Läsaren Jan Nybondas skriver i slutet av sin kommentar omkring kl 15 idag ”Bra artikel på Nyhetsbanken om Krims historia av Nikita Chrustjovs son.”
Jag instämmer och publicerar här början och slutet av artikeln. Jag uppmanar alla att gå vidare till den ursprungliga artikeln för att läsa det mycket intressanta mellanstycket av artikeln!

Nyhetsbanken: Chrusjtjovs son: Krim var aldrig Ukrainas Den ursprungliga artikeln finns på Voltairenet. Voltairenet

Sergej Chrusjtjov (t h) är son till Sovjetunionens ledare åren 1953-64, den tidigare ukrainske partichefen, Nikita Chrusjtjov (t v), som 1954 ”skänkte bort” Krim till Ukraina. Han är Senior Fellow vid Watson Institute for International Studies vid Brown University samt rådgivare till the Cold War Museum.

Men sonen Sergej menar att Krim egentligen aldrig har varit en del av Ukraina, förutom att halvön av byråkratiska skäl under en period administrerades från Kiev.
Chrusjtjovs artikel skulle kunna vara nyttig läsning för Sveriges utrikesminister, den enda i världen som håller Ryssland i total diplomatisk blockad ännu fem år efter halvöns återförening med Ryssland.

Men utan illusioner på den punkten refererar vi här huvudinnehållet i Chrusjtjovs artikel.

Den 16 mars 2014 gick Krim till folkomröstning utan några strider eller konflikter, som Kiev och Washington hoppades kunna använda för att diskreditera processen, skriver Chrusjtjov. Folkomröstningen genomfördes utan större problem. 83 procent av befolkningen röstade och 96,7 procent av dem röstade för avskiljning

I Washington DC funderade Obamas administration febrilt på hur den skulle försvåra processen.

Krims huvudsyfte var att bryta upp de illusoriska förbindelserna med Ukraina. Krims skilsmässa från Ukraina var stökig: Under de senaste 20 åren rådde det ständiga spänningar och det slutade med en skandal som gradvis involverade ett antal länder. Vissa tog Ukrainas sida, andra gjorde det inte.”

Sedan följer ett mycket intressant avsnitt på Nyhetsbanken

(eller Voltairenet om man föredrar att läsa engelska).

”I slutet av 1953, när femårsplanen för 1955-1960 förbereddes, inkluderades två bevattningskanaler: Syd-Ukrainska kanalen och Nordkrimkanalen.

Den första kanalen gick genom Ukrainas territorium i sin helhet, medan den andra började i Ukraina och slutade i Ryska federationen, på Krim. Planerarna ansåg att en kluven ledning över projektet skulle orsaka förvirring i byggprocessen och bromsa den. Så de föreslog regeringen att hela kanalen tillsammans med hela halvön skulle ställas under Kievs överinseende.

Min far Nikita Khrusjtjov, som ledde Sovjetunionens ledning, instämde med detta argument, särskilt som en årsdag närmade sig: I februari 1954 var det 300 år sedan Ukraina slöt förbund med i Ryssland.
Sagt och gjort. RSFSR:s högsta sovjet beslutade att överföra Krim till Ukrainas administration. På det sätt kom Krim att underställas Kiev, men bara formellt. Det var faktiskt en del av Sovjetunionen och var vårt gemensamma semestermål.

I slutet av 1991 uppkom en revolutionär atmosfär i Sovjetunionen. Sovjetrepublikerna, inklusive Ukraina, började prata om självständighet. De pratade inte bara om det, de bestämde sig faktiskt för att agera, även om det stred mot konstitutionen. Tre presidenter samlades i Belovezje-skogen i Vitryssland: Boris Jeltsin (Ryssland), Leonid Kravtjuk (Ukraina) och Stanislav Sjusjkevitj (Vitryssland). De kom överens om att de var trötta på Sovjetunionens dåvarande president, Michail Gorbatjov och måste göra sig av med både honom och Sovjetunionen.

Innan de undertecknade dokumentet bestämde de sig för att äta lunch. Men som Leonid Kravchuk sa i en intervju, var det en sak som oroade honom: Vad skulle man göra med Krim? Formellt var det en del av Ukraina, men i verkligheten?

Han vände sig med den frågan till Jeltsin, som i det ögonblicket inte var på humör för att ta itu med den. Han var bara så ivrig att få bort Gorbatjov från Kreml.

Han satt ner och drack det ena glaset efter det andra medan Kravtjuk fortfarande ansatte honom om Krim.
Jeltsin viftade undan honom och Kravtjuk lugnade sig och tog bestämde sig för att Krim fick bli en autonom zon inom gränserna för det oberoende Ukraina. Halvön inlemmades emellertid aldrig helt i Ukraina och kände sig som en utböling i den nya staten.

Det kunde ha fortsatt så för alltid, men så inträffade ”Maidan”-revolutionen. Presidenten flydde, medan de nya ledarna rundade konstitutionen och upprättade sin regim. Krim utnyttjade dessa omständigheter, för om ett författningsvidrigt maktövertagande skede i Kiev, varför skulle då Krim lägga fingrarna emellan?

Således utlyste de en folkomröstning för avskiljning från Ukraina. Det saknade stöd i författningen, men det gjorde också den nya regimen i Kiev.

Krim är långtifrån det första territorium i världen – och kommer inte vara den sista – som uppnått oberoende på detta sätt. I det förgångna bröt USA upp det brittiska imperiet på detta sätt och Kosovo avskilde sig nyligen från Serbien. Abkhazien, Algeriet, Nagorno-Karabach, Östtimor, Sydossetien, Tjeckoslovakien (som delades i Tjeckien och Slovakien) har vunnit sitt oberoende på detta sätt, och kanske snart Skottland går samma väg. Och år 1991 förvärvade Ukraina själv sitt oberoende genom att bryta mot den sovjetiska författningen.

Kommer då sanktionerna som USA och västmakterna infört mot Ryssland efter införlivandet av Krim 2014 att fungera?

Jag tvivlar på det, säger Segei Chrusjtjov. De kommer snarare att få motsatt effekt: Det kommer att stimulera kampen för oberoende inom Krim och det kommer att uppmuntra Ryssland att stärka stödet för denna rörelse. Låt oss komma ihåg hur i Ryssland på 1800-talet höll fast vid sitt stöd åt bulgarernas befrielse från turkiska förtrycket.

Sanktionerna är naturligtvis smärtsamma, men användningen av sådana tvångsmedel är förolämpande mot det nationella självmedvetandet och kommer bara att provocera ryssarna att göra ännu mer motstånd. Detta har hänt mer än en gång i historien.

Under kriget 1853-1855-kriget överlevde Sevastopol en lång belägring av de engelska, franska och turkiska styrkorna, medan staden 1941-1942 motstod den tyska armén i nästan ett år. Behöver jag nämna den 900 dagar långa belägringen av Leningrad? Även då leddes angriparen av tron att kapitulationen är oundviklig, men de belägrade bestämde sig för motsatsen och vann till slut. Varför skulle det gå annorlunda med dessa sanktioner?