Denna artikel har skrivits av Ulf Karlström som berikat denna blogg med artiklar i skilda ämnen.

Artikeln. 
Frågan i titeln ovan kan uppfattas retoriskt och svaret blir då: Absolut ingenting. Hegel (1770-1831) var den siste i raden av ”tyska idealister” och blev på slutet av sitt liv, såsom professor och ämbetsman i preussiska Berlin, starkt konservativ. Så, en spark i baken, och vi slipper honom!
 
För vänstersinnade och marxister är det lite svårare att sparka ut Hegel. Marx och marxismen bygger i mångt och mycket på den gamle filosofen. Hegel var på 1820-talet Preussens och flertalet små tyska furstendömens/staters store filosof. När Karl Marx kom till Berlin för studier 1836 var Hegel död sedan fem år tillbaka, men filosofens tänkande satt fortfarande i högsätet. Och där fanns Unghegelianerna, en lös gruppering av vänstermänniskor, till vilka Marx anslöt sig. Politiska grupperingar – till vänster och höger – kring Hegel hade således uppstått och unghegelianerna kallades även Den hegelska vänstern.
 
Marx kom efterhand att göra upp med Hegels filosofiska idealism, och därmed ”ställa Hegel på fötterna”; tidigare hade han stått på huvudet. Vad fann då denne unge, radikale Marx, som efter flytten till Paris 1843 kommit i kontakt med franska socialister och deras tänkande? Och vad kom han senare att ytterligare inkorporera i sin politiska syn?
 
Anders Burman, idéhistoriker och docent vid Södertörns Högskola, har nyligt släppt boken ”Flykten från Hegel. Den postmoderna vänsterns genealogi” (Tankekraft 2016). Burman vill inte kalla sig Hegelexppert, men han är mycket kunnig och en utmärkt ciceron till det hegelska tänkandet, liksom till den tid Hegel verkade i.  
 
Jag skall i det följande stycket peka på ett antal viktiga ståndpunkter som Marx övertog från Hegel. När jag skriver övertog är det ingalunda reservationslöst, utan tvärtom omarbetar Marx förlagan i många fall. Så, vad är då Hegels inflytande på Marx (och marxismen)?
 
1) Historiesynen innebär en framstegstanke, om historisk utveckling, mot högre nivåer. Alltifrån Antiken har historien utvecklats, och skapat nya möjligheter för människorna. Det är ingen rätlinjig process, men den är framåtskridande, progressiv. Således är 1700-talets upplysningepok en viktig fas i mänsklighetens historia, och inte en spottkopp, som vissa idag hävdar.
2) Betoningen av ekonomins inverkan på politiken i allmänhet och det borgerliga samhället i synnerhet. Hegel tog starka intryck av Adam Smith. Förståelse av den moderna varuproduktionen och arbetsdelningen, och framför allt insikten ”om att egoismen och konkurrensen är centrala kategorier i det kapitalistiska  samhällssystemet”.
3) Hegel & Marx uppfattar människan som ett rationellt, ”politiskt djur” (från Aristoteles), vilket strävar efter att vinna andra människors erkännande. Människans självbild är avhängig av hur andra betraktar henne. Herre-slav-diskussion är omskriven och debatterad.
4) Hegels koncept om att ”anden” är  en förnuftig, universell substans, som successivt driver utvecklingen framåt, i ett framåtskridande, betonar det universella, allmängiltiga, till skillnad från det partikulära. Ett konkret exempel är att marxismen betonar ett objektivt, ekonomiskt relaterat begrepp som klass, medan dagen postmoderna vänster sjunker undan i luddiga identitetsbegrepp.
5) Hegels dialektik, ofta kallad logiska metod, är ett försök att förstå komplexa, parallella historiska skeenden. T ex ett försök att förstå den dubbelsidiga utvecklingen, i skillnaden mellan England-Frankrike och Tyskland.  En position och dess  negation, i den högre enhet som Hegel  kallar negationens negation. Jämför det marxistiska schemat tes-antites-syntes.
 
Idag kan Hegel upplevas som svårläst i två avseende. Hans språk är omständligt, med långa meningar och inte alltid lätt att förstå. Därutöver spelar hans filosofiska idealism nutidens läsare
många spratt. Begreppet och subjektet ”anden” fyller en helt avgörande roll i Hegels filosofi. Nu har vi hjälp av Marx´ radikala omtolkning, där anden blir materia, i form av marxska kategorier som t ex produktivkrafternas utveckling och klasskamp, kort sagt den materialistiska historieuppfattningen. Trots denna omtolkning av filosofen så kvarstår det faktum att läsningen av Hegel fascinerar. Burmans introduktion, är utmärkt, liksom äldre skrifter av Charles Taylor i både längre och kortare format, ”Hegel” (Symposium 1986) och ”Hegel och det moderna samhället” (Röda Bokförlaget 1991). Och varför inte ge filosofen själv en chans? I så fall, ”Andens fenomenologi” (Thales 2008). I denna Hegelskrift från 1807 slipper vi också den gamle konservative ämbetsprofessorn.
 
Burmans purfärska Hegelbok har en undertitel som pekar på att boken har två poler. Och här hamnar Burman i visst bryderi. Huvudtiteln pläderar för att vi bör läsa Hegel och pröva vad vi idag finner användbart hos ”den gamle”. Undertiteln lyfter i stället fram en bred, lite oformlig strömning som i mångt och mycket förkastar Hegel, och hans bångstyrige adept Marx. Jag kommer, något, men inte helt oegentligt att tala om postmodernism (PM), vilken förgrenat sig till poststrukturalism och postkolonialism. PM-traditionen kan i stort sägas förkasta de ovan angivna 5 punkterna, dvs arvet från Hegel, till Marx. Så reduceras hela den enorma marxistiska traditionen till en ”berättelse”, ”narrativ”, likställd med vilken tomtenisseberättelse som helst. Därför finns det en rejäl klyfta, om än inte en avgrund, mellan den marxska traditionen och klustret av PM-are.
 
I ett slutkapitel diskuterar Burman ”vänsters läge” och beklagar hur svag den är idag och hur starka förespråkarna för kapitalism och globalisering är idag. I det ger jag Burman helt rätt. Skulle t ex alla  bidragen till de politiska partierna dras in är det troligt att (V) försvann. Burman ser en tänkbar lösning i: ”Borde [man] hitta nya begrepp och teorier för att beskriva, analysera och förändra vårt  samtida, kapitalistiska samhälle…”. Varför det, undrar jag? Skall vi inte i stället stoppa ”flykten från Hegel” – och Marx – och använda det denna rika tradition erbjuder?
 
Burman gör sig, i likhet med många andra till tolk för att lyfta fram miljö & klimat inom vänsterdiskussionen. Ja, klimatfrågan är tvivelsutan strategiskt mycket viktig, men idag – i det omedelbara perspektivet – är USA-imperialism & Nato, och alla de krig de skapat och skapar viktigare. Det talas idag på tok för mycket om invandringen. Och vad beror den på? Definitivt inte klimatet, men väl USA-imperialismen. Nu är detta en känslig fråga, då delar av dem som kallar sig vänster sluter upp bakom imperialismen; det är rätt att intervenera och anfalla Libyen, Syrien och Jemen. Ja, så illa är det faktiskt ställt. Kanske lättar trycket något om vi återgår till Hegel och hans bångstyrige adept Karl Marx?