Nu verkar det faktiskt som om Mona Sahlin lyckats ta sig hela vägen från Toblerone och kontokort till posten som SAP:s ordförande.

Personligen sällar jag mig inte till gratulanterna till partiet och inte till henne heller. Jag hade hellre sett en man som partiordförande nu när man inte lyckades övertala någon av de tidigare kandidaterna. Nu är det ju trots allt inte jag som väljer så det enda jag kan göra är att luta mig bakåt för att se hur detta kommer att utvecklas.

En sak som bekymrar mig är ändå den kontrovers som varit kring hennes nominering. Det är ytterst få sossar som haft Sahlin som förstaval och det finns därför en risk att valet skapar interna surdegar. Sannolikt sluts leden efter kongressen och alla kommer samstämmigt att förklara att Sahlin trots allt var det bästa valet, det håller jag för troligt.

Men skadeverkningarna efter Göran Perssons partiledarskap borde rimligen ha inneburit att man rekryterat en kandidat som haft möjlighet att samla medlemmarna, och just den egenskapen tvivlar jag på att Sahlin har. Hon är lite för kontroversiell. När jag skulle välja rubrik på denna bloggpost tänkte jag länge och väl på att använda ”Grattis Reinfeldt” för att sammanfatta min åsikt i frågan men samtidigt känner jag en viss osäkerhet. Kan det trots allt vara så att Sahlin klarar av att stå upp mot gubbgänget i den inre cirkeln?

För jag tror att det kommer få en viss betydelse framöver, partiet behöver en partiledare som kan sätta ner foten framför Persson, Nuder och Ringholm. Klarar Sahlin det? Vill hon det överhuvudtaget?

Andra bloggar om: Mona Sahlin, Val 2010, Socialdemokraterna, Toblerone, Ordförande, Partiledare, Statsminister, Politik, Kongressen

[tags]Mona Sahlin, Val 2010, Socialdemokraterna, Toblerone, Ordförande, Partiledare, Statsminister, Politik, Kongressen[/tags]