Jag har glädjen att denna gång få införa ett nytt gästblogginlägg om Kuba av Zoltan Tiroler, aktiv i Svensk-Kubanska Föreningen (www.svensk-kubanska.se). Han bevistade början på mars ”International Commission of inquiry into the case of the Cuban Five” i London och ger en faktarik och livfull skildring om den upprörande behandling som fem kubaner fått i USA, som vanligen kallas för rättsstat. Mer om de 5 finns i blogginlägget ”Kuba lever …” 24 januari.

Sedan revolutionens seger 1959 har Kuba oupphörligt utsatts för terroristattacker utgående från USA. Efter Sovjetunionens sammanbrott ökade ansträngningarna från terroristgrupperna att skada Kuba, i hopp om att landet skulle kollapsa. För att skydda sig har Kuba varit tvunget att infiltrera organisationer i USA. 1998 fängslades fem kubanska säkerhetsagenter – Gerardo Hernández, Ramón Labañino, Antonio Guerrero, Fernando González och René González – av FBI. Kuba hade delgett FBI information om de allt aktivare terroristgrupperna, men istället för att hindra attacker fängslades de kubanska säkerhetsmännen. Terroristerna går fria medan de fem i en skandalös rättegång dömdes till straff på upp till dubbel livstid plus 15 år. Fallet med de 5 visar på orättvisan och hyckleriet i USAs påstådda noll-tolerans mot länder som hyser terrorister.

Varför dömdes de personer som försökte hindra terroristattacker? Varför fortsätter USA att skydda ökända terrorister?

I början på mars hölls ”International Commission of inquiry into the case of the Cuban Five” i London. 2-dagarskonferensen gav en mycket djupare inblick i fallet med de 5 kubanerna än vad ett flygblad eller en artikel som denna kan ge. Inte främst faktamässigt, utan framförallt känslomässigt. Att själv höra och se offer för terrorism, att lyssna till familjemedlemmar till de 5, berör mycket djupare än ett vitt papper med svart text.

Denna kommission bygger på en lång tradition. 1966 hölls Russeltribunalen om USA:s krigsbrott i Vietnam. Senare har Palestina behandlats. Det handlar om en juridisk process med vittnen och domare, kommissionärerna. På plats i London fanns de tre högt kvalificerade kommissionärerna och juristerna Philippe Texier med ett förflutet från en högre fransk domstol; Zakeria Mohammed Yacoob från Sydafrika, tidigare domare i Sydafrikas Constitutional Court; och Yogesh Kumar Sabharwal, tidigare chef för Indiens Högsta Domstol.

En lång rad vittnen framträdde, men stjärnvittnet René Gonzales fick inte närvara. René kunde, efter fullbordat straff i USA, återvända till Kuba förra året. Men Storbritannien nekade honom inresa med motiveringen att han suttit i fängelse. Märkligt kan tyckas när 120 parlamentsledamöter i Storbritannien protesterat mot rättsförfarandet mot de 5. René kunde trots allt medverka via (en knackig) Skypeförbindelse.

Konferensen hölls i Law Societys ärevördiga lokaler, en passande inramning till det välbesökta arrangemanget.

Den tragiska bakgrunden

Kuba har utsatts för terror utgående från USA ända sedan revolutionen 1959. Så sent som 2008 avvärjde den kubanska säkerhetstjänsten ett planerat sprängattentat i Panama mot Fidel Castro som skulle tala inför hundratals studenter. 713 terroristattentat, varav 56 efter 1990, har kostat hundratals kubaner livet. Många lider idag av psykiska och fysiska skador. Också attentat i USA har genomförts; FN-högkvarteret besköts med bazooka när Che var i talarstolen. Efter kuppen i Chile sprängdes i USA flera högt uppsatta personer som var knutna till Allendes regering. I Miami mördades flera personer enbart för att de förespråkade bättre relationer med Kuba, ja det räckte med att kritisera den störtade kubanske diktatorn Batista.

USA-medborgare har skadats i anti-kubanska attentat, men inte en enda terrorist har dömts i USA under alla dessa år.

Vi glömmer inte de ökända terrorister som USA vägrar döma eller utlämna till rättvisan i andra länder. Främst är förstås ”västra halvklotets Bin Laden”, Luis Posada Carriles. Hjärnan bakom mängder med attentat, mest ökänd för planeringen av sprängningen av ett civilt kubanskt flygplan 1976, då planet störtade i havet och alla 73 ombord omkom.

De kontrarevolutionära grupperna skapades av Washington/CIA och är baserade i Miami. På 80-talet övergick de flesta av dem från militäruniformer till kostymer. Officiellt tonades den militära delen ner, fast den fortsatte. Paraplyorganisationen blev den av Ronald Reagan skapade CANF/FNCA. Ägarna av rom-imperiet Bacardí är en av finansiärerna och grundarna. Attentaten fortsatte och parallellt satsade USA ständigt allt större summor på propaganda mot Kuba, bland annat via Radio/TV Martí.

I slutet på 1990-talet skakades Havanna av en serie bombdåd riktade mot hotell och nöjeslokaler. Kuba försökte samarbeta med FBI, vilket istället resulterade i arresteringen av de 5 i september 1998.

De skakande vittnesmålen

Här finns tyvärr inte plats att referera alla vittnesmål. De gjorde alla ett djupt intryck. Det bestående är att i fallet med de 5 ställs hämndlystnad, småaktighet, hat, snikenhet, död och utpressning mot hjältemod, heder, mänsklighet, värdighet, värme, stolthet, självuppoffring, storhet och kärlek.

Vi fick höra italienaren Giustino di Celmo, som berättade om smärtan av att ha förlorat en älskad son, som han hade tagit med till Kuba och som omedelbart förälskat sig i landet och dess invånare. Han dog i ett bombattentat mot hotellet där han bodde.

Vi lyssnade till ett av offren för tidigare terroristattacker, Betina Palenzuela, som var 12 år när hennes mor, kubansk diplomat i Lissabon, dog i ett sprängdåd som också tog livet av en annan diplomat. I attentatet miste 5 barn en förälder. I ett känslomässigt tal berättade hon om den stora sorg hon fortfarande bär på och hur mordet påverkat hennes liv för alltid.

Vi fick höra Margarita Morales, vars far var tränare för det kubanska ungdomslandslaget i fäktning. Ungdomarna, mellan 17 och 20 år, var på väg hem efter att ha vunnit en internationell turnering. Själv var hon 14 år när hon väntade hem sin pappa, som aldrig kom. Familjens smärta förstärktes av att ständigt höra om organisatörerna av brottet, Posada Cariles och Orlando Bosch. Den senare sade i en intervju om de 73 offren att det ”bara var några små niggrer som dog”.

Rabiat stämning i Miami

Lorenzo Gonzalo, som sedan 1991 arbetat på den progressiva radiostationen Radio Miami, förklarade situationen i staden. I början på 1990-talet var exilkubanerna övertygade om att Kuba stod inför ett omedelbart sammanbrott. När så inte skedde skärptes USAs sanktioner och aggressiva politik. Ett mål var att slå mot Kubas växande turistindustri. Gripandet av de 5 skedde i efterdyningarna av att den kubanske pojken Elían återlämnats till sin far i Kuba i enlighet med internationella avtal. Detta fick Miamihögern att helt tappa koncepterna och stämningen i Miami var rabiat över alla gränser. Någon rättvis rättegång i frågor som rör Kuba är fullkomligt uteslutet i Miami, vilket USAs regering också anser (fast inte i fallet med de 5). Domstolen vägrade hårdnackat att flytta rättegången, om så bara till närmaste grannkommun.

Rättsläget är klart

En lång rad jurister och advokater avgav vittnesmål och förklarade rättsläget. Inte heller för att gå igenom detta finns utrymme här. Men klart är att Kuba har rätt till självförsvar, att Kuba försökte lösa problemen med diplomati, att USA är ansvarigt för terroristdåd som utförs från dess territorium och att USA, inte Kuba, bryter mot Internationell rätt.

Straffades för något som åtalet inte gällde

Förre talmannen i Kubas Parlament, Ricardo Alarcon, pekade på några nyckelfrågor: De 5 kallades för spioner, men de åtalades aldrig för spioneri, utan för att konspirera i syfte att genomföra spioneri, alltså något hypotetiskt som inte behövde bevisas. Gerardo Hernandez, åtalades åtta månader efter gripandet för ”konspiration för att begå mord”, och dömdes för att kubanskt flyg sköt ner två flygplan utsända av en organisation ledd av den som terrorist meriterade José Basulto. Åtalet mot Hernández kom efter en omfattande mediekampanj i Miami, där journalister, i hemlighet betalda av USAs regering, var pådrivande.

Ramsey Clark, tidigare justitieminister i USA, kallade det arbete som de 5 utförde ett ”early warning system”. De informerade kubanska myndigheter om planerade attentat så att dessa kunde förhindras.

Philip Horowitz, advokat för René Gonzalez, hävdade att det inte finns några paralleller i USAs rättshistoria till fallet. Horowitz blev ålagd av domstolen att försvara René. Han visste inte vad han gav sig in på när han tackade ”ja”. Det förändrade hans liv. De 5 hölls i isoleringsceller i 17 månader efter gripandet. Svårigheterna för försvaret var monumentala. Bland annat fick de inte tillgång till beslagtaget material, vilket de har rätt till. Försvaret övervakades av FBI. ”Det var en mardröm”.

Detta fall är det enda i USA som kritiserats av FN:s arbetsgrupp för undersökning av godtyckliga fängslanden. Under flera år publicerades i genomsnitt sex artiklar om dagen i Miami av köpta journalister som hetsade mot de 5. Det strider mot lagen att USAs regering betalar journalister i det egna landet. Horowitz berättar: ”Regeringen slogs mot oss med näbbar och klor om precis allt. Till och med hur dags vi skulle sluta på dagen.” Den av exilmaffian uppskrämda juryn dömde alla ”skyldiga” till alla åtalspunkter i juni 2001, utan några frågor, utan några kommentarer. Också försvarsadvokaterna hotades och utsattes för sabotage. De var tvungna att arbeta med skydd från den federala polisen. Många advokater nekade att arbeta med fallet. Också jurymedlemmar bad förgäves att få slippa. Domaren i den federala distriktsdomstolen i Miami, Joan Lenard, måste ha påverkats av de våldsbenägna extremistgruppernas påtryckningar. De krävde att se blod.

Det är mot den bakgrunden som de horribla straffen hon utdömde skall ses. Fyra livstidsstraff (varav två för Gerardo) och absurda tidbegränsade straff för två av de 5. Även om de 5 hade varit skyldiga är straffen groteska. Och de är inte bara oskyldiga; de gjorde något hedervärt genom att ta stora personliga risker och rädda människoliv.

Appellationsdomstolens eniga beslut i augusti 2005 – om att riva upp domarna mot De 5 – utgick ifrån att varje jury i ett mål som det mot de 5 i Miami måste frukta för sin säkerhet om de hade dömt till fördel för de åtalade.

Dubbel livstid plus 15 år
Om inte den internationella opinionen lyckas påverka USA kommer Gerardo Hernandez aldrig mer att vara en fri man. Nedskjutningen av planen från ”Brothers to the Rescue” (BTTR) blir därmed kärnan i fallet. BTTR leds av förre (?) CIA-agenten och veteranen från invasionen i Grisbukten José Basulto. Organisationen hade genomfört närmare 30 illegala flygningar på kubanskt luftrum, släppt anti-Castro flygblad i Havanna och skrutit med detta i Miami, bland annat på TV. Kuba kunde självfallet inte i längden acceptera kränkningarna. Kuba protesterade gång på gång, under sju månaders tid, till luftfartsmyndigheterna och Washington. USA svarade inte och överflygningarna fortsatte. Men luftfartsmyndigheterna varnade Basulto. Denne flög trots det i februari 1996 med tre plan mot Havanna. Två av dem sköts ner; Basulto själv vände i tid och flög tillbaka.

Kuba hävdar att nedskjutningen skedde på kubanskt vatten. Ett land är i sin fulla rätt att försvara sitt luftrum, och nedskjutningen gjordes alltså först efter upprepade varningar till Washington. USA påstår tvärtom att det skedde på internationellt vatten. Men man vägrar att visa de satellitbilder man säger sig ha. Dessa skulle kunna undanröja varje tvivel. Likaså kunde USA i tid på radar se att Kuba skickat upp Migplan för att möta de fientliga planen. USA hävdar att radarn släcktes precis under de sekunder som planen sköts ner. Alltså: medan USAs regering flera gånger om hade kunnat stoppa nedskjutningen, så hade Gerardo ingen som helst möjlighet att göra det. Det mest skandalösa i allt upprörande kring de 5 anses av många jurister fallet vara domen mot Gerardo för ”Conspiracy to commit murder”.

FN, Amnesty, jurister…

Inte bara FN utan också Amnesty International (AI) har kritiserat domarna. Normalt uttalar sig inte AI i rättsfall, men här har man gjort ett undantag, berättade Angela Wright från organisationen. AI ifrågasätter val av plats för rättegången, där man hävdar att det är omöjligt att hålla en rättvis process. AI refererar också till att försvaret fick rätt efter ett överklagande och domarna upphävdes 2005 enhälligt av de tre domarna i appellationsdomstolen i Atlanta. (Appellationsdomstolens dom överklagades i sin tur av USAs regering och upphävdes 2006 i en helt unik dom, efter hårda påtryckningar på domarna). AI ifrågasätter domstolens opartiskhet och man hävdar att det saknas bevis för att Gerardo skulle konspirerat för att begå mord. En uppfattning som också energiskt förs fram i en utförlig reservation av en av domarna i appellationsdomstolen, Phyllis Kravitch, 2008. AI kritiserar USAs Högsta Domstol som inte vill ta upp fallet och uppmanar till en revision.

Familjerna

Flera anhöriga till de 5 var på plats och vittnade. För övrigt ringde Antonio, en av de 5, mitt under ett vittnesmål från sitt fängelse, där han är inne på 16:e året. Det blev knäpptyst i den stora lokalen med flera hundra personer när Antonio framförde sin hälsning.

Irmita Gonzalez, dotter till René, berättade om sina upplevelser. Första gången hon fick träffa sin far, efter att denne fängslats, hade hon med sig sin lillasyster. När hon får se pappa i den orange fångdräkten, kedjad till händer och fötter, frågar hon om han var en hund. Han svarade henne att det inte var han som var hunden i besöksrummet, där de övervakades av vakter.

Två av de fängslades fruar har gång på gång nekats att besöka sina män. Också detta, som så mycket annat, står i strid med såväl USAs egna som internationella lagar. Besök är inte ett privilegium, det är en rättighet. Avslaget för Gerardso fru motiverades med att hon skulle kunna tänkas träffa terroristorganisationer! Vid ett annat tillfälle var motiveringen att hon skulle kunna tänkas söka politisk asyl i USA! När hon en gång fick visum togs hon istället in för förhör och skickades tillbaka till Kuba utan förklaring. Detta är bara några exempel på den utstuderade grymheten som de fängslade och deras familjer utsätts för. Syftet är att bryta ner fångarna och få dem att överge sin principfasta hållning.

Elisabeth Palmeiro, Ramons fru, fick inte träffa sin man, eller ha någon som helst kontakt med honom på över två år. Sedan tog det ytterligare över ett år att få ett visum och få besöka högsäkerhetsfängelset där hennes man hålls fången. Brev kommer ofta inte fram. Besök ställs in i sista stund. Besökarna trakasseras och de får inte träffa sina män i enrum. Att få barn och bilda familj har förnekats dem och blivit en omöjlighet för de som inte har barn sedan tidigare.

Kommissionens slutsatser
De tre kommissionärerna redogjorde för en rad preliminära slutsatser. Bland annat ifrågasatte de att de 5 fått en rättegång inför en oberoende och opartisk domstol enligt Internationell Rätt, erkänd av USA. Domarna pekade på att ingen av de 5 begått något våldsbrott, inget av deras arbete var riktat mot USA.

Solidariteten avgörande

Den växande solidariteten med de 5 har varit avgörande för dem för att hålla ut. De vet att de inte är glömda. De har sagt nej till att bli släppta i utbyte mot att förtala varandra, Castro och Kuba. Allt fler människor engagerar sig för deras sak. De 5 visar en oerhörd styrka och mod. För oss, som har förmånen att kunna arbeta politiskt, borde det vara självklart att försöka bryta medietystnaden, att sprida kunskap om de 5 och engagera sig för deras omedelbara frigivning.

Innan jag själv deltog på denna konferens hade jag ibland svårt att förstå det enorma personliga engagemang som vissa personer visar i arbetet för rättvisa åt de 5. Efter att ha hört vittnesmålen, skändligheterna som de 5 utsätts för och deras storhet i kampen, förstår jag bättre de som kämpar oavbrutet för dem i Svensk-Kubanska Föreningen och i Kommittén Frige De Fem och hoppas själv kunna bli en av dessa.

Trots att denna artikel är relativt lång, så har den inte kunnat täcka in fallet med de 5 i många av dess upprörande aspekter. Istället rekommenderas:

· ”Det dödsbringande hyckleriet – terror mot Kuba och fallet med de fem kubanerna – politiska fångar i USA.” Utgiven av Kommittén Frige De Fem och Svensk-Kubanska Föreningen 2011. En grundlig dokumentation av fallet.

· ”What Lies Across The Water – The Real Story of the Cuban Five”, av den kanadensiske journalisten Stephen Kimber. Fernwood Publishing 2013. Lättläst engelska och spännande som en kriminalroman.

· På www.svensk-kubanska.se finns en hel del material om fallet med de 5.

i Andra om: Kuba, terrorstat,NGO, CIA, Massmedia, USA, Politik, Castro, embargo blockad demokrati

Kuba lever – blogginlägg 24/1PravdaSvensk-kubanska Nyhetsbanken Aftonbladet 2008 om mordförsök på Castro SR SvD1 SvD2Aftonbladet.se Expressen SvT Flamman Proletaren Svensk-kubanska