14 svar till “Sovjetunionen och kommunismen. Fundering kring Anders Romelsjös ”Vill ryssarna ha tillbaka kommunismen?””

1. En omvandling med kraftigt ökad reell demokrati inom ramen för socialism hade varit bättre än vad som nu skedde. Jag anser att en framtida socialism måste bygga både på kontroll över naturresurserna och dominerande produktionsmedel av arbetarklassen och folket – dvs. den demokrati över ekonomin som inte finns i dagens kapitalistiska länder – samt en större demokrati inom andra områden än dessa klassamhällen har. Tror att Ulla instämmer en hel del i detta.
   Vilka kommer att vara emot sådant?

   • Makabert att det fortfarande finns fanatiker som tror på centralplanering och centralstyrning. Självklart finns det många som var gynnade i förtryckarsystemen som vill ha dom tillbaka, likaså gratisätare och parasiter. Att förvirrade vilsna själar tror att allt blir bra bara man lägger all makt i händerna på socialistiska byråkrater och diktatorer i denna upplysningens tid är tragiskt, djupt tragiskt! All socialism bygger på tvång och våld.

     • Centralstyrning och centralplanering är centralt i ledningen av stora företag, inom militären, NASA och många förvaltningar i de flesta länder. Kapitalismen är ett djupt odemokratiskt system där en allt mindre grupp (enligt officiell statistik och undersökningar) fattar beslut utan demokratisk insyn och med det väsentliga målet av vinstmaximering för det egna företaget, inte befolkningens behov. Annars vore fattigdomen borta ur världen. Dessa mångmiljonärer och miljardärer, som lever på andras arbete är de främsta gratisätarna och parasiterna. Allt blir inte bra om man lägger all makt i händerna på socialistiska byråkrater och diktatorer, lika litet som då man lägger makten i händerna på kapitalismens företrädare. Därom vittnar den mångåriga ekonomiska krisen med allt fler, hundratals miljoner arbetslösa och undersysselsatta, de ökade ekonomiska klyftorna, krig som medel i kampen om naturresurser, stora övervakningssystem som NSA som får KGB och Stasi att som okunniga amatörer i denna ”upplysningens tid”. Framtida socialism måste bygga på ökad verklig demokrati, ökad trygghet och mindre våld.

     • Till Erik vill jag påpeka
       5årsplanerna i Sovjetunionen konstruerades i viss mån av amerikanska tankesmedjor vilket framgår av Anthony Suttons vetenskapligt oklanderliga forskning i USAs nationella arkiv som finns utgiven i 3 volymer. Och i hans Wall Street and the Bolshevik revolution. Jag har tidigare debatterat med Anders om att USA och England låg bakom bolshevikrevolutionen. Det verkar som flera förträffliga vänsterdebattörer inte vill sätta sig in i detta och hellre än att läsa in sig på ämnet påstår att det inte finns bevis. Det är synd eftersom vänstern har många goda avsikter, och, det är jag övertygad om, skulle gå stärkt ur en bättre underbyggd verklighetsbild. Det vore mycket intressantare att höra hur socialister tänker sig framtiden om de har uppdaterat sig beträffande det förflutna.

2. Varför skulle signaturen ”Eriks” åsikter om Sovjet väga tyngre än vad de före detta sovjetmedborgarna anser? Om en stor del av befolkningen anser att det faktiskt var bättre tidigare kanske det var bättre tidigare? De var ju ändå närmre den sovjetiska verkligheten än vi i väst och bör veta vad de pratar om.

   Problemet med den senare sovjetiska planeringen var att man inte använde den datorkapacitet man faktiskt hade för att samordna, utan lät industriledarna mixtra med företagen som de själv fann bäst. Därmed optimerades inte planeringen. Däremot kunde industriledarna alltmer bli en klass för sig. Eftersom de som grupp även hade kontroll över partiet fanns det inga starka krafter som kunde hålla dem tillbaka. Av det kan man dra viktiga lärdomar.

   • Erik för fram uppgifter som inte är ovanliga dessvärre, men som knappast är sakligt grundade och som ganska lätt kan bemötas. Du har upp en mycket viktig fråga i senare delen av ditt inlägg. Jag är tyvärr ganska dåligt inläst på det området. Har läst något i böcker av den av Monthly Review något uppburne Michael Lebowitz, som påtalar och diskuterar detta med ökad makt och självständighet för företagsledarna i Sovjet. Detta medförde både försämrad planering, bristande tillförlitlighet i rapporteringen samt minskad demokratig och minskat inflytande på arbetsplatserna. Vad jag förstår fanns detta väl före Gorbatjov, men han lät stärka den tendensen. Som du säkert väl känner till har Cottrell särskilt den utvecklade datatekonologins möjligheter för planering – som säkert tillämpas i våra TNT. Hans tänkande beskrivs bl.a. i en artikel i Clarté, framkom på Socialistiskt Forum för ett par år sedan då man för en billig penning kunde köpa en av hans böcker (vilket jag gjorde).

3. Bra text du fått ihop här. Jag läste den med största intresse och tror många andra också har gjort det. Och att texten påverkar kan man se i kommentaren ovan.

   Gärna mer av det här. Det skrivs alldeles för lite om Sovjetunionen och förmodligen av rädsla det ska komma fram nåt som var bra. Det kan vara jobbigt för borgarna och ta.

   Idag kan vi se Ryssland som nationalistiskt och jag föreställer mig det var något åt det hållet även under Sovjettiden eftersom dom skickade Trotskij med sin världsrevolution dit pepparn växer.

   Tack för att du skriver Anders, jag läser gärna din blogg.

   • Du är förstås välkommen. Jag har två färdigskrivna blogginlägg i denna fråga, och medtar kanske ett tredje. Det ena handlar om följderna för befolkningen och ekonomin då Jeltsin på statskuppsmaner sålde ut landets tillgångar till spekulativa skurkar. Det andra handlar om kritiken mot vänstern i en tid av mångårig ekonomisk kris. Putin är förstås mycket bättre än den av väst uppburne skojaren Jeltsin.

4. Oj, jag såg nu det var en gästbloggning.

   Tack Ulla menar jag då också.

5. Intressant och bra blogginlägg. När du talar om stagnationen kanske man skulle kunna fundera på vad krigets 22-27 miljoner dödades uppvuxna barn hade kunnat inneburit vid den tiden. Dessutom bör man komma ihåg skillnaden mellan ex v Tyskland som fick hjälp för att bygga upp sitt förstörda land efter kriget, fick Sovjet det?
   Det bör också framhållas att Sovjet utsattes för avspärrning från import av teknik, vilket knappas drabbade förstörda länder i väst.
   Ofta jämförs Sovjet efter kriget rakt av, men aldrig sägs något om att Sovjet förlorade mellan 22 – 27 miljoner döda, USA förlorade 450 000 – 475 och det förra landet var i princip förött, städer utplånade medan USA inte hade några som helst skador i sitt moderland. Sovjets industri var i princip utplånade, medan USA:s fanns kvar med full kapacitet.

   • En viktig kommentar. Om något antyder detta socialismens stora möjligheter! Det gäller att till varje pris blunda för detta.

   • Tilläggas kan för att inse vilken katastrof Sovjets sammanbrott var. Hade medellivslängden varit lika hög som strax innan så skulle det finnas 15-16 miljoner fler ryssar. Alltså 15 miljoner människor fick sina liv förkortade på grund av försämrat försörjningsläge och ock kollaqpsad sjukvård-

     • Det är viktig aspekt, som sällan eller aldrig nämns. Visst är beräkningar av denna typ osäkra liksom andra beräkningar av antalet dödade i andra sammanhagn. Uppgifterna om antalet dödade till följd av angreppskriget mot Irak varierar mellan 100 000 och mer än en miljon. Då det gäller Sovjet har tidigare uppgifter om antalet dödade till följd av regeringens övergrepp där reducerats från påstådda 20 miljoner till knappt 700 000. Noam Chomsky har påpekat att skillnaden i ökning av medellisvlängd mellan Kina och Indien mellan omkring 1950 och 1975 motsvarar 100 miljoner liv, till Indiens nackdel. Medellivslängden ökade mycket mer i Kina än i Indien från ungefär samma nivå omkring 1950.

6. Diskussionen i anslutning till det här blogginlägget kommer in på viktiga frågor i förhållandena mellan Väst och Ryssland/Sovjetunionen.

   År 1991 upplöstes Warszawapakten, efter ett muntligt löfte givet av Georg Bush d.ä. till Gorbatjov att Nato inte skulle expandera österut, dvs. gå bortom Elbe. Sovjetunionen upplöstes också.

   Alla vi i landet under 75 år har via medierna under hela vårt liv matats med föreställningen, att Nato 1949 bildades för att stoppa sovjetisk expansion. Om detta hade varit det verkliga argumentet förelåg alltså kort efter 1990 alla förutsättningar för en fredligare värld. Framför allt behövdes Nato inte längre, enligt dess egna stadgar! Med andra ord, det var läge för Natos upplösning.

   I stället klättrar idag, mer än tjugo år senare ett aggressivt Nato ända in på gränserna till Rysslands kärnland. På känt Vilda Västern-manér bröt Bill Clinton, utan att blinka, direkt den äldre Bushs löften. Ingen i väst tycks finna sådan löftesbrott anmärkningsvärda!

   Med Orwellskt språkbruk har Natoprojektet Partnership for Peace (PFP) bildats och omfattar idag också Sverige, Finland och Baltikum – alltså ett tidigare Natofritt område. Lägg därtill Natos bombkrig 1999 mot Jugoslavien, i ett ögonblick då Ryssland var militärt svagt. Slutresultatet blev att ett tidigare självständigt land i Europa bröts sönder i ett antal små klientstater, alla styrda av västs lydiga tjänare med föga intresse för sin egen befolkning. Och lägg därtill en ny, enorm amerikansk militärbas utanför Pristina i Kosovo, på kort flygavstånd från Ryssland. En verklighet alla västliga bolagsmedier tiger ikapp om.

   Det tidigare alliansfria Sverige över idag militärt ihop med Nato – på svensk mark! Nato har en stor spioncentral i Vardö i norra Norge, alldeles inpå den ryska gränsen. Georgien anföll 2008, med USA:s goda minne Ryssland. Detta är ett faktum som inte heller ingår i den mediala omvärldsbeskrivningen. År 2001 sade Bush d.y. ensidigt upp ABM-avtalet från 1972, inklusive dess senare tillägg. Uppsägningen undergrävde Rysslands säkerhet i grunden.

   Lägg därtill att Västs råd om ekonomisk chockterapi var som gjorda för att plundra Ryssland på alla dess tillgångar. På dess industrier, naturtillgångar och jord. Plundringen under 1990-talet gick via ombud, de nyrika rövarbaronerna, oligarkerna. Det var en i historien gammal västlig strävan som nu återkom. Ryssarna noterar krasst att oligarkerna aldrig hade kunnat konfiskera sitt lands tillgångar utan en västlig infrastruktur av investmentbanker och offshorejurister.

   Ryssarna har idag gott fog för sin misstro mot väst, dess vilja att ”hjälpa” uppfattas i stort enbart som hyckleri – alltså utanför den lilla krets som betecknar sig själva som liberaler/demokrater, de som konsekvent släpps fram som folket i de västliga medierna. När västliga medier gråter över behandlingen av en oligark som Chodorkovskij, glömmer alla omedelbart att han inget har skapat utan grabbat tag i det som låg inom räckhåll.

   Minns också den flinande Anders Åslunds rekommendationer på DN Debatt i början av 1990-talet, han som Idag är knuten till det högerextrema Pete Peterson-institutet i Washington. Med sina råd lyckades Åslund i alla fall göra sig själv till mångmiljonär. Smällen fick Rysslands befolkning ta, den som under några år kom att minska som om det hade varit världskrig. Först med Putins tillträde hejdades den för landet katastrofala demografiska och ekonomiska utvecklingen.

   I sin kommentar konstaterade Lasse Strömberg, att Sovjetunionen var fullständigt utarmat efter andra världskrigets anspänning. Med det som bakgrund måste tanken på en sovjetisk expansion efter kriget te sig som närmast absurd. Ändå var det en uppfattning väst kom att hamra in som självklar via sina medier.

   Sovjetunionen behövde fred och ekonomisk hjälp för sin återuppbyggnad men fick klara sig på egen hand, trots sina enorma krigsinsatser för att befria Europa från nazisterna. För hjälp krävde väst fullständigt skamlöst kontroll över landet!

   Förödelsen skulle kunna förtydligas med att all industri väster om en linje Leningrad – Moskva – Kaukasus låg i grus och aska, jordbruket förött, kreatursstocken nere på 60 % av förkrigsnivån och den kännetecknades ändå inte av något överflöd. Landet drabbades därutöver under flera av år efter kriget av en extrem torka, till stort men för livsmedelsförsörjningen.

   Vid Jaltakonferensen i februari 1945 var Stalin och Roosevelt med Churchill som bisittare eniga om att Tyskland skulle hållas ihop som ett land, men militärt hållas helt avrustat. Kom då ihåg att västmakterna i slutet av 1944 hade kört fast militärt mot Tyskland och bönade Stalin om ett storanfall för att avlasta västfronten, ett storanfall som Sovjetunionen drog igång i mitten av januari och som förde fram till den slutliga militära segern över Tyskland.

   Roosevelts död i april 1945 ändrade helt den amerikanska politiken – och förutsättningarna för fortsättningen. Under den nye presidenten, sydstatsmannen Harry S Truman togs omedelbart nya steg som skulle driva fram det Kalla kriget. Tanken på ett nedrustat sammanhållet Tyskland ersattes ensidigt av väst av ett militärt upprustat Västtyskland, från 1955 inlemmat i Nato.

   Stalin hade alltså all anledning att misstro väst under dess nya president Truman och Storbritanniens nye premiärminister Clement Attlee. Han stärkte därför greppet om Östeuropa för att kunna hålla Tyskland ifrån sig. Sovjetunionen skulle inte tillåta till tyskarna mer eller mindre samarbetsvilliga regimer som setts under mellankrigstiden på nytt skull uppstå. För det kom folken i Östeuropa att få lida länge och det var knappast förvånande, att man vid östblockets upplösning hoppades få hjälp att komma i fatt väst. Något som skulle visa sig bli en gäckande dröm.

   Det var nog få, då kring 1990, som kunde föreställa sig att det snarare var delar av befolkningen i väst som skulle pressas tillbaka ekonomiskt samtidigt som den ekonomiska utvecklingen i öst bromsades upp. Det mesta av den västliga hjälpen skulle som i fallet Georgien bestå av militär upprustning. På pappret kan ett land ändå se framgångsrikt ut – som Polen. När jag sa till en bekant från Polen att er ekonomi ser ut att gå bra, fnös hon bara och svarade: Visst, med fyra miljoner medborgare jagade iväg utomlands för att söka sitt uppehälle!

   90-talets svikna löften från väst är alltså för Ryssland inget nytt. Så var det 1945 och går vi tillbaka till tiden mellan världskrigen känns mönstret igen, med de västliga invasionskrigen 1918 – 1922. Från nordiskt håll kan erinras om hur den vite generalen Judenitj verkade från Helsingfors, Stockholm och Tallinn i de vitas försök att erövra Petrograd västerifrån från de röda.

   Bolsjevikernas hade utlovat slut på Rysslands krigsdeltagande. Det löftet ledde fram till fredsfördraget i Brest-Litovsk 1918. Ungefär 2,5 miljoner människor hade då redan stupat på den ryska sidan i första världskriget. Sedan skulle ytterligare 700 000 få sätta livet till i inbördeskriget. Hela tiden rör det sig om ett omänskligt lidande, omsatta i sådana siffror.

   Ryssland behandlades efter första världskriget som en förlorare av västmakterna. Och det skulle bara dröja några år innan inringningen av Ryssland skulle sätta igång på nytt. Först kom Japans erövring av Manchuriet 1931 vilket hotade Sibiriens Fjärran Östern. Sedan kom Hitlers snabba uppstigande till makten med de stora valframgångarna år 1930 (vilka lyfte upp honom?), utan västliga motreaktioner, tvärtom. Väst lät Hitler växa – och riktningen pekade tydligt mot Sovjetunionen. Tyskland kunde med västs passiva hjälp använda spanska inbördeskriget som exercisfält vid sin nya upprustning. Anschluss av Österrike föranledde inga protester från väst och sedan kom Münchenöverenskommelsen med ”fred i vår tid”. Det kan tilläggas att judarnas situation med de båda händelserna blev omöjlig, inte minst för de tre miljonerna polska judarna! Polen hade samma typ av judelagar som Tyskland och de båda länderna gjorde deras situation ohållbar. Det är accepterat att peka ut tyskar som syndabockar, övrigas roll i sammanhanget förtigs.

   I korta drag ger alltså de senaste hundra årens historia Ryssland all anledning att vara på sin vakt mot de prat- och frasmakare som mest framstår som västs ombud! Västliga demokratier imponerar inte med sitt förflutna utan framstår framför allt som hycklare med en självpåtagen frälsarroll.