger som kan bli rätt komisk.

Som deltagande lyssnare/betraktare då? Efter ett inledande tekniskt strul så flyter saker och ting på riktigt bra. MEN man får inte TA i pianot.. :-) Programmeraren hade inte förutsett att folk skulle vilja ta i grejerna.. :-) Ljudet helt perfekt annars. Jag blev faktiskt sittande och njöt av hela pianokonserten.

Det intressanta med det var att den lika gärna kunde hållas i TV. Nu var skillnaden den att det var en animerad figur som skapade det visuella intrycket. Att jag och andra i publiken tjoade, visslade och applåderade skulle aldrig ha hörts i en ”riktig” TV. Det var med andra ord ett interagerande som ger hisnande perspektiv.

Företeelsen är definitivt här för att stanna.