I diskussion av blogginlägget ”Inget extraval – vem vinner på det?” (http://jinge.se/mediekritik/inget-extraval-vem-vinner-pa-det.html) har ”Demokrat” gjort kommentaren nedan, vilket jag söker besvara i detta blogginlägg.

Hur det utformas kan man inte veta.”
Där Anders har du din och hela socialismens Akilleshäl. Alla försök att implementera socialismen, från den ryska revolutionen och framåt har misslyckats. Det är lätt att kritisera kapitalism och marknadsekonomi, de system som trots allt lett till ett relativt välstånd för många, men har man inget konkret alternativ att redovisa blir kritiken ganska ointressant.
Vill man parafrasera på Churchills välkända ord om demokratin skulle man om kapitalismen kunna säga:
”Det har sagts att kapitalismen är det värsta av alla ekonomiska system undantaget alla andra som prövats”
Fotnot Churchills ord:
”It has been said that democracy is the worst form of government except all the others that have been tried.”


Svar:
Du tar upp en viktig fråga, men har verkligen en negativ uppfattning om mänsklighetens möjligheter.
En gång ansåg man att feodalismen var det främsta ekonomiska systemet, senare stod merkantilstsystemet i ropet. Socialismen infördes i Sovjetunionen under mycket svåra omständigheter. Erfarenhet av vår typ av demokrati fanns ingenstans. Omkring 10 länder anföll landet efter Oktoberrevolutionen. Industrin var efterbliven. Inte för inte fanns stora politiska motsättningar i Sovjetunionen om man kunde försöka bygga socialismen i ett så efterblivet land. ”Nej, det går inte” sa Trotsky, medan en stor majoritet menade att man måste försöka.

Tillväxten i Kina var mycket god även under Maos tid, vanligen omkring 5-10 % per år, dvs. lika bra som nu. Enligt uppgifter från Världsbanken var medellivslängden i Kina 36,3 år 1960, 66,8 år 1980, 70,3 år 2000. Motsvarande siffror i Indien var 44,3 år, 54,2 år och 62,9 år. Medan medellivslängden i Kina ökade med 30,5 år mellan 1960 och 1980, en period då Maos politik i stort sett tillämpades uppgick ökningen i demokratiska, kapitalistiska Indien till 9,8 år. Källa: Världsbanken. World Development Indicators online. I Minqi Li. ”The rise of China and the demise of the capitalist world economy. New York: Monthly Review Press, 2008).

Ryssland var alltså ett eftersläpande land i industrialiseringen vid Oktoberrevolutionen 1917. Trots misstag i uppbyggnaden som första land som fick göra en pinonjärinsats, och minst 20 miljoner döda i Andra Världskriget, närmare 100 gånger fler än USA, var landet strax efter Andra Världskriget världens andra supermakt, första land med rymdfarkoster och en människa i rymden. Säger väl något?

Nu är det objektiva läget mycket bättre för att gå vidare till en mer demokratisk och mänsklig ekonomiska och politisk struktur, en socialism med kraftigt ökad demokrati som också omfattar det ekonomiska livet. Med en samhällelig planering av jordens begränsade resurser.
Kapitalismen motverkar samarbete för att lösa mänsklighetens stora problem. Det stora problemet är den framgångsrika demoniseringen av socialism och marxism, där massmedia för fram att socialism är lika med det mest negativa i de första försöken att bygga socialism i outvecklade samhällen, starkt hotade från omvärlden.

Det helt dominerande produktionssättet, kapitalismen, är inte grundat på samarbete. Kapitalismen är snarare grundad på konkurrens mellan olika företag, där var och en strävar efter största möjliga vinst. Vidare på att en liten grupp, kapitalisterna, får vinst på andras arbete (utsugning) för att använda denna efter eget gottfinnande och inte för samhällets bästa. Konkurrens i sig kan vara sporrande, inte tu tal om detta. Men ett produktionssystem som baseras på vinstintresse, där en liten, liten minoritet fattar besluten med ingen eller begränsad insyn från folkmajoriteten är inte demokratiskt och inte heller optimalt då det gäller att på bästa sätt nyttja jorden begränsade resurser och låta alla få en rimlig del. Kapitalismen har inneburit kraftigt ökad produktion och produktivitet, men också världskrig, miljöförstöring, girighet, korruption och mutor för att få större marknader osv.
Dess svagheter är tydliga:
-33 % av jordens befolkning lever i stor fattigdom (FN, 2011);-De ekonomiska skillnaderna inom länder och mellan många länder har ökat. Forskning har visat att det finns ett tämligen starkt samband mellan graden av ekonomisk ojämlikhet i ett land och nivån av ohälsa och sociala problem (Wilkinson & Pickett. Jämlikhetsanden. Se t.ex. min recension i Läkartidningen 2010, www.lakartidningen.se/arkiv).
Boston Consulting Group har nyligen rapporterat att 0,1 % av jordens invånare kontrollerar mer än 20 % av tillgångarna på jorden;
-20 % av tillgångarna hos världens miljardärer skulle räcka till för att ge alla jordens invånare tillräckligt med mat, skolunderbyggnad och hälso- och sjukvård enligt vissa beräkningar (Toussaint & Millet. Debt, the IMF and the World Bank. Monthly Review Press, 2010);
-Deras förmögenheter har främst skapats av andras arbete;
-Kapitalismen utgår inte från en analys av vilka behov som främst behöver tillgodoses. I så fall skulle fattigdom, mat- och vattenbrist snabbt försvinna;
-Kapitalismen utmärks sedan 2-3 decennier av ökade ekonomiska klyftor och ökad arbetslöshet;
-Varor tillverkas medvetet för att ha begränsad livslängd;
-I en demokratisk planerad humanitär ekonomi skulle alla få arbeta;
-I stället för företagshemligheter och reklam av osäker kvalitet behövs samarbete (Hur många miljarder skulle sparas om läkemedelsbolagen delade på kunskap och forskning?)
-I stället för allt allvarligare och redan delvis irreversibel klimatförstöring behövs samarbete;
-I stället för ökad rustning (f.a USA har rustat kraftigt efter kalla krigets slut, svarar för närmare hälften av jordens militärutgifter, har 700 militärbaser och bedrivit angreppskrig i råvarurika Irak och Afghanistan. I USA, lever drygt 40 miljoner på matkuponger, och medianlönen har ej ökat sedan 1974 enligt statistik).

Största hindret för en verkligt demokratisk, ansvarsfull och humanitär ekonomi är dels vinstintressen hos en mycket liten grupp som kontrollerar och kontrolleras av kapitalismen och dels förkrossande ideologiskt försvar av dagens läge. Statens roll är här att slå vakt om den bestående ordningen, med våld om så behövs. Den demokrati som många tror är optimal är det inte alls – det djupt odemokratiska produktionssystemet lämnas utanför.
Största tillgången för att genomföra den nödvändiga genomgripande förändringen är samverkan mellan den stora majoriteten av människor på jorden baserad på ökad insikt och solidaritet. Klasskamp för ökad rättvisa.
Större insikt hos folket?
I en opinionsundersökning juni-oktober 2009 av BBC World Service med 29 000 svarande i 27 länder (BBC World Service. Poll. Wide dissatisfaction with capitalism – twenty years after fall of Berlin wall). Endast 11 % menade att kapitalismen fungerade väl och att ökad reglering inte var en bra idé. Dubbelt så många som 11 %, 23 %, menade att kapitalismen var fundamentalt bristfällig och att ett nytt ekonomiskt system ”a new economic system” behövdes. En majoritet, 67 %, menade för övrigt att regeringar borde fördela välstånd mera jämnt.
En annan opinionsundersökning i USA 2009 fann att endast 53 % av de svarande ansåg att kapitalism var överlägset socialism. Bland dem som var under 30 år föredrog 37 % kapitalism medan 33 % föredrog socialism. (New Poll: Socialism is Gaining Popularity in America. Cleveland Leader, 9 april 2009. Man kan också notera att 45 % av de svarande i en opinionsundersökning i USA år 1987 trodde att det berömda uttrycket Karl Marx Kritik av Gotha-programmet (De tyska socialdemokraternas program 1875) ”från var och en efter dennes förmåga, till var och en efter behov” fanns inskrivna i USA:s författning. (Poll on Constitution Boston Globe Magazine 13 september 1987.
ALLTSÅ, en annan med demokratisk och mer jämlik värld är inte bara möjlig – den är nödvändig och den har stöd i människosläktets utveckling, och genetik (Se t.ex. Göran Greiders bok ”Den solidariska genen” som väl och balanserat sammanfattar kunskap om ”människans natur”).

Förslag på några punkter för socialismen.
Troligen måste en omvälvning ske i ganska stor del av världen inom en ganska kort tidsrymd, bl.a. med tanke på den globaliserade ekonomin.
-De centrala produktionsmedlen, kontrollen över naturresurser hamnar i folkets händer, rimligen via valda ombud. Då kan ekonomin planeras långsiktigt. Redan i de mycket fattiga länderna Sovjet och Kina kunde detta ske. Man kan planera in så att alla har arbete (som gick då);
-Kreativitet kan uppmuntras som nu;
-Hårdare arbete och mer studier ger rimligen mer ersättning;
-De som arbetar kan få betydligt större inflytande på arbete lokalt och mer aktivt delta i planeringen och diskussionen om samhällets mål – dvs. ökad demokrati;

-Tryck-, yttrande-, religionsfrihet ska finnas – folk ska inte straffas för sina åsikter (undantag rasism etc som nu);
-Genom att media, eller en stor del av media i alla fall, ägs av samhället blir möjligheterna till en allsidig debatt större än nu, rimligen;
-Om majoriteten så vill (vilket är mycket troligt) blir det ett samhälle som präglas av mycket större ekonomisk och social jämlikhet, ingen/liten arbetslöshet och större trygghet.
-Samarbete mellan socialiserade företag gör att kostsamt dubbelarbete (och industrispionage kan elimineras);
-Självklart ska man kunna få byta jobb, oklart hur man kommer att vilja sköta det, kanske blir det olika i olika länder;
-Miljö- och klimatfrågan kan hanteras seriöst, inte som nu.
-Saklig och om möjligt vetenskaplig baserad kunskap ersätter vilseledande reklam -(men kan förmedlas lika slagkraftigt och ”roligt”).

För detta behövs massrörelser med bas i arbetarklassen och klart utformade, mer konkreta program än dagens för en demokratisk, socialistisk värld. Det gäller att i fråga efter fråga ge information om och förslag på hur detta ska ske. De förslag jag hittills sett måste utvecklas! Vi måste satsa på kamp för en bättre och rättvisare värld och inte inbilla oss att dagens är den bästa möjliga. Det behövs ideologiskt arbete baserad på användning av marxismen på dagen värld, konkret analys av konkreta förhållanden och trovärdiga modeller av en framtida socialistisk värld

Appendix. Statskupper mot demokratiskt valda regeringar efter Andra Världskriget.
Det finns inget land i världen som stött tillnärmelsevis så många militärkupper i demokratiska länder som USA. Utrikespolitiskt har USA tydligt visat att landet inte är för demokrati. Man kan kritisera och angripa diktaturer som står självständiga i förhållande till USA, som Irak, Libyen och Syrien men inte andra (Egypten, Tunisien, Bahrain, Saudiarabien, Pinochets Chile och alla de militärdiktaturer som USA stött/etablerat i Sydamerika och även i Sydostasien.) Några demokratiskt valda regeringar som USA störtat i statskupper.
-Mossadeq i Iran 1953;
-Arbenz i Guatemala 1954;
-Lumbumba i Kongo 1960;
-Sukarno i Indonesien 1965;
-Allende i Chile 1973;
-Sihanouk i Kambodja 1970;
-USA invaderar militärt och störtar den demokratiska Bishopregeringen i Grenada 1983;
-USA understödjer statskupp en i Venezuela 2002, och erkänner, omedelbart och officiellt, kuppmakarna som de nya representanterna för landet. Problemet för USA var att kuppen misslyckades;
-Den folkvalde presidenten Aristide kidnappas i Haiti av USA 2004 och skickas till Afrika. En statskupp genomförs, med USA:s stöd och många Aristide-anhängare mördas eller fängslas;
-Zelaya i Honduras 2009;
-Statskuppsplaner mot al-Assad omkring 2012-2013;
-Stödet till den egyptiska militärens statskupp mot Morsi 2013.
-Stödet till statskuppen i Ukraina i februari 2014
-Statskuppsförsök i Venezuela 2015.

i Andra om: socialism, kapitalism, Politik, forskning, massmedia opinion, demokrati metoder,
USARyssland
, fred, Obama,folkrätt imperialism, krig

BBC-undersökningen 2009 Cleveland Leader 9/4 2009 Frågeundersökning 2011 Pew Research Gallupundersökningen om USA som hot Globalresearch 15/12 Gulf Today 15/12 AB 13/12 Democracy Now London Review of Books Nyhetsbanken UD blogg Intervju med Putin mm Globalresearch artikelFria Tidningen 13/9 FIB-Kulturfront Reuters 16/9 SvD 3/9 DN 27/8 DN 28/8 DN 2 28/8 SvD 24/3 DN 21/3 SvD 22/3Svensson-bloggen Guardian Independent Amnesty SvD 15/3 Knut Lindelöfs blogg Aron Lund SKP-bloggen AFP