Israel bedriver en grym apartheidpolitik på olika sätt. Låt mig påminna om en av de många metoderna för förtryck med denna artikel som publicerades första gången 31/1 2017.

Denna artikel har skrivits av Ulf Karlström, Norrköping som är fil dr, miljöexpert (Macoma Miljöutredningar), och skriver facklitteratur. Den baseras på artikeln ”The ghost of old computers” av Josie Glausiusz, vetenskapsjournalist i Israel som publicerats i ansedda Nature 2016 Vol 540: 22-25. Artikeln i NatureDen belyser ett betydande problem generellt, och får ansenliga proportioner genom Israels politik.
Metallavfall, bild från artikeln
Israel dumpar e-skrot i Palestina
Västvärlden, eller Triaden (Europa, Nordamerika samt Japan, Australien & Nya Zeeland), som är en bättre beskrivning, konsumerar årligen stora mängder vitvaror, TV-apparater, andra elektroniska produkter och kablage. Livslängden, med undantag för en del vitvaror, är kort, och varje år skapas ett nytt avfallsberg. I detta berg finns t ex metaller som bör eller kan återvinnas, av olika skäl. Länderna i Nordeuropa tar som regel hand om avfallet, men en del exporteras som varor, trots att det i stort får betraktas som avfall, skrot.
Och var går exporten? Svaret är enkelt: Till fattiga, sydliga länder utanför Triaden och där arbetarna slavar för fickpengar i livsfarliga miljöer. Enligt en FN-rapport genererades 2014 totalt i världen cirka 42 miljoner ton av detta farliga avfall, men endast 6,5 miljoner ton togs omhand på ett förmodat acceptabelt sätt.
Nu behöver vi inte färdas så långt söderut för att hitta detta elände.

Staten Israel har successivt mördat och fördrivit det palestinska folket och ockuperar varje dag palestinsk mark. Israel har systematiskt drivit palestinierna till fattigdom och hög arbetslöshet, och därmed skapat ”ett Syd” alldeles intill sig. Och dit är det mycket lägligt att skicka det farliga avfallet. I en artikel 2016 i ansedda Nature (540: 22-25) av den israeliske vetenskapsjournalisten Josie Glausiusz beskrivs detta elände, som har pågått i decennier:

”Varje morgon lämnar 70-80 lastbilar Hebron och passerar in i Israel. De återvänder till Västbanken varje natt lastade med tvättmaskiner, kylskåp, ugnar, LCD-skärmar, datorer och möbler”. Målet är fyra små städer eller byar väster om Hebron: Beit Awwa. Idhna, al-Kum och Deir Sammit. Där slaktas skrotet för att återvinna framför allt vissa metaller. Årligen tar dessa orter emot cirka 60 000 ton e-skrot, vilket uppskattas motsvara hälften av allt e-skrot som genereras i Israel.
Demonteringen eller återvinningen sker utan någon som helst skyddsutrustning, och koppar i kablar återvinns genom att man bränner av plasten. Och för att bli av med annan plast bränns den också. En inventering visade att vid 70 av totalt 500 platser/”verkstäder” hade man de senaste årtiondena bränt plast m m i storleksordningen ett ton per dag. Följden är att marken/jorden är svart av sot i återvinningsområdena väster om Hebron. Barnen leker i sotet och regnvatten tvättar ut sotet, så att grundvattnet förorenas. Jordbruksmark blir lågproduktiv eller obrukbar, och höns- och fårproduktion skadas. Natureartikeln ger mer information om förhöjda cancerfrekvensen, andra former av hälsoproblem och mätningar av blodblyhalter hos barn, med kraftigt förhöjda värden.

Jag besökte Idhna 2014 i samband med en studieresa anordnad av Palestina-aktivisterna Birgitta och Arne Elfström i Varberg. Vi åkte inte dit primärt för att bilda oss en uppfattning av hanteringen av e-skotet, utan för att besöka kvinnobroderikooperativet ”Women in Hebron” http://womeninhebron.com/visiting-us-in-hebron/, men vi kom in på många av de hälsoproblem som man upplevde.
Det är möjligt att situationen efterhand kommer att förbättras i de fyra småstäderna/byarna. I december 2015 anslog SIDA 180 000 US dollar till en förstudie, som utfördes av en israelisk forskare Yaakov Garb och NGO:n Pure Earth i New York. De genomförde småskaliga försök med att skrapa av ytliga jordlager, gräva upp nedgrävt material och lägga det i dubbla plastlager, som en tillfällig, lokal deponering. SIDA har vidare utfäst sig att finansiera ett projekt i tre delar, med 2,7 miljoner dollar, vilket omfattar:
– upprensning av 100 förorenade områden
– initiera en återvinningsindustri med klara hälso- och miljöskyddskrav
– få tillstånd en enhet med befogenhet att omedelbart stoppa gammaldags och ”olaglig” verksamhet.
Projektet är klart lovvärt och Yaakov Garb tycks ha lagt ned enormt med tid för att få både ockupationsmakten Israel och den Palestinska Myndigheten att stödja projektet.
Artikelförfattaren i Nature intervjuade det palestinska företaget SAFA:s ägare Ismail Suleiman om hans investering på 0,22 miljoner dollar; en mekanisk avskalningsmaskin frigör kopparen i elledningar på ett miljömässigt godtagbart sätt. Emellertid var ägaren orolig över möjlighet att få verksamheten lönsam, då det är så mycket ”billigare” av bränna kablarna. Nu skall en del av SIDA-pengarna användas till att subventionera investeringar i modern miljöteknik.
För att åtminstone lätta på eländet inom e-skrotåtervinningen i Palestina är SIDA:s tanke på subventionering riktig. Det tycks vara svårt att få igång en moderna återvinningsindustri på annat sätt.
Emellertid understryker det ett politiskt, snarare än ekonomiskt dilemma. Israel hålls som vanligt helt skadefritt från sin kriminella verksamhet. Vi har sett det upprepade gånger i anfallen på Gaza. Israel förstör, bombar sönder och europeiska stater finansierar återuppbyggnad, utan att kräva Israel på betalningen. Ett konkret exempel. Vid andra Gazakriget bombade Israel medvetet sönder ett elkraftverk, uppfört med SIDA-medel och med en hypermodern turbin från STAL i Finspång. Den ynkliga svenska regeringen krävde inte Israel på skadestånd, än mindre beslagtog man israeliska tillgångar i Sverige. När skall de politiska banditerna i Tel-Aviv ställas till svars för sina handlingar?

i Andra om:skrot, miljöPolitik, Israel,,folkrätt apartheid, Palestina, krig, Gaza mineral, avfall/a>