Vi har tidigare berört CIA:s verksamhet, oftast mer i förbigående. I november rescenserade Ulla Johansson dock i ett gästblogginlägg boken ”The way of the knife – the CIA a secret army” av Mark Mazzetti, journalist vid New York Times, som förärats det prestigefyllda Pulitzerpriset. CIA har varit inblandat i många statskupper och försök till sådana, även mot demokratiskt valda regeringar. Mazetti nämner självklart CIA:s operationer i Latinamerikadär organisationens blodiga hantering av befolkningen i El Salvador och Guatemala rörde upp känslor inne i USA. Ett huvudbudskap i boken är att CIA under de senaste 10 åren övergått från att vara en blodbesudlad spion- och underrättelseorganisation till att vara en mördar- och terroristorganisation. Misstänksamheten mot CIA vände till acceptans av våldets män efter elfte september 2001. De skildras öppet som sådana (=våldets män) i ”The way of the knife.”

En tidig typ var Duane R Clarridge som kring ”bekymret” med Nicaragua och Kuba (1981) uttalar: ”Take the war to Nicaragua. Start killing Cubans.” (Duane Clarridge (bild nedan) var en känd CIA-man enligt Wikipedia).

Förre tjänstemannen i USA:s utrikesdepartement William C Blum har skrivit faktarika böcker som är grundläggande för den som vill skaffa kunskap om USA:s utrikespolitik. Följaktligen studeras de inte på svenska universitet. De är ”CIA & USA:s verkliga utrikespolitik.” Epsilon förlag, 1998 och ”Rogue State. A Guide to the World’s Only Superpower”. Zed Books, 2006.

Han skrev i somras, 27 juni, på sin blogg om ”Alla tiders visselblåsare” – Philip Agee som publicerade den mest häpnadsväckande och viktiga informationenen om USA:s utrikespolitik som någon amerikansk statlig visselblåsare någonsin har avslöjat.

Philip Agee tillbringade 12 år (1957-1969) som CIA-handläggare. Hans första bok ”Inside the Company: CIA Diary”, publicerad 1974 var ett banbrytande arbete om CIA:s metoder och dess förödande konsekvenser. Den publicerades på c:a 30 språk och blev en storsäljare i många länder. Där fanns ett 23-sida appendix med namnen på hundratals hemliga agenter och organisationer. Agees mål med att namnge alla dessa individer var att göra det så svårt som möjligt för CIA att fortsätta sitt smutsiga arbete. I motsats till Agee har Wikileaks ej publicerat namnen på hundratals informanter från de nästan 400 000 handlingar om Irak-kriget som släpptes.

På CIA:s lönelista fanns tidigare och dåvarande presidenter i Mexiko, Colombia, Uruguay och Costa Rica, ”vår arbetsminister”, ”vår vice-president”, ”min polis”, journalister, arbetskraft ledare, studentledare, diplomater och många andra. Om CIA ville sprida antikommunistisk propaganda, orsaka splittring inom vänstern, eller få kommunistisk ambassadpersonal utvisad, behöver den bara förbereda några bluff-dokument, presentera dem till lämpliga ministrar och journalister, och – vips! – Omedelbar skandal.

En vanlig taktik hos CIA är att skriva vinklade ledarartiklar och falska nyhetsartiklar som medvetet publicerades av latinamerikanska medier utan angivande av CIA:s författarskap eller att CIA betalat. Propagandavärdet av en sådan ”nyhets”-artikeln kan multipliceras med att den plockades upp och spreds av andra CIA-stationer i Latinamerika och ibland också i USA. Enligt Carl Bernstein 1977 hade mer än 400 journalister i USA under de gångna 25 åren utfört uppdrag åt CIA.

För att bekämpa arbetarklassen hade man en annan taktik. Massor av arbetarorganisationerna, ibland knappt mer än namn på brevpapper, skapades, ändrades, kombinerades, avvecklades, och nya skapades igen, i nästan frenetiska försök för att konkurrera ut befintliga vänster-orienterade fackföreningar.

År 1975 var dessa avslöjanden nya och chockerande – nu verkar de bortglömda om tar del av läser dominerande artiklar i domnerande massmedia av olika slag.

Agees avslöjanden är ”en autentisk redogörelse för hur en vanlig amerikansk eller brittisk” handläggare arbetar, allt presenterat med dödlig precision”, skrev Miles Copeland, en före detta CIA-stationschef och ivrig fiende till Agee.

År 1969, innan boken publicerades, slutade Agee på CIA. På flykt från CIA, där han ibland flydde för sitt liv – utvisades Agee från, eller vägrades tillträde till Italien, Storbritannien, Frankrike, Västtyskland, Nederländerna och Norge. (Västtyskland gav honom så småningom asyl eftersom hans fru var en ledande ballerina i landet.) Agee berättare detaljerat om sin tid på flykt i boken ”On the Run (1987)”.

Mazetti skriver också om CIA:s ”kulturella krigföring” i sin nya bok. En liten detalj i de större sammanhangen: I Mellanöstern och Sydostasien sprids dataspel med proamerikanska inlagda budskap – en väg in i ungdomars sinnen. Vi har i tidigare blogginlägg skildrat hur CCF (Congress for Cultural Freedom) in Herbert Tingsten, Vilhelm Moberg och troligen andra i den svenska ”kultureliten” i CIA:s & USA:s famn.

I Globalresearch 17 december diskuterar Anthony Freda CIA i artikeln ”Don’t be fooled by mainstream media. Journalists, ”independent” experts and the CIA.” Han berättar bland annat om Blums artikel om Agee och tillägger att ”flera journalister är dessutom medlemmar i den i USA:s statsförvaltning mycket inflytelserika utrikespolitiska tankesmedjan Council on Foreign Relations (CFR), som har bland sina medlemsföretag har:

1. Stora finansiella institutioner som:Bank of America, Merrill Lynch, Citigroup, Goldman Sachs, JPMorgan Chase & Co och Nasdaq OMX Group
2. De stora bolagen i Big Oil:BP, Chevron, ConocoPhillips, Exxon Mobil, Shell Oil Company och Total.
3. De största försvars-och säkerhetsföretagen som till stor del lever på försäljning till militären (siffror från SIPRI) och statliga subventioner bl.a:
DynCorp International (70 % av intäkterna från militära försäljning under 2011), Lockheed Martin Corporation (78 %), Northrop Grumman (81 %), Raytheon ( 90 %) och Booz Allen Hamilton Inc. (99 %).

Dessutom är ”mainstream medias” experter på utrikespolitiska frågor ofta kopplade till det militärindustriella komplexet fast de presenteras som ”oberoende”.

Ett exempel kan hämtas från den offentliga debatten kring frågan om att attackera Syrien. Då gjorde Stephen Hadley, tidigare nationell säkerhetsrådgivare till GW Bush en rad uppmärksammade mediaframträdanden. Hadley argumenterade ihärdigt för militärt ingripande i framträdanden på CNN, MSNBC, Fox News, Bloomberg TV samt i Washington Post. Inte i något fall presenterades information om att Hadley är anställd som direktör hos Raytheon som tillverkar Tomahawk kryssningsmissiler som allmänt nämndes som ett lämpligt vapen vid en potentiell attack mot Syrien. Hadley tjänar 128 500 dollar per år från Raytheon, är ordförande i dess kommitté för offentliga frågor och äger 11 477 aktier i Raytheon, som handlades på rekordnivåer under Syrien debatten. Trots denna ekonomiska bindning presenterades Hadley för sin publik som en erfaren, oberoende nationell säkerhetsexpert. (Public Accountability. Krig eller No War on Syrien : Intressekonflikt för ”experter” som kommenterade gynnade den militära intervention, 15 oktober 2013).

Inget talar för den ovan nämnda basala informationen om CIA är känd eller beaktas av dominerande svenska massmedia – sök blogginlägg på sökordet ”massmedia” på bloggsidan och läs! CIA:s verksamhet behandlas också i boken ”USA som världspolis” – se åter bloggsidan.

i Andra om: Snowden, Assange,Manning, CIA, Massmedia, petition,
Wikileaks, Correa,Ecuador, asyl, Obama, NSA, tortyr, terrorstat,svek, CIA, Massmedia, USA, Politik, lögner, juridik blockad demokratiradion massmedia rättvisa yttrandefrihet desinformation internet e-mail spioneri telefoni

Blum om SnowdenGlobalresearch 17 december Upprop för Snowden Guardian 9/6 PRISM DN Washington Post SvD 10/6AB 10/6 Expressen 10/6 New YorkerTruthdigger Jonathan Turleys blogg SKP-bloggen SKP-bloggen Motvallsbloggen 5/1 AB 8/6 Henrik Alexandersson Nyhetsbanken SvD om Kuba 26/11 Svenssonbloggen Kommunisternas blogg Anarkia FIB-Kulturfront. DN stoppas text om Gaza Dagens ekot om Arne Modig på Kuba Aftonbladet 2008 om mordförsök på Castro SR SvD1 SvD2Aftonbladet.se Expressen SvT Flamman Proletaren Svensk-kubanska