Vid lunchtid 11/4 fick jag följande kommentar till blogginlägget om Andra Världskriget av ”Fredrik”. Denne ställer en rimlig, ganska svår om än något perifer fråga i förhållanden till blogginlägget. Förtjänar ett utförligt svar då så är möjligt. Och det är möjligt genom att ett tidigare gästblogginlägg av Jan Hagberg diskuterar detta.
Fredriks fråga
”Anders,
”Och Finlands hårdnackade nej till att låta Sovjet hyra finska hamnar har av flera på goda grunder ansett vara mindre välbetänkt.”
Försvarar du verkligen Sovjets anfallskrig mot Finland? Som en suverän stat och hade Finland inga som helst förpliktelser mot Sovjet. Om Finland ville upplåta hamnar eller inte var helt och hållet den suveräna staten Finlands beslut. Detta sovjetiska krav är för mig ett av många tydliga exempel på Sovjetunionens imperialistiska tendenser. Sovjets anfall stod i klar strid mot allt vad folkrätt heter.”
Svar – Jan Hagbergs gästblogginlägg.
Jan Hagberg har i hela sitt vuxenliv haft siffror i någon mening som sitt arbetsområde. Han har haft tre längre anställningar: först på KTH som matematiklärare, därefter som statistiker på SCB och slutligen som försäkringsmatematiker vid ett större svenskt försäkringsbolag.
Artikeln.
Vi har ännu inte hunnit fram till 70-årsminnet av andra världskrigets slut, förrän vi påminns om att det redan gått 75 år sedan världskrigets eld började pyra upp på allvar. Som alltid får vi oss till livs utvalda delar ur historien, så utformade att den russofobiska kampandan ska kunna vidmakthållas. Som en fortsättning på berättelser klädda i en annan, enklare kapprock, antikommunismens!
Just nu är det finska vinterkriget som är högaktuellt. Eftersom den berättelsen genom åren varit nästan en och densamma måste den bedömas som heltäckande, och därför helt sann. En sanning som bär på ett eget liv – att ständigt återberättas. Förpackningen är att vinterkriget var ett i tid och rum isolerat krig.
Vi får möta en modern hjältesaga, om en Davids kamp mot jätten Goliat – i och för sig i den formen en bild mest lämpad för oss som hade kristendomsämnet som eget ämne på skolans schema. Men om jag tillfogar, att det är en berättelsen om den lilla, frihetsälskande grannens kamp mot det stora onda imperiet, och alla kan då förstå vad som ska vara andemeningen med historieberättelsen.
Så här beskrev SR:s Vetenskapsradion, något sammandraget, en av vinterkrigets tidiga strider, den som blivit omtalad som undret vid Suomussalmi: Det var Finlands hjältebragd, men en stor tragedi för Sovjetunionen. För Stalin blev det ett frostigt helvete. Sammandrabbningen beskrivs som en av världens mest framgångsrika gerillastrider. Frågan som ställdes i programmet var: Hur det kunde komma sig att de numerärt och materiellt underlägsna finnarna kunde stå emot den ryska offensiven vintern 1939-40. Fast kriget var slut inom 3 månader och slutat med finsk förlust.
Visst var det så, men var det allt? Från en Vetenskapsradio i Public Service kunde man hoppats på ett mer genomlysande perspektiv. Men där fanns inget ifrågasättande av krigets nödvändighet, inget om dess bakgrund, men framför allt inget om att det rent av kunde ha undvikits. Och inte ett ord om kriget som ett mänsklighetens gissel.
Hjältebragder i enskildheter, må så vara, men allt slutade ändå i en katastrof, för alla dem som var närmast inblandade. Det ordas det mindre om. Vinterkriget, till att börja med, skulle kräva mer än 30 000 människors liv, enbart på den finska sidan. Efter att Finland slutit upp på Tysklands sida i ”Operation Barbarossa” i juni 1941 – kring detta faktum är krumbukterna talrika – skulle ytterligare mer än 60 000 finländare förlora livet och därutöver 400 000 människor för gott tvingas överge sina hem, efter stora landavträdelser i främst Karelen men också i andra områden som Salla och Petsamo, efter att ett fredsavtal, den så kallade mellanfreden, slutits den 19 september 1944.
För den sovjetiska sidan var redan vinterkriget helt riktigt också en katastrof, med minst 185 000 dödade soldater, i en armé av illa utrustade ryska bondpojkar. Detta om något visade, i efterhand, behovet för Sovjets del av den tvåårsrespit, som icke-angreppspakten den 23 augusti 1939 med Tyskland ändå gav. Sovjetunionen var 1939 uppenbart synnerligen illa förberett på det som alla kunde läsa som tecken i skyn, det annalkande storkriget.
Det är också klart att den tyska riksledningen noterade debaclet i Finland för den sovjetiska militären. Röda armén befann sig uppenbart i ett eländigt skick. Ytterst ansvarig för det var Stalins förbundne, försvarskommissarien Vorosjilov, som under 1940, efter vinterkrigets slut, fick träda tillbaka för yrkesmilitärer som de blivande marskalkarna Timosjenko och Zjukov som fick uppdraget att räta upp de sovjetiska försvarsstyrkorna.
Men eländet för Sovjets del stannade inte enbart vid vinterkrigets förluster. Med fortsättningskriget kom finnarna också att ha en delskuld i tragedin ”den 900 dagar långa belägringen av Leningrad”, där över en miljon människor kom att svälta ihjäl. I förbigående kan nämnas att en äldre bror till president Putin dog vid denna belägring!
Finland lämnade sitt bidrag till belägringen genom att spärra av staden vid sin gamla gräns, 1812 års gräns för storfurstendömet Finland. Det var den gränslinje som Sovjetunionen under hösten 1939 av skyddsskäl begärt att få flytta 35 kilometer längre norrut, medan Finland i utbyte skulle få ett dubbelt så stort landområde bestående av de båda socknarna Porajärvi och Repola i Karelen, tvisteområden inför Dorpatfreden 1920. Finland föredrog 1920 att behålla Petsamoområdet, framför de båda Karelensocknarna, vilket i vissa nationellt sinnade kretsar sågs som ett stort svek från dåtida finska förhandlare.
Den som idag besöker Sankt Petersburg kan få en föreställning om hur nära storstaden riksgränsen gick genom att med bil fara längs den yttre motorvägsring, som går på en dammväg över fästningen Kronstadt och sedan 2011 omsluter Finska Vikens inre del. Dammvägens landanslutning på norra sidan ligger vid den gamla gränsstaden Systerbäck (Sestroretsk idag), med knappa 40 000 invånare.
Bakgrunden till Dorpatfördraget var att efter Oktoberrevolutionen hade från karelska näset, med brittiskt stöd, krig förts riktad mot Petrograd – liksom för den delen från Narvaområdet på estniska sidan av Finska Viken. Revolutionsregeringen var under det pågående invasionskriget så illa utsatt, att den förflyttades till Moskva, där huvudstaden sedan placerades för gott.
Under mellankrigstiden verkade krafter som bl. a. Akademiska Karelensällskapet, med tydligt politiskt stöd, för ett Storfinland. Det förekom till och med attacker från finskt område in i sovjetiska delen av Karelen!
Det som dock alldeles fallit bort ur den moderna tidens historieskrivning är att det fanns motvägande, inflytelserika krafter i Finland, som visade förståelse för de sovjetiska kraven på landbyte 1939 för att freda Leningrad från utländsk aggression, att man från det hållet in i det sista för Finlands räkning var beredd att acceptera de sovjetiska avtalskraven. Den finske Moskvaambassadören JK Paasikivi (senare president) hörde till dem, han som en gång varit chef för finska delegationen vid Dorpatförhandlingarna.
När Paasikivi inte lyckades få gehör för sin fredslinje, startade Sovjetunionen den 30 november 1939 det som blivit kallat ”finska vinterkriget”. Paasikivi tystnade tvärt, när Stalin utropade en folkregering som företrädare för Finland med kommunisten Otto Ville Kuusinen i spetsen, den så kallade Terijokiregeringen, som efter Moskvafreden 1940 i delar dumpades i ledningen för den nybildade Finsk-karelska sovjetrepubliken med säte i Petrozavodsk (Petroskoj).
Än tystare blev Paasikivi när det inte långt efter Moskvafreden gick upp för honom, att finsk militär med politiskt stöd planerade ett revanschkrig mot Sovjetunionen, i lag med Hitlers Tyskland! Då avgick han från ambassadörsposten – och påbörjade skrivandet av sina memoarer. Han återkom till politiken direkt efter krigsslutet 1944, först som statsminister utnämnd av den nye presidenten Gustaf Mannerheim för att därefter bli dennes efterträdare som landets president 1946. Bankdirektören Paasikivi kom ur stabil finsk borgerlighet. Han tillhörde 1918 grundarna av finska samlingspartiet. Han blev också kortvarigt dess ordförande 1934 och lyckades rehabilitera dess anseende, som under flera år solkats ned av ett nära samarbete med bl. a. Lapporörelsen.
Motståndet mot eftergifter inför Sovjetunionens krav bör också ges ett ansikte. Bland dem, som vid förhandlingarna med Moskva höll emot inför begärda eftergifter, fanns den senare statsministern och presidenten Risto Ryti från framstegspartiet (liberalerna) och socialdemokraten, den blivande utrikesministern, Väinö Tanner. Viktigast var att bakom Ryti/Tanner stod England och Frankrike, vilka till varje pris ville förhindra en finsk-sovjetisk överenskommelse.
Detta gjorde de båda västmakterna med samma intensitet, som de av rakt motsatt skäl i Münchenöverenskommelsen hösten 1938 påtvingade Tjeckoslovakien eftergifter för tyska krav på gränsjusteringar vid Sudetområdet. En dubbelmoral som sällan uppmärksammas!
Tjeckoslovakien var fullt mobiliserat inför ett väntat tyskt anfall, berett att stå emot varje militär tysk aggression; just då bedömdes den tjeckoslovakiska armén fullt jämbördig med den tyska och ansågs dessutom ha fördel av att befinna sig i en väl utformad försvarsposition. Därtill hade Tjeckoslovakien en överenskommelse med Sovjetunionen om militärt stöd i händelse av krig. Men britter och fransmän hade ett annat mål för ögonen, att se till att den tyska armén inte led skada, inför de för dem mer angelägna, framtida krigsuppgifterna!
Sovjetiska regeringen hölls sålunda helt borta från överläggningarna om Sudetområdet. För Stalin stod det med det klart, liksom av hela den föregående europeiska politiska utvecklingen med demokratiernas neutralitetsförklaring i spanska inbördeskriget och Österrikes ”Anschluss” – liksom Japans annektering sedan 1931 av Manchuriet på den östra sidan om landet – att det bara fanns en tolkning av det som pågick. En inringning av Sovjetunionen med storkrig i sin förlängning, ett krig som det gällde att med alla medel skjuta så långt framåt i tiden som möjligt.
För eftervärlden har den brittiske premiärministern ”fred i vår tid” Neville Chamberlain framställts som lite av gammal gaggig gubbe som lät sig duperas av Hitler. Inget kan vara mera fel! Han var Citys man och kände sitt uppdrag. Hela den brittiska utrikespolitiska inriktningen under mellankrigsperioden gör detta oerhört tydligt!
Vi kan idag dessvärre idag se mellankrigstidens mönster för ett storkrig gå igen. USA/Nato klättrar på Rysslands gränser och försöker med alla medel försvaga och dra in Ryssland i ett nytt krig, nu främst via Ukraina. Det värsta är att EU-etablissemanget uppträder med ett självskadebeteende, som vore EU en USA-vasall. Med ett USA sittandes på parkett, tillräckligt lång borta för att inte skadas själv materiellt, medan EU och Ryssland hetsas mot varandra.
i Andra om: Finland, Sovjetunionen, Stalin,England, folkrätt imperialism, desinformation, krig, USA, Politik, FN, massmedia Zjukov krig, utrikespolitik Andra Världskriget, demokrati,fred, Tjeckoslovakien,
SR 15/11Ryska historikerSvD om kriget SvD 30/5Ab 2/6 Globalresearch DN Slaget vid Stalingrad 2/2 DN om fascism SvD 2/2Björnbrum Intervu i Junge Welt Internationalen nr 5 2013 Aftonbladet Japetus öga Russia Today Tarpleys artikel Pepe Escobars artikel Agrab Aron Lunds artikel på engelska USA-bloggen DN 25/12Björnbrum 23/12 SKP-bloggen DOHA-protokollet DN 26/12 SvD 25/12 SvD Clearinghouse SvD 20/12
13 svar till “Var finska vinterkriget nödvändigt?”
Bra sammanfattning och aktuell nu när när ”västmakterna” (USA med lydstater) återigen drabbats av minnesförlust och återigen drar ut i ytterligare ett av sina tröttsamt regelbundna och återkommande Drang Nach Osten för Ryska naturtillgångar, och som i USAs fall, desperat försöka rädda Dollarn och sitt oundvikliga slut som enväldig och synnerligen blodbesudlad hegemon.
För ett land som senast fick offra närmare 30 miljoner människor och där praktiskt taget alla har levande eller avlidna släktingar som deltog i och vann kampen mot fascismen för oss alla (som ville), finns inte en chans att ämnet skulle falla i glömska. Det ligger i den Ryska medborgarens DNA. Därför vinner de alltid men väst behöver sina ständiga krig.
Tecknen är entydiga: USA med lydstater står nu närmare Moskva än någonsin Hitler. Propaganda och krigshets i väst-medier som SVT är öronbedövande .Historieomskrivning, utradering och revisionism, förstörelse av minnesmärken och monument, bokbål. Se gärna Stefan Lindgrens blogg om SVT´s Russofobi och del i propagandakriget!
Men pudelns kärna är: ”När började egentligen andra världskriget?” Med
Hitlers makttillträde, med tyska inmarschen i Rhenlandet eller i Saarland,
med spanska inbördeskriget eller kanske ännu tidigare? Med Japans inmarsch
1931 i Manchuriet och upprättandet av lydstaten Manchuko? Som alltså ledde
fram till slaget vid Chalchin-Gol i maj 1939 (Det var där marskalk Zjukov
fick sitt elddop)! Allt som en under de åren pågående tydlig inringning av
Sovjetunionen – allt med betänkliga likheter av vad som pågår idag! Din
upprepade bild av USA:s militära baser runt dagens Ryssland!
Det finns ju många sätt att se på det finska vinterkriget. Om Finland tagits över på samma sätt som Baltikum – vilket väl är ganska troligt – skulle ju knappast dödssiffrorna blivit lägre. De finska männen skulle då – efter att KGB mördat de som man ville – tvångsutskrivits till den sovjetiska armén vilket borde resulterat i minst lika höga dödssiffror som de som nu blev. Plus GULAG-försvinnanden att plussa på med. Som en estnisk vän sa till mig om Finland en gång: De finska männen dog på slagfältet. Våra dog i GULAG, men finnarna fick i alla fall behålla sitt land.
Det fanns knappast några planer från Sovjet att ta över Finland – annars hade man nog gjort det. Relationen till de baltiska staterna var annorlunda. Men jag försvarar inte tilläggsavtalet.
Thomas Åkerblad
”Om Finland tagits över..”
Som tidigare påpekat:
Sovjet erbjöd Finland utan strid stora landavträdelser mot det för dem vitala Karelska näset. Striden fortsatte tills Ryssarna erhöll det de var ute efter. Inte längre.
Varför skulle Ryssarna alls erbjuda dem något om de tänkte erövra hela landet.
Anser du att Mannerheim var oförnuftig som förespråkade landbytet?
Eller kan det vara så att han förstod situationens militärstrategiska allvar och såg det kloka i det?
Med utvidgat samarbete österut kommer kanske området att utvecklas i gemenskap mellan Finland och Ryssland.
Det nämns ovan om inflytelserika kretsar i Finland som var för Landbyte: Karelska näset skulle bytas mot stora landtillskott i norr. Mannerheim var en av dessa inflytelserika som ivrigt förespråkade det. Hade de lyssnat på honom sluppe de alla förluster.
Varför skulle Sovjet bluffa om det? Skyddet för Leningrad hade ett långt större strategiskt värde för Sovjet än det man skulle avstå från i norr. Och genom att göra upp i godo funnes bättre förutsättningar för fortsatt fred dememellan. Efter WW2 inviterade Stalin flera oberoende kapitalistländer, bla Sverige och Finland att ansluta sig till en gemensam handelszon oberoende av dollarn. Allt talar för att Sovjetregimen trodde på ömsesidigt positivt samarbete.
Det som var det verkliga hotet var intrigerandet från britterna med olika varianter av delning av norden. Kanske inte allvarligt menade, eftersom allt tyder på att anglosaxarna ville ha ett storkrig och därför inte ville beröva Tyskland vitala råvaror som den svenska malmen. Britternas uppträdande under WWI visar flera exempel på just den sortens janusansikte. Men även om det inte var allvarligt menat kan det avgjort ha påverkat Sovjetregimens bedömningar av läget.
(Britterna gjorde verkligen ett anfall mot Norge men misslyckades. Emellertid har britterna misslyckats avsiktligt förr och mycket tyder på att det var så med debaclet i Norge. För dem som tvivlar på att politiker i Englands ledning skulle ge sig in på ett sånt vågspel bör man påpeka att den verkliga makten var i händerna på den anglosaxiskt dominerade oligarkin och bands samman medelst den anglosaxiskt dominerade frimurarorden oavsett vilka loger de formellt tillhörde. Englands politiker företrädde inte den engelska befolkningens intressen. )
Detta ämne har ju berörts här 13 december 2014. Då nämnde Jan Hagberg Starikovs ”Vem fick Hitler att anfalla Stalin?” som ju bara finns på ryska. Vill påpeka att utdrag därifrån sedan flera år finns på engelska på orientalreview.org
Följande är den senaste delen: http://orientalreview.org/2015/04/11/episode-15-poland-betrayed-iv/
Längst ned på den webbsidan finns länkar till alla föregående delar och en del andra artiklar av intresse i sammanhanget.
Tack för ett långt svar, dock har jag svårt att entydigt utläsa svaret på min fråga:
”Försvarar du verkligen Sovjets anfallskrig mot Finland?”
Låt oss hålla kvar vid vinterkriget 1939 och försöka få klarhet.
Grundfrågan, och här saknar jag resonemanget, gäller en suverän stats folkrättsliga skydd för sina erkända gränser. Det suveräna Finland hade erkända gränser. Om Sovjet ville göra gränsjusteringar var man givetvis i sin fulla rätt att göra det precis lika mycket som Finland hade sin fulla rätt att säga nej till kravet. Nu accepterade inte Sovjet Finlands suveränitet utan gick till anfallskrig. Var då inte detta ett brott mot folkrätt och suveränitet?
Vad jag kan förstå var det ett brott mot folkrätten enligt FN-stadgan – (som inte fanns då). Brott mot folkrätten i våra dagar är vanligt – trots FN-stadgan. Den i särklass främste brottslingen är tyvärr USA som på sina håll ses som ett demokratiskt föredöme. I många fall via allierade. Senast anfallet på Jemen, men vi har interventionen via ombud i Syrien, Irakkriget (över en miljon döda), krigen i Afghanistan och Libyen där FN-beslut utsträcktes och förvanskades långt. Låt oss erkänna gångna tiders brott mot folkrätten, men fokusera på dagens stora problem! USA tar den -självpåtagna rätten att agera som världspolis, helt officiellt:
I USA:s säkerhetspolitiska dokument från Vita huset ”NATIONAL SECURITY
STRATEGY” från februari i år, med presidentens sigill:”Any successful strategy to ensure the safety of the American people and advance our national security interests must begin with an undeniable truth—America must lead. Strong and sustained American leadership is essential to a rules-based international order that promotes global security and prosperity as well as the dignity and human rights of all peoples. The question is never whether America should lead, but how we lead.”
Deltog ni i valet av denna ledning? Jaså, inte? Vilka har valt USA att bestämma över sin självdefinierade säkerhet för världen?
Vi bör vara medvetna om att USA:s stödjer statskupper i demokratier.
USA är inte bara duktiga på att stödja krig som gynnar en allierad som jagats bort i inhemskt uppror. Faktiskt finns det finns inget land i världen som stött tillnärmelsevis så många militärkupper i demokratiska länder som USA. Utrikespolitiskt har USA tydligt visat att landet inte är för demokrati. Man kan kritisera och angripa diktaturer som står självständiga i förhållande till USA, som Irak, Libyen och Syrien men inte andra (Egypten, Tunisien, Bahrain, Saudiarabien, Pinochets Chile och alla de militärdiktaturer som USA stött/etablerat i Sydamerika och även i Sydostasien.) Några demokratiskt valda regeringar som USA störtat i statskupper.
-Mossadeq i Iran 1953;
-Arbenz i Guatemala 1954;
-Sukarno i Indonesien 1965;
-Allende i Chile 1973;
-Sihanouk i Kambodja 1970;
-USA invaderar militärt och störtar den demokratiska Bishopregeringen i Grenada 1983;
-USA understödjer statskupp en i Venezuela 2002, och erkänner, omedelbart och officiellt, kuppmakarna som de nya representanterna för landet. Problemet för USA var att kuppen misslyckades;
-Den folkvalde presidenten Aristide kidnappas i Haiti av USA 2004 och skickas till Afrika. En statskupp genomförs, med USA:s stöd och många Aristide-anhängare mördas eller fängslas;
-Zelaya i Honduras 2009;
-Stödet till den egyptiska militärens statskupp mot Morsi 2013.
-Stödet till statskuppen mot folkvalde Janukovitj i Ukraina, dagen efter överenskommelsen mellan regeringen och oppositionen.
-Många mordförsök mot Castro.
-Statskuppsförsök mot Venezuela är 2015?
”Vad jag kan förstå var det ett brott mot folkrätten enligt FN-stadgan – (som inte fanns då).”
Som ren sakupplysning kan sägas att folkrätten på inget sätt börjar med FN-stadgan. FN-stadgan innehåller en kodifiering av folkrätten – ett rättssystem som utvecklats under hundratals år. En startpunkt, när det gäller principer om suveräna stater, finns redan i Westfaliska freden av år 1648.
Åter vill jag framhålla att denna diskussion primärt gäller finska vinterkriget och sekundärt Molotov-Ribbentrop-pakten.
Vad är ditt syfte med att blanda in USA’s och andras förbrytelser i denna diskussion? Jag tolkar detta närmast som ett sätt att förmildra Sovjets flagranta kränkning av Finlands suveränitet genom ett mycket märkligt resonemang som utgår från att om en gör fel så kan det rättfärdiga andra att göra fel. Om jag bryter mig in i din bil ger det inte dig rätt att bryta sig in i din bil. Vad USA gjort eller inte gjort hör inte till denna diskussion och är därför ointressant i denna diskussions kontext.
Det är uppenbart att Sovjet och Stalin nyttjade Molotov-Ribbentrop-pakten inte enbart för defensiva syften. Stalin ville förvisso inte ha krig med Tyskland men samtidigt var det inget som tvingade Stalin att – med det hemliga tilläggsprotokollet som stöd – anfalla Finland, annektera Norra Baltikum och halva Polen. För Stalin var pakten ett verktyg att förbättra Sovjets geopolitiska position på suveräna staters bekostnad.
Om Stalins syfte med pakten enbart var defensivt finns det också stor anledning att fråga varför Stalin och hans regim var så total oförberedda på operation Barbarossa. Varför hade man inte utnyttjat de två år av förberdelsetid, som pakten öppnat för på ett bättre sätt?
Den som vill få en bild av Stalins totala missbedömning av situationen i juni 1941 hänvisas till Antony Beevers verk ”Stalingrad”. Den konspiratoriskt lagde Stalin trodde ända fram till den dag operationen blev helt uppenbar att allt var en engelsk provokation i syfte att provocera fram ett krig mellan Tyskland och Sovjet. Då Sovjet får varningar från den sovjetiska beskickningen i Berlin utbrister han följande inför politbyrån: ”Desinformationen har nu nått ambassadörsnivå”.
Det agerande Sovjet och Stalin gjorde sig skyldigt till, genom utnyttjandet av det hemliga tilläggsprotokollet, är ett flagrant oförsvarbart brott mot folkrättens principer och är och förblir en skamfläck i den sovjet-ryska historien.
Du har alldeles rätt om Westfaliska freden år 1648, då Sverige fick en del områden. Brukar hänvisas till också i vänsterkretsar då det gäller folkrätt. Du har inget alls konkret att anföra då det gäller finks vinterkriget, där också jag framfört att det var ett brott mot folkrätten. Jag försöker lyfta och aktualisera diskussionen till att ta fram exempel från dagens värld. Du har INGET att säga om det. Beevers har jag läst och ser svagheter och brist på objektivitet i. Visst torde Stalin ha missbedömt situationen våren 1941, inklusive rapporterna om ett nära förestående tysk massivt angrepp. Om man ser vad som sedan hände under kriget är det väl ingen överdrift att de andra huvudaktörerna vid tillfällen gravt misskötte situationen. Hur ser du på dagens stora brott mot folkrätten, Fredric. Nyligen har jag skrivit om Jemen och Ukraina till exempel. Synpunkter? Har du en konsekvent syn?
Fredrik
Sovjet ansåg sig hotat till utplåning både som självständig stat och även hotat till fysisk utplåning. Det handlar om att väga folkrättsbrott mot folkrättsbrott. Anglosaxarnas intrigerande tillät inte att folkrättsbrott undveks. Och mot detta intrigerande finns ännu inget formellt regelverk – men det skulle behövas!!
Fredrik ur kajsvärmen av anonyma kommentatorer slängde fram en variant på den gamla retoriska frågan: ”Har du slutat slå din fru ännu?” Tänkta svarsalternativ var förstås ”ja” eller ”nej”. Han fick till svar något, som satte in berörda händelser i ett sammanhang men det intresserade inte. Det ingår inte i störningskonceptet att bidra till diskussionen. Varpå ursprungsfrågan återkommer ograverad. Ja eller nej. Underförstått: Du ska inte inbilla dig att du får gripa in ens när mordbrännaren står i farstun, trots att ingen vill hjälpa till.
Det finns inget som talar för att Fredric på allvar skulle intressera sig för folkrättsskydd av gränser – som princip. Om vi håller oss till Europa hade han med säkerhet inga synpunkter på att USA/Nato slet ut Kosovo ur den allmänt erkända staten Jugoslavien, för att av brottsstycket forma en maffiadominerad lydstat utan egen bärkraft.
Juridik och realpolitik skiljer sig därigenom att en konsekvensanalys ofrånkomligen måste vara mer vägledande än en formell laglydighet. En bilförare bryter hellre tillfälligt mot trafikreglerna än fortsätter mot en frontalkrock som orsakas av andra, även om den krocken skulle ägt rum en aning senare.
Fredrik skulle i stället fördöma den som räddade sitt och medpassagerarnas liv.
Min uppfattning är att Sovjet var dödligt hotat och inte bara ’passade på’ att utvidga imperiet.
Man kan välja att inte tro så men då blundar man för alla tydliga tecken som tydde på att hotet var reellt.
För exempel, när Hitler anföll Frankrike stod England och Frankrike just i begrepp att bomba Sovjet.
Anfallet låg någon vecka senare i planeringen.