|
Ja det kan man bli om man följer Aftonbladets råd på nätet, hävdar de. Blir man inte kändis på något annat sätt så kan man bli Internetkändis.
Kvällspressen var dessutom snabbt i startgroparna när det gällde egna bloggar och att ge läsarna möjlighet att blogga, något som antagligen var rätt tänkt. Aftonbladet köpte Sigges tjänster men det är ett mysterium för mig varför ingen köpt upp Johan Larsson och hans Intressant, Knuff, Nyligen, Bloggar, Blogg- Hade jag arbetat på Expressen så hade det varit den perfekta kontringen på Aftonbladets Bloggportalen.se Jag undrar varför inte Thomas Mattsson ser till att företaget köper upp en så välutvecklad verksamhet? Och jodå, jag har fått erbjudanden om att vara med i TV och prata blogg… Men den gubben kommer ni aldrig att få se i bildrutan… |
Andra bloggar om: Bloggosfären, Kändisar, Internetkändis, Internet, Aftonbladet, Expressen, Sigge Eklund, Intressant, Nyligen, Knuff  |
5 svar till “Bli stjärna på nätet?”
Du borde göra videoklipp där du diskuterar olika politiska och världsliga ämnen och sätta ut dom på YouTube, du har många trogna läsare, så det ska nog inte bli svårt att hitta trogna tittare också! Och du har ju gott om åsikter om allt och alla :)!
*Håller tummarna*
Hahaha… :-)
Det kommer aldrig att ske.
Vilken TV-kanal var det? Annars kanske det är framtiden, med TV-bloggar istället för skriftbloggar. Det var väl en DN-debatt artikel som utlovade skriftspråkets död häromdagen. (Alla dessa som tror sig kunna åtminstone läsa framtiden, att de aldrig lär sig…)
Annars är det ju nästan tragikomiskt med alla dessa bloggar. Vad vill vi egentligen? Är vi i konstant behov av uppmärksamhet och bekräftelse? Jag har kollat in sammanlagt kanske tjugo svenska bloggar. De dagboksliknande bloggarna är i regel rätt trista. Men, jag tycker ändå att språket har hållit oväntat hög kvalité. Eller? Finns det inte något positivt i det allena? Människor skriver. …Och så en hyfsat demokratiska anda i att alla (som har tillgång till dator och internet) kan yttra sig.
Själv tyckte jag det var lite pinigt att starta en blogg. Så pinigt att de flesta av mina vänner ännu inget vet. Å andra sidan är de flesta så opolitiska, att de skulle ändå inte bry sig. Jag skulle behöva ha mer fotbollsvideor, lättklädda damer och drinktips för att deras intresse skulle lockas. För det som gäller är den omedelbara tillfredsställelsen, den där man inte behöver tänka.
Min största inspiration för att starta bloggen var dock DN:s ledarsida.
Det är t.o.m. två TV-kanaler.. :)
”Vad vill vi egentligen?”
Ja säg det. Ofta drabbas jag av den helt skrämmande tanken att – detta har jag faktiskt skrivit förut. Och jag har nog skrivit om precis all jag irriterar mig på, och det flera gånger. Samtidigt så har jag insett att bloggandet i sig fungerar rent terapeutiskt. Jag skriver av mig lite frustration och det är nog bra för mitt hjärta.. :-)
Sen blir jag alltid lika förvånad när någon kommenterar nåt jag skrivit. Va? LÄSER folk verkligen vad jag skriver? Typ..
Jag är inte omedveten om att jag har relativt många besökare på bloggen, men jag är förstås alltid osäker på om folk läser. Men ibland inser man det när det dyker upp kommentarer..
Men jag har skrivit så mycket att om inspirationen är obefintlig någon dag kan jag helt utan risk ta ett gammalt inlägg och posta igen.. :-)
Förfrågningar från media och TV kommer var och varannan vecka. Inte för att jag har några spännande åsikter, utan bara för att min blogg syns på olika topplistor och för att jag därmed får bloggstämpeln i pannan.
Jag ställer gärna upp om förfrågan handlar om de ämnen jag skriver om. Men när media vill prata prata om bloggandet som fenomen (vilket de vill i 99% av fallen) så får de vända sig till någon annan. Förslagsvis till metabloggarna själva.
Sedan kan man ju fråga sig varför Aftonbladets bloggportal är så fokuserad på kopplingen till omtalade tidningsartiklar, men de slutsatserna får mer engagerade människor stå för! :)