7 svar till “Karl Marx kommer till sta’n! Marx2016”

1. Var med vid konferensstarten. Uppemot 300 åhörare, varav närmare hälften i åldern 20-40 år tror jag.
   Ska åter dit och lyssna på Christian Fuchs.

2. Vilka?

3. Du menar väl den ideologi som lovordas av Timbro och andra nyliberala ideologiska megafoner. Långt fler människor har dött av nyliberalismens härjningar de senaste trettioåren än de påstådda döden som har tillskrivits ”marxismen”. Man jag visste inte dessa lömska nyliberalismens förtrupper håller konferens. Kan du vara snäll och lämna info om det.

   • Det är inte alls den lömska nyliberalismens förtrupper som håller konferens. Här finns flera bra inlägg. Denna förmiddag t.ex.
     Lucia Pradellas med egen korta beskrivning av det inlägg hon tänker göra på Marx 2016 nu kl 11.15:

     “Capitalist crisis and the many lives of reformism”

     The immediate aftermath of the crisis exposed the limits of neoliberalism and raised the promise of global Keynesianism. Eight years after, reformist alternatives are experiencing a deepening crisis as well. Dilma Roussef impeachment in Brazil—which follows other left defeats or crises in Peru, Argentina, Bolivia, and Venezuela—marks a deep crisis of new developmentalism in Latin America. After the dramatic capitulation of Syriza in 2015, new left advances in Europe (Portugal, Spain, the rise of Corbyn) have re-proposed the idea of a ‘government of the left’ able to channel the demands of social movements into realist anti-austerity strategies. My paper contextualises these trends within the underlying crisis of global capitalism. This crisis, I argue, is exposing the structural antagonisms of capitalism, and the link between processes of impoverishment North and South. In the face of these dynamics, social-democratic strategies—aimed at maintaining a balance between class and national interests—have little to offer to the working class. In order for the labour and social movements that resist neoliberalism and the crisis to advance, therefore, it is necessary to build a political project able to address the international roots of the crisis and develop alternative forms of power to institutional politics. The crisis itself offers new possibilities and challenges in this direction.

   • Kl 12.15 kommer Vivek Chibber (http://www.clarte.nu/clartebloggen/bloggartiklarna/9731-marx-2016-chibberdebatten)

     Det är ingen överdrift att Vivek Chibbers bok Postcolonial Theory and the Specter of Capital slog ner som en bomb, när den publicerades 2013. En muntlig debatt med historikern Partha Chatterjee (finns på You Tube) och en skriftlig med ikonen Gayatri Spivak (Chibbers svar finns på hans hemsida, Spivaks artikel kräver inloggning från institution eller på annat sätt) vittnar mest om Chatterjees och Spivaks totala brist på motargument. Jag har inte följt debatten sedan dess särskilt noga, så jag kan ha missat intressanta inlägg. Många har emellertid pekat på de positiva insatser och den betydande forskning som postkoloniala kritiker av förtryck och rasism har gjort. Men de har inget ifrågasatt och särskilt inte Chibber. Det frågan gäller är om postkoloniala forskare har lyckats visa att marxismen och vissa universella kategorier och begrepp inte går att tillämpa på koloniala och postkoloniala samhällen, på grund av de ”säregna” förhållanden som antas råda där.

     Det vanligaste motargumentet som jag hittills har sett från mer sansade kritiker av Chibber är att hans måltavla, den skola som brukar benämnas ”studier av underordning” (”subaltern studies”), inte är representativ för postkolonialismen. Det påståendet har mycket som talar emot sig. Men även bortsett från det, återstår den avgörande frågan att besvara: Om de argument mot marxismens tillämpbarhet på koloniala och postkoloniala samhällen som producerats av representanter för subaltern studies inte ska räknas – vilka är då argumenten som talar för tesen? Såvitt jag vet, har inga kritiker av Chibber hittills besvarat den frågan./Benny Andersson

     Här följer Chibbers egen korta beskrivning av inlägget han tänker göra på Marx 2016:

     ”The Promise and Perils of Postcolonial Theory”

     The recent past has witnessed a massive shift in political power away from labor and toward capital. Part of the fallout of this development has been a displacement of Marxist and other Enlightenment theories on the Left, by explicitly anti-Enlightenment and anti-universalist views associated with postcolonial theory. With its promise to rid radical politics of its Eurocentrism and parochialism, postcolonial theory offers a very attractive vision for progressive politics as well as for social theory. But there is a profound mismatch between its rhetoric and its substance. This talk examines the myriad ways in which postcolonial theory in fact strengthens the very Eurocentrism it seeks to overturn, and weakens the solidarities it claims to defend. For progressive politics in the twenty-first century, a revitalized and universalistic socialism still offers the best prospects for success.

4. Den som kan bevisa att marxismen har varit en framgångssaga ombedes göra det.

   När det gäller att försöka stoppa svenskt Nato-inträde lutar jag mig i stället mot de teorier om enhetsfrontens svåra konst som en mycket känd person, vad han nu hette, noga diskuterade.

   Marxismen är inte till någon hjälp alls i denna ödesfråga, där vi behöver alla krafter som hittas kan, och inte heller i någon av övriga ödesfrågor (fler och större krig, miljön) som tornar upp sig framför oss.

   ”Av var och en efter förmåga, till var och en efter behov” är en bra INSTÄLLNING, men det är METODER vi behöver.

   (Tack till Peter Grafström som fick mig att se det uppenbara; ingen framgångssaga men väldigt många böcker.)

   • Begreppet och metoden ”Enhetsfrontsarbete” lanserades väl tydligast just av partier som sade sig vara marxistiska. De beslöt i mitten av 1930-talet att prioritera arbetet på att skapa enhetsfronter eller folkfronter mot nazism och fascism. Borde ha skett tidigare.