Vi har nyligen publicerat de två första av tre artiklar om Colombia. Varför intressera sig för Colombia? Det finns många anledningar, t.ex.: Det är Latinamerikas tredje största ekonomi. Det är USA:s kanske trognaste bundsförvant, med flera USA-baser på sitt territorium. Landet är också den tredje största mottagaren av militär utrustning från USA. Från Colombia har både Ecuador och Venezuela angripits. Colombias förre president Alvaro Uribe är nyckelperson i den latinamerikanska högern och i konspirationerna mot vänsterregeringarna i regionen, främst Venezuela. Colombia är leverantör av det mesta knarket till konsumenterna i USA. Fredsförhandlingar pågår och är inne i sin slutfas. Dessa gör förhoppningsvis slut på en halvsekellång väpnad konflikt, och i bästa fall öppnar vägen för större social rättvisa.
Det är Latinamerikakännaren Zoltan Tiroler, som tidigare skrivit flera gånger på denna blogg om Kuba, som rapporterar från Colombia. Ett land kännetecknat av politiskt våld, kriminalitet, korruption och hisnande klasskillnader.

Resan till Colombia föranleddes av att det i slutet på oktober var val till guvernörer, borgmästare och kommunfullmäktige och Zoltan var med för att stödja vänsterkandidaten Imelda Daza i valet till guvernör i delstaten Cesar. Mer om valet i nästa artikel. I detta första inlägg ges en beskrivning av situationen i Colombia.

Detta är den tredje artikeln från Colombia. I de två förra gavs en beskrivning av det politiska läget, respektive om valkampanjen inför valen som hölls 25 oktober. Vi avslutar artikelserien med en betraktelse från Colombias huvudstad Bogotá.

Artikeln
Vid sextiden på kvällen går vi en promenad mot centrum. Om vägen från flygplatsen El Dorado in mot staden i de norra och välmående förorterna domineras av brusande trafik, breda vägar, enorma tre-ledade bussar och moderna köpcentra, är det nu en annan bild jag möter. Vi är på intet sätt i de fattiga stadsdelarna. De ligger längre söderut och finns ofta inte ens med på stadskartorna, fast de hyser en stor del av stadens befolkning. Förklaringen är väl att inga turister skulle få för sig att vistas där. Trots att vi alltså befinner oss nära centrum domineras stadsbilden av slitna och trasiga människor. Fyllon, drogpåverkade, prostituerade, uteliggare som ligger i rader längs med husväggarna på en kartongbit och människor som rotar i sophögarna som tornar upp sig i gathörnen, blandas med några kostymklädda affärsmän på väg hem samt välklädda par på väg ut. Bilden nedan är från Bogotá)

Säkerhet är alltid högsta prioritet. Mitt kvinnliga sällskap, som är Bogotábo, kryssar vant och säkert, på trottoaren ibland, ut i gatan ibland, vi byter sida ibland och riktning ibland, nästan omärkligt, beroende på det skiftande gatuscenariot och vad hon ser för människor längre fram. I centrum, finns det grupper av poliser i varje gathörn. Trots att rusningstrafiken är över och trafiken ganska måttlig är den tunna luften på 2 600 meter över havet tung och stinker av avgaser. Många har en halsduk eller enkelt munskydd framför näsa och mun.

Bebyggelsen är sliten. Det är rått, ruffigt och nedgånget. Rivningstomter gapar tomma. Enkla hak, gatuförsäljare, tiggare, affärer med begagnat och små verkstäder dominerar bilden. De slitna kvarteren saknar exempelvis Havannas bedagade charm. Här finns inget av gatulivet, musiken eller samvaron bland trygga, självmedvetna medborgare som vet sina rättigheter. I Havanna finns inte heller de enorma sociala klyftor man ser här mellan unga fjuniga sprättar i kostym med högfärdig min och de utslagna som rotar i papperskorgarna. Jag inser åter hur oerhört viktigt det är att bedöma Kuba utifrån ett latinamerikanskt perspektiv, och inte med västeuropeiska ögon.

Människans olika behov tillfredsställs i varierande grad; folk äter, dricker, tar droger, sover och hånglar. I kvarteren närmast det centrala torget Plaza Bolivar ökar antalet poliser och minskar antalet utblottade. En man i kostym, beskyddad av en militärt uniformerad livvakt, går förbi. Annars är det ovanligt att se höjdare ta sig fram till fots. De åker bil mellan sina muromgärdade och bevakade bostadsområden, till kontoren där det står vakter vid entrén, till de flotta, likaledes bevakade, köpcentra med priser i svensk nivå. Helgerna tillbringas på klubbar, där medlemskap krävs, med swimmingpooler, gräsmattor, tennisbanor och restauranger. De välmående konfronteras aldrig den hårda verklighet som de allra flesta colombianer lever under.

Vi stannar till vid det stora, ganska öde, torget. På ena sidan katedralen med en rad portar i olika storlek. En fårad och utmärglad man är självutnämnd och oombedd guide Han berättar mekaniskt torgets historia i smattrande fart. Och förklarar att den största porten var förbehållen spanjorerna och den minsta var för indianer och slavar. Guiden pratar oavbrutet tills han får en slant. Vi vänder oss om och ser det stora palatset där den populäre vänsterborgmästaren Gustavo Petro arbetar fram till årets slut, då hans mandatperiod löper ut. På den 3:e sidan finns parlamentsbyggnaden, i vilken en tredjedel av ledamöterna är anklagade för samröre med paramilitären och knarkmaffian. På den 4:e sidan finns det nybyggda justitiepalatset. Det gamla bombades och brändes ner av armén för 30 år sedan, 1985 när M19-gerillan intagit det i samband med en mottagning. Gerillan tog en rad höjdare, senatorer och domare i Högsta Domstolen, som gisslan. De ville byta dignitärerna mot politiska fångar, men regeringen valde att storma byggnaden och långt över 100 personer dog (Det exakta antalet diskuteras fortfarande. Flera av de dödade var personer som tillfångatagits och därefter torterats till döds). Vi avslutar vår promenad i de koloniala kvarteren med fina barer och restauranger. Trots att kvällen är ung tar vi för säkerhets skull en taxi hem. I taxin är förare och passagerare helt åtskilda. Betalning görs genom en lucka i glasväggen.

Denna dystra bild upp motsägs delvis av samstämmiga uppgifter om att det trots allt blivit mycket bättre under stadens 12-åriga vänsterstyre. En lång rad förbättringar har gjorts för de fattigaste i 8-miljonersstaden. Många hemlösa har fått jobb, bland annat inom renhållningen (fast det skulle uppenbarligen behövas fler). Det finns många uteliggare, men knappast några barn bland dem. Dessa har tagits om hand i olika program. Mat på dagis och skolor har införts. Pensionärer har fått gratis tillgång till dagcenter och mat. Dessutom får de numera en liten pension. Cykelleder har anlagts och lånecyklar finns. Nya, långa tredelade bussar har köpts in och nya busslinjer anlagts. De fattigaste har fått kraftigt sänkta priser i kollektivtrafiken. Denna har inte alls brakat samman, som medierna påstår i sina kampanjer mot vänsterstyret, utan tvärtom avsevärt förbättrats. Kriminalitet och mordfrekvens har gått ner genom olika program för inkludering. ”Bogotá Humana y Segura”, ”det mänskliga och trygga Bogotá” är stadens slagord, som man ser på kommunalarbetarnas overaller, husväggar och broschyrer.

Trots Petros populära styre insatser blev det en oväntad seger för extremhögern i borgmästarvalet 25 oktober. Den förre presidenten och fascisten Uribes kandidat Peñalosa vinner. (Petro får inte ställa upp igen). Ännu ett tecken på högerns enorma övertag i resurser. Som så ofta vinner den med mest pengar. De stora TV-kanalerna och tidningarna har fört en intensiv kampanj för högern och smutskastat vänstern. Det nedslående resultatet visar också hur oerhört personcentrerad politiken är. Vänsterns kandidat Clara López förtalades i medierna och lyckades inte att stå emot. Uribe är fanatisk motståndare till fred och med Peñalosa som borgmästare kommer fredsprocessen att försvåras. Andra konsekvenser av högerns valframgång är att den enda vettiga TV-kanalen, Canal Capital, som startats under Petro, kommer att stängas. Minnesparken över våldets offer kommer att slå igen. Många av förbättringarna från de senaste åren kommer att utraderas. Än tuffare tider väntar för Bogotás många fattiga.

i Andra om: Colombia,USA, demokrati Bogota, mord, fattigdom, kriminalitet
imperialism,rikedom, kapitalism, USA, politik, narkotika