Förra artikeln på detta ämne återpublicerade jag 21/5 – exakt ett år efter första publicering. Jag tycker att även andra delen förtjänar att återpubliceras exakt ett år efter första publicering. Vad tycker Du?
Detta är den andra artikeln av tre från ”Aktivister för fred”, som ordnar mötet ”Dags för fred” i Stockholm 20/5 tillsammans med andra. Dags för fred
Mötets syfte var en gemensam diskussion för att bredda och ena fredsrörelsen. Den var indelad i fyra teman:
1. Ekonomisk politik för fred
2. Mot militarisering och Nato för fred
3. För yttrandefrihet – mot nedtystandet av fredsröster
4. Hur samarbetar vi mot Auroraövningen och för fred
*Läs mer om föreningen på https://aktivisterforfred.wordpress.com/
Artikeln.
Denna artikel behandlar det andra temat vid mötet.Det behövs en ny fredsrörelse Del 2 – mot militarisering:
För civil beredskap och mot upprustning och Nato:s och EU:s gemensamma militarisering
Under 2016 skedde en sammansmältning av EU:s och Nato:s strategier vid Natotoppmötet i Warszawa där också Sverige deltog som ”guldklubbsmedlem”. Här beslöts om gemensamma militariserade insatser mot flyktingar på Medelhavet och en samordnad hybridstrategi mot Ryssland. EU-länder som Tyskland och Sverige har nu också beslutat om drastisk upprustning till det mål om 2 procent till militären av respektive lands budget som Nato satt upp. Parallellt minskar Ryssland sin militärbudget.
I denna EU-Nato-Sverigeledda offensiv för upprustning och militarisering av Europa intar Sverige en ledande roll. 1/3 av landets yta upplåts åt Natoländers övningar med en historiskt ny form av omfattande övning i många delar av landet under 2017. Under denna övning med namn efter morgonrodnadens gud Aurora ska militära vapen och soldater från andra länder visas upp så mycket som möjligt för att imponera på allmänheten och göra det tydligt vad värdlandsavtalet med Nato gör möjligt. Samtidigt med den aggressiva militariseringen av Sverige har den civila beredskapen rustats ner till ingenting. Maten räcker i 3 dagar om gränserna stängs.
NATOSverige har omrustat i två omgångar. Från ett invasionsförsvar likt det Finland fortfarande har till att lägga ner den civila beredskapen och invasionsförsvaret av det egna landet till förmån för en professionaliserad militär som ockuperar och angriper länder långt bort. Detta efter särskilt amerikanska konsulters anvisningar. När detta visat sig vara ett misslyckande önskar man nu med misslyckandet som motiv och samma dåliga rådgivare från USA och andra västländer ta detta som intäkt för att pressa fram en upprustningsspiral i Europa riktad mot Ryssland. Även med utökad kapacitet för så kallat insatsförsvar för krig i fjärran länder. Samtidigt är det statliga ansvaret för den civila beredskapen för de troliga kriser som kan drabba Sverige negligerade. Staten skickar istället brev till kommunerna om att ta ansvar och propaganda sprids om att varje individ ska rusta sig för problem i framtiden.
Motivet för upprustning sägs vara att Baltiska staterna är hotade vilket även skulle kunna utgöra ett hot mot Sverige samt att Ryssland redan för ett cyberkrig mot Sverige. Cyberkriget mot Sverige är mest munväder. Det är tvärtom så att Sverige är en spjutspets i västs cyberkrig med Ryssland. Nära allierade med USA och Storbritannien bedriver Sverige avlyssning av all internettrafik från och till Ryssland i kabel via Östersjön som står för större delen av Ryssland utlandstrafik. Och mer än så vilket beskrivs i en artikel i New York Review of Books i januari i år med NSA tjänstemän som källa för vad unik svensk insamling av kommunikationsdata handlade om: ”högprioriterade mål som ledarskap, intern politik, och energi”. (http://www.nybooks.com/articles/2017/01/19/the-swedish-kings-of-cyberwar)
Kommentar: Publicerat här 29/1 De svenska kungarna av cyberkrigföring
Två likasinnade, bild från NYR
En rysk attack på baltiska staterna saknar trovärdighet som hot. Att skapa fullständigt ekonomiskt krig med EU skulle vara förödande för Ryssland, likaså en militär konfrontation. EU är Ryssland största handelspartner och enbart USA har en militärbudget som är tio gånger så stor som Rysslands. Någon rysktalande befolkning med en egen stark bas i tung industri likt den i Östra Ukraina som skadas av att underordnas EU:s ekonomiska intressen att försvåra handel med Ryssland finns numera inte i Baltikum. Någon örlogsbas som Ryssland är beroende och ensam kan dominera Östersjön omgiven av närmare två miljoner ryssar finns inte heller i Baltikum. Ryssland har redan två örlogsbaser i St Petersburg och Kalingrad och behöver inte en till. Någon motsvarighet till Sevastopol och Krimhalvön med sin till klart övervägande delen ryska befolkning som vill införliva sig med Ryssland finns inte runt Östersjön.
Sammanlagt har Danmark, Finland, Norge och Sverige en högre BNP än Ryssland. Alla dessa rika stater målar upp Ryssland som ett stort hot och rustar upp tillsammans med andra Natoländer medan Ryssland minskar sin militärbudget. Denna nordiska upprustning kombineras med en överlägsen ekonomisk styrka som visar den aggressiva hållning dessa länder idag har för att behålla och gärna utvidga sin maktposition ekonomiskt, militärt och politiskt. För att motivera den historiskt stora satsningen på upprustning talas otydligt om ökade spänningar i närområdet.
Denna ökade spänning sägs bero på Ukrainakonflikten. Denna konflikt utlöstes av EU:s ultimatum till Ukraina att satsa på avtal med EU och försämra för handeln med Ryssland, ett ultimatum som Sverige var pådrivande bakom. När ett folkligt uppror spred sig i Västra och centrala Ukraina ingicks ett internationellt avtal EU-ministrar, regeringen och med oppositionspartierna om en fredliga övergång. Det bröts omedelbart av dessa partier när ultranationalister vägrade gå med på det samtidigt som demonstranter på väg hem från Kiev till Krim misshandlades, förnedrades och fick en buss uppeldad av fascisterna vilket videofilmades och lades ut på nätet för att sätta alla i skräck för det ultranationalistiska våldet. Med våld och brott mot konstitutionen kunde en ny regering tillsättas följt av ytterligare polarisering med folkligt uppror på Krim följt av utplacering av ryska soldater vilket var ett folkrättsbrott med påföljande folkomröstning om återinförlivande med Ryssland.
I Östra Ukraina utbröt också ett folkligt uppror som likt Euromajdan också var stött av en del ultranationalister men på motsatt sida. Ryssland gav här inte stöd till folkomröstningar som genomfördes ändå men senare stöd när Donetsk nästan blev helt omringat av fascistisk milis och ukrainsk militär. Ukrainakonflikten har fört med sig Europas största flyktingkris och humanitära katastrof för miljoner människor. Krisen förvärras av de stridande parternas brott mot Minsk II avtalet där EU valt att lägga hela skulden på Ryssland medan Ukraina sluppit undan påtryckningar.
När fascistiska grupper väljer att starta illegal blockad av utbrytarrepublikerna i strid mot Minsk II väljer efter ett tag den ukrainska regeringen att göra blockaden till officiell politik.
På så sätt är ekonomi, politik, militärt agerande och humanitära situationen tätt sammanvävt medan EU står och tittar på och Sverige väljer att skylla på Ukrainakonflikten för att rusta upp.
Det behövs en fredsrörelse som kan verka för avspänning mot den upprustningspolitik regeringen bedriver.
intressant.se intressant.se Sverige NATO fred, Ryssland, neutralitet, politik, USA, handel krig, desinformation ekonomi imperialism, EU,
4 svar till “Det behövs en ny fredsrörelse Del 2 – mot militarisering”
Det behövs en ny fredsrörelse – ja utan tvekan,
tyckte detta uttalande var bra om den fruktansvärda nyhetsrapportering som sker varje dag:
” Jo, det finns mycket att kritisera Ryssland för men det går alltsom oftast över i slapp journalistik och slentrianmässiga föreställningar istället för saklig kritik…….När fienden utmålas som hin håle själv och hetsen börjar svälla utom alla proportioner följer också ett farligt läge där krigshandlingar ligger nära till hands. Något som kan få katastrofala följder. Det kan väl ändå ingen önska? Inte ens Putin!”
Källa:
http://hanslillagrona.blogspot.se/2017/04/allt-ont-har-en-koppling-till-ryssland.html
Jag kan hålla med om allt i texten – om jag bara visste vad du menar vad fascism och ultranationalister är. Du och jag har inte samma analys om vad främlingsfientlighet/kritik, rasism, högerpopulism, högerextrem, nazism, nynazism och med mera är för något. Du kallar dom för fascister och ultranationalister när det gäller Ukraina men här hemma har du andra uttryck för samma organisationer.
Du kan inte försvara sådana här organisationer här i Sverige när du fördömer dom i Ukraina.
Wikipedia Nynazism: ”Nynazister använder sällan ordet nynazist för att beskriva sig själva, och brukar oftast favorisera termerna national socialist, nationalist eller liknande begrepp. Vissa grupper, och individer som stödjer ideologin tar öppet avstånd från nazist-relaterade termer för att undvika social stigma och lagliga konsekvenser”.
Medan jag har skrivit den här kommentaren har jag upptäckt att jag har blivit rädd för att beskriva vad dessa högerpopulister/främlingsfientliga/rasister/nationalister/extremhöger/nazister är för några med ett enda ord.
”Det behövs en fredsrörelse som kan verka för avspänning mot den upprustningspolitik regeringen bedriver.”
Det där är en komplicerad fråga men jag håller ändå klart med. I en tid när maktens människor talar om hot, verkliga och påstådda, behövs människor som talar i avspänningens och fredens budskap. Jag tror många tycker så. I broschyren jag fick idag ägnas en hel sida om att vara vaksam mot falsk information.
Visst behövs det en ny politik, men är upprustningens huvudsyfte att driva krig? Jag tror att det handlar om mycket mer än så och att upprustningen är en oundviklig konsekvens av en ekonomisk världsordning, i förlängningen blir givetvis krig en konsekvens av denna världsordning.
Det råder massarbetslöshet i snart sagt varje land på vår jord. För något år sedan så skjutsade jag ofta asylsökande och personer med relativt färska uppehållstillstånd. Att arbete var en stor del i anledningen till att de sökte bort från sina hemländer har jag inga som helst tvivel om, givetvis fanns det många andra anledningar bland de jag talade med, förföljelse av homosexuella, förtryck av politiska dissidenter och flykt från krig var givetvis fortfarande stora orsaker till att man lämnade sina länder.
Den liberala världsordningen förbjuder statliga ingrepp i ekonomin, med hänsyn till EU och diverse frihandelsavtal är vi förbjudna att lösa problemen med några som helst politiska medel, vi får ju inte snedvrida konkurrens som det heter, frihandelsavtalen har ofta med klausuler om att det är de transnationella bolagen som övervakar och kontrollerar detta. De transnationella bolagens ges rätt i frihandelsavtalen att undanröja lagar som är ett hinder för dem och utmäta straff för de nationer som har eller inför sådana lagar. Dessa avtal och dessa transnationella bolag är en stor del av vad vi krigar för, i exempelvis Ukraina, avtalet med EU var just ett sådant avtal där alla former av hinder från den Ukrainska staten för transnationella bolag skall tas bort. Det är väl inte osannolikt att det ryska avtalet även det innehåller saker som styr upp handeln för ryska transnationella bolag. Men för vår del är de avtal vi försöker påtvinga andra det som driver oss till krig, till krig för transnationella bolag, i fallet Ukraina valde vi att med våld framtvinga ett regimskifte, våldsamma nazister från hela Europa skickades till Ukraina för att delta i omstörtandet av den sittande regimen och för att terrorisera all form av opposition, något som pågår än idag. Så viktiga är dessa avtal för oss, att vi tillsammans med nazister drar igång konflikter i andra länder. För dessa avtal är tänkta att avhjälpa våra problem, problem med massarbetslöshet och problem med ekonomisk stagnation. Det är ju i slutändan den svenske skattebetalaren som får betala misslyckade gentrifikationsprojekt från de svenska bankerna i öst, redan innan Majdan talade Swedbank i Ukraina om att en ny administration behövdes, då de hade gått i konkurs, skall vi tro att det är en slump att de fick som de ville, med benäget stöd ifrån Sverige?
Men räcker det att bryta upp varenda land som hindrar våra transnationella bolags ekonomiska expansion för att komma tillrätta med den nyliberala ekonomiska världsordningens problem? Räcker spekulationsvinster från Swedbank för att åtgärda den svenska massarbetslösheten, visst finns det folk i Västerås som har ett jobb tack vare svensk intervention i Ukraina, men är Västerås fritt från arbetslöshet idag? Nej.
Så trots intervention i andra länder, trots deltagande i och uttalat stöd till fler och fler konflikter kvarstår det nyliberala samhällets problem, bankerna är en hostning ifrån konkurs och arbetslöshet lider vi fortfarande av. Men kan vi göra satsningar i våra egna länder? Ja, alla liberaler och nyliberaler accepterar statliga ingrepp i ekonomin, de är fullständigt eniga om att statliga ingrepp i ekonomin är bra och nödvändigt, så det finns en närmast global enighet om att vi skall lösa problemen som världens alla länder står inför med statliga ingrepp i ekonomin. Problemet är att liberaler och den nyliberala världsordningen bara tolererar en sorts ingrepp i ekonomin(ja, förutom bankakuter), satsningar på militär och vapen är universellt accepterat statligt ingrepp i ekonomin. Den aggressiva expansionistiska internationella politiken för att säkra transnationella bolags tillgång till marknader eller undanröja konkurrens för våra transnationella bolag(exempelvis hinder för frackinggasens etablering i Europa) så löser det inte problemen med arbetslöshet och ger bara en liten frist i den allmänna ekonomiska stagnationen. Kvar finns då bara två statliga ingrepp i ekonomin för att hålla ekonomin flytande och att dölja massarbetslösheten, satsningar på militär och vapen. Med värnplikt kan man gömma en allt mer besvärande ungdomsarbetslöshet och med satsningar på vapen kan man stimulera industrin.
Men snabbt blir finansvärlden beroende av såna ingrepp och vill ha mer, mer vapen, mer stål, mer krut, för backar du ett steg, blir det kris i finansvärlden. När folk kommer ur militärtjänsten och det fortfarande inte finns jobb, så finns det en slutgiltig lösning på övertaligheten, krig. Hur långt är finansbranschen och transnationella bolag villiga att gå för att hejda populistisk folklig opposition emot deras världsordning?