Denna artikel av Diana Johnstone har nyligen publicerats i Counterpunch. Macrons uppgift: Att rädda EU från sig själv

Diana Johnstone har skrivit ”Dårarnas korståg”, dvs. standardverket om Jugoslavienkriget. Visar hur USA och Nato genom sin politik och genom bombanfall mot Serbien 1999 bröt den långvariga freden i Europa. Något som Västs etablerade politiker och press fullständigt tiger om. Hon är också medförfattare till boken ”From MAD to Madness: Inside Pentagon Nuclear War Planning”, med Paul H. Johnstone, hennes far.

Artikeln.
Den franska kapitalistiska eliten som sponsrade Macrons meteoriska uppgång är akut medveten om att EU står i allvarliga problem. De valde Emmanuel Macron för att rädda EU. Hans framgång eller misslyckande beror på om han kan övertyga resten av EU, i synnerhet Tyskland, att låta EU räddas.

Politiska problem.

EU har allvarliga problem politiskt, för eliterna älskar EU, och vanliga människor gör det inte. En undersökning som publicerades den 20 juni av Chatham House Royal Institute of International Affairs fann ett ”sjudande missnöje” med EU bland vanliga européer. Över 70% av de personer som klassificerats som beslutsfattare och opinionsinflytande – ledande politiker, journalister, VD:ar och ledare för stora civila samhällsorganisationer som universitetsrektorer – välkomnade den europeiska integrationen som fördelaktig, medan endast 34% av de vanliga medborgarna tycket det. ens. 57% av eliten ansåg att invandringen är bra för landet jämfört med 34% av befolkningen. Kort sagt, ”beslutsfattare och opinionsinflytande” håller med, medan de flesta andra inte är övertygade.

Detta är knappast överraskande, eftersom eliten ”som vet vad som är bäst för folket” har tvingat den europeiska integrationen ned i halsen på folk med massiv propaganda för att motivera stora bindande beslut som fattats utan att samråda med folket (eller, när folket konsulterats så har resultatet ignorerats). Medlemsstaternas demokratiska förfaranden upphävdes i huvudsak för ungefär 50 år sedan av den icke valda EG-domstolen då viktiga europeiska lagar har företräde framför nationella lagar. Den stora majoriteten av européerna var inte ens medvetna om hur deras demokrati har överträtts och blivit föråldrad. ”Europa” skulle innebära att fly från det dåliga förflutna med löftet om en vacker framtid med fred och välstånd. Eliterna såg till att det verkliga befintliga ”Europa” bygger på två principer: ”fri rörlighet” för allt och absolut respekt för ”konkurrens”. Detta presenterades som de högsta europeiska värderingarna, men dessa principer är varken moraliska eller demokratiska. De ger helt enkelt all makt till det internationella finansiella kapitalet.

Ekonomiska problem.

Eliterna har länge kunnat leva bekvämt trots folkligt missnöje. Men ekonomiska problem hotar att försvåra det hela. Att föra samman länder med djupt rotade skillnader i social filosofi och praktik, att binda dem samman med gemensam valuta och regler som förbjuder anpassning, fungerar inte. Som en globaliseringens ledare möjliggör Europas dogmatiska genomförande av både konkurrens och ”fri rörlighet” för varor och kapital att utländskt kapital – från Kina, Qatar, USA, etc. – kan köpa upp mycket av dess produktiva resurser allt eftersom. I stället för tillväxt har euron medfört stagnation. Parollen obegränsad ”tävling” främjar inte solidaritet. Tyskland har sänkt sina arbetskraftskostnader och fortsätter att bibehålla stort exportöverskott mot sina grannar, vars egna budgetar försvagas av handelsobalansen. Koncentration av rikedom och sänkt inkomst minskar konsumtionen och gör att företag misslyckas och skatteintäkterna krymper. Europeiska unionen befinner sig på kanten av en farlig nedåtgående spiral.

Frankrikes ställning i EU var den viktigaste frågan i presidentvalet. Frågan var dold av trivialiteter, som media-uppblåsta ”skandaler” över politiker som anställde sina fruar och barn, eller icke-problem som ”det fascistiska hotet”. Men frågan fanns där. Bland ledande kandidater flirtade både Jean-Luc Mélenchon och Marine Le Pen med tanken att lämna euron, eller till och med själva EU själv, men ingen av dem hade en klar linje i frågan. I den avgörande slutdebatten med Macron visade sig Marine Le Pen oförmögna att klargöra sin position då det gäller euron. I avsaknad av ett tydligt alternativ till EU-medlemskap var väljare rädda att lämna EU. De såg inget alternativ och många avstod från att rösta.

Men EU vann valet i Frankrike, personifierat av Emmanuel Macron.
Macrons uppdrag är att föra samman det alienerade paret, EU och franska folket – genom att övertyga dem om att göra vad de inte vill göra.

Macrons skyddsstrategi
Macrons intervju 21/6 i Le Figaro och sju andra stora europeiska tidningar klargjorde hans räddningsstrategi. Nyckelordet är ”skydd” (protection). Tanken är att människor kan utveckla lojalitet mot institutioner som skyddar dem, och människor känner sig inte skyddade av EU.

Denna intervju innehöll viktiga utrikespolitiska uttalanden, särskilt en förändring i Frankrikes politik mot Syrien. Macron meddelade att ”importerad neokonservatism” inte längre är välkommen i Frankrike.

I alla våra EU-samhällen har ”mellanklassen börjat tvivla”, konstaterade Macron. ”De har intrycket att Europa byggs trots dem själva. Detta Europa drar sig nedåt. ”Således måste Europa ge både fysisk och ekonomisk säkerhet för att återfå medborgarnas stöd. Det fysiska skyddet innebär att man kontrollerar migrationen och samarbetar för att utrota terrorismen. Den politiska effekten av de senaste terroristattackerna garanterade att varje fransk regering behöver säkra gränser och kontrollera invandringen, men Macron väljer att försöka åstadkomma detta på europeisk nivå. Hittills har oenigheter mellan medlemsstaterna förhindrat effektiva åtgärder.

Ekonomiskt skydd
 Som en liten dissonans då det gäller ”västerländska värderingar” gjorde Macron en subtil distinktion mellan europeiska och amerikanska ”värderingar”. ”USA älskar frihet lika mycket som vi gör. Men de har inte vår smak för rättvisa. Europa är det enda stället i världen där de enskilda friheterna, den demokratiska andan och social rättvisa har förenats.”

Detta innebär att det måste finnas gränser för att riva ned franska sociala förmåner för att tillgodose tyska krav på lägre arbetskraftskostnader och en balanserad budget. Att möta dessa krav ses som det nödvändiga villkoret för att få tyskt förtroende för att kunna övergå från åtstramning till välståndsprogram. Men det kräver en quid pro quo (tjänster och gentjänster). Med andra ord måste tyska politiska ledare acceptera det faktum att ett EU som gagnar Tyskland på bekostnad av andra medlemsstater inte kan vara för evigt.

Specifikt fördömde Macron reglerna om ”fristående arbetstagare” som gör det möjligt för arbetsgivare att undvika sociala kostnader för arbetskraft i länder som Frankrike genom att anställa utländska arbetstagare från länder som Rumänien enligt reglerna i detta land. ”Sådant medför löjliga situationer. Tror du att jag kan förklara för de franska medelklassen att företag stängs i Frankrike för att det är billigare att flytta till Polen, och att byggbranschen anställer polacker eftersom de betalas mindre? Detta system är inte rättvist. ”
(Sådana observationer fördömdes som” rasistiska ”när de gjordes av Marine Le Pen eller Jean-Luc Mélenchon, men är i själva verket desamma som Macrons.)

Macrons utrikespolitik
Macrons uttalanden om utrikespolitiken kan ses som en indikation på en eventuell gemensam europeisk utrikespolitik, delvis oberoende av Förenta staterna, vid en tidpunkt då Washington verkar vara förlamat av ansträngningar av den djupa staten att störta presidenten.

Under de senaste sex åren har Paris varit i spetsen för propagandan att ”Assad måste bort”. Tidigare utrikesminister Laurent Fabius förklarade att al Assad ”har ingen rätt att leva på jorden”. Macron säger nu att försök att lösa det syriska problemet militärt var ”ett kollektivt misstag” och betonade att avsättande av al Assads inte är en förutsättning. ”Ingen har visat mig hans legitima efterträdare!”

Hans första prioritet är att bekämpa terroristgrupper, i samarbete av alla, ”särskilt Ryssland”. Hans andra prioritet är ”Syriens stabilitet, eftersom jag inte vill se en annan misslyckad stat. Med mig blir det ett slut på den typ av neokonservatism som importerats till Frankrike under de senaste tio åren. Demokrati kan inte påläggas människor utifrån. Frankrike deltog inte i kriget i Irak och det var rätt. Det var fel av Frankrike att delta i kriget i Libyen. ”Resultatet var misslyckade stater där terroristgrupper lyckades.

Något tvetydigt berättade Macron att han ville vara ”inriktad på Förenta staterna” när det gäller att sätta en ”röd linje” mot användning av kemiska vapen i Syrien. ”Om det visar sig att kemiska vapen används och vi vet hur man spårar var de kom ifrån, kommer Frankrike fortsätta att utföra luftangrepp för att förstöra identifierade lager av kemiska vapen.” Men detta uttalande är inte i linje med USA:s praxis, som alltid har varit att påstå att Assad utför kemiska vapenattacker, utan att någonsin bry sig om att ”spåra var de kom ifrån” eller att begränsa vedergällning till vapenlagren.

Att förstå Putin

När det gäller Ryssland var Macron också tvetydig och betonade ospecificerade ”meningsskiljaktigheter” med Vladimir Putin om Ukraina medan han avlägsnade sig från nuvarande anti-Putin hysteri i Washington genom att observera att Putins mål är att säkerställa landets överlevnad, och inte att försvaga Väst.

Alla de andra ledande kandidaterna till det franska presidentskapet hade nästan säkert gått längre mot ett närmande till Ryssland. Medan neokonservativt inflytande har genomträngt franska medier och Socialistpartiet, kontrollerar den inte det franska etablissemanget som i Förenta staterna. Makrons uttalanden är ett sent erkännande av verkligheten i harmoni med en informerad opinion i Frankrike, särskilt i de diplomatiska, militära och näringslivsområdena som ser den USA-inducerade demoniseringen av Ryssland som obefogad, i strid med franska intressen och farlig. Dessa förskjutningar i utrikespolitiken är förmodligen en oundviklig reaktion mot de senaste tio åren av Sarkozy-Hollandes absurda roll som knähund åt USA.

Sådan anpassning till verkligheten kan bidra till att utarbeta en gemensam utrikespolitik med Tyskland, som har haft en tendens att hålla sig på avstånd från vissa amerikanska militära äventyr. Men de åtföljs av maningar till Tyskland för att öka sina militära utgifter, vid en tidpunkt då USA ställer liknande krav för att stärka NATO mot det ryska ”hotet”. Macron verkar i kontrast vara inriktad på att stärka Europa genom att ge det ett starkt militärt försvar, antagligen inte helt under amerikanska kommandot. Den nuvarande maktkampen i Washington är bra för strävanden mot europeiskt oberoende. Det kan låta bra om det verkligen gör att Europa drar sig bort från olika amerikanska incidenter i Mellanöstern och på andra håll. Men militär uppbyggnad är kostsamt, och inte bästa sätt att främja fred i Europa och bortom. Kapprustningen som USA hotar med har uppmuntrat Ryssland och Kina, och visar tecken på att sprida sig. Det finns styrkor i Tyskland som är alltför villiga att återuppliva tysk militär styrka.

Motstånd mot Macron
Macrons ansträngningar att rädda EU-äktenskapet kommer att stöta på ett starkt motstånd från båda sidor – och inte minst från EU-sidan.

Motståndet i Frankrike kommer att vara minimalt i ett parlament helt under hans kontroll. Den största ”oppositionspartiet”, republikanerna, rör sig för att stödja honom. Socialistpartiet faller snabbt samman, och resten av oppositionen är liten och splittrad. Opposition på gatorna låter revolutionärt, men gynnas inte av fackföreningarnas svaghet och de strategiska nackdelarna med en minskad industriell arbetarklass.

Motståndet mot Macrons projekt i Europa härrör från det faktum att EU innehåller för många nationer med motstridiga intressen och kulturer. I fråga om kontroll av migrationen har Angela Merkel till exempel öppnat portarna för flyktingar, medan Ungern har för avsikt att hålla dem utanför. En del tyskar anser att massvandring är bra för ett land med lågt födelsetal. Ungrare vill däremot framför allt bevara sin kulturella identitet. De baltiska staterna, där många av ledarna deltar i USA:s kalla krig, liksom Polen, med dess bittra historiska rivalitet med Ryssland, stöder USA:s Rysslandspolitik. Detta har praktiskt taget inget stöd i Frankrike, Italien eller Spanien. När det gäller ekonomiska intressen är de tydligt olika i EU, med viktiga skillnader mellan nord och syd, öst och väst, som inte lätt kan förenas. Och slutligen, förutom den mobila flerspråkiga eliten, känner sig inte människor i Europa som européer – de känner sig som fransmän eller italienare eller svenskar. Macrons uppdrag är tydligt, men det kan visa sig vara uppdrag omöjligt.

i Andra om: Macron, FrankrikeUSA, imperialism,Ryssland, ekonomi, Melenchon, EU, politik, France insoumise, Tyskland, nationell självständighet, demokrati,