Ulf Karlström har skrivit detta gästblogginlägg. Han är fil dr, miljöexpert (Macoma Miljöutredningar), skriver facklitteratur. Han är också med i styrelsen för ”Folkrörelsen Nej till EU”. Ulf har tidigare publicerat inlägg här i flera olika ämnen. De har behandlat miljö och ekonomi, och så kallad ”humanitär intervention”, ”Är du teknikberoende min vän?”, om Borgs budget, om Södertäljerättegångarna, om religion. Han har skrivit om Willy Silberstein och AS i Sverige, om ”Det själviska samhället” och om ”Den irrationella kapitalismen”. Han har skrivit om EU, tex. ”Varför angriper David Cameron EU”? om bankunionen, senast 13/7. Han har skrivit om kanon, unga vuxna och tidigare om privatisering av vården samt senast om science och fiktion och om miljöfrågor oxh senast om integrationens svåra frågor”>em> Temat denna gång är ett annat.

Ulf Karlströms artikel.
Den tyske sociologen Ulrich Beck avled i januari (1944-2015). Han var sedan 1992 professor i München. Beck blev känd i vidare kretsar med boken ”Risksamhället” 1986; på Daidalos i svensk översättning 2000. Boken lästes och citerades flitigt. För 1980-talets alternativrörelse var den inte oväsentlig, så t ex citerar Per Gahrton i programskriften ”Vad vill de gröna” (1988, Korpen) Beck redan på första sidan i första kapitlet. I företalet till ”Risksamhället”, daterat maj 1968 skriver Beck:

”Detta århundrade var verkligen inte fattigt på historiska katastrofer: två världskrig, Auschwitz, Nagasaki, sedan Harrisburg, Bhopal, och nu Tjernobyl”.

Att boken kom ut ungefär samtidigt som haveriet i en av reaktorerna i Tjernobyl var ett märkligt sammanträffande. Den fonden får nog sägas vara nästa oslagbar, då bokens tema var riskerna med industrisamhället. Han talade t ex om ”framstegets moderna religion”. Beck ger olika exempel på miljörisker, men boken handlar inte primärt om något slags (nytt) miljöbudskap eller förordande av grön politik. Hans intresse ligger på en diskussion om en ny modernitet. Det gamla industrisamhällets regim i form av modernitet tar inte slut, men den var halvgången, och måste omvandlas till en ny. Beck för fram en modernitetsteori. Den gamla modernitetens ifrågasättande var bra och relevant, men den ifrågasatte inte sin egen tekniska rationalitet. Den nya moderniteten handlas således att befria sig från industrisamhällets grepp.

Becks tes är att det gamla industrisamhället hotas från två håll. Dels har den nått vägs ände vad gäller bristande ekologisk hänsyn, dels det ”individualiserande” draget som bryter sönder befintliga, sociala strukturer och gör att människor tappar fotfästet. Således får vi ett risksamhälle, både ur ekologisk och social synpunkt.

I boken ”Att uppfinna det politiska. Bidrag till en teori om reflexiv modernisering” (1993; svenska 1996, Daidalos) fortsätter Beck att bearbeta frågor från ”Risksamhället”. Han anger att boken handlar om:

”Skillnaden mellan två epoker i moderniteten – den enkla, industriella och den redan skönjbara ’reflexiva modernismen’, som manar oss att uppfinna det politiska”.

Moderniteten, i bägge dess epoker, föder en motmodernitet. Beck talar om den ”för de närmaste åren och årtiondena avgörande konflikten mellan motmoderniteten å ena sidan och förnyelse och radikalisering av moderniteten å andra sidan”. Exempel på den motmodernitet är en ”etablerad tveklöshet” inför frågor som nationalism, etnocentrism, främlingshat och våld.

Jag skall ta fasta på den nationella frågan, då den i högsta grad bestämmer inställningen till EU-projektet. Beck skriver att ”reflexiv modernism upphäver gränser” mellan…nationer, kontinenter” (s. 94). I senare skrifter och böcker skriver Beck om globaliseringen. Tanken att hålla på nationalstaten i dagens värld blir fel. Det är en containermodell, där ett stålskal innesluter att samhälleliga fenomen. Det är orealistiskt att stänga inne kulturella, politiska och ekonomiska yttringar. I stället bör ett kosmopolitiskt synsätt råda, där tidigare gränser eller inlåsningar suddas ut.

Dessa reflektioner ledde Beck till att hoppa i EU-säcken. EU borde utvecklas mot federalism, även om han talade om t ex ett kosmopolitiskt Europa uppburet av ”transnationella stater”. I detta framtida EU skulle en rad positiva processer kunna utvecklas. I denna luddiga framtidsbild var det oklart om Maastricht-villkoren i dagens Lissabonfördrag skulle gälla? Då skulle nyliberalismen frälsa Europa – ja, vi har hö
rt det förut.

En del kontinentala tänkare har det svårt att reda ut EU:s karaktär. Beck var ju tyvärr inte ensam, utan även t ex Habermas vurmade för EU. I Becks fall blir det rätt absurt eftersom han talade så emfatiskt om demokratins återkomst, framöver i paritet med ekonomin. Det är få personer som hävdar att nyliberalismens så kallade rationalitet skulle få en demokratiskt tradition att växa och frodas. Vi ser idag på EU, där t o m kommissionärer ibland kan undslippa sig ordet ”demokratiunderskott”.

Vi bör därför hedra Ulrich Beck och lyfta fram hans skrifter som diskuterar ”Risksamhällets konsekvenser”. Idag ser vi ju hur den framväxande finansialiseringen driver fram risktaganden av den omfattningen att hela världsekonomin svajar. Så nog lever vi – många avseenden – i ett Risksamhälle.

i Sverigedemokraterna, Jimmie Åkesson, kapitalism,neofascism, Grekland, nazism, fred,politik, fascism, USA, Sverige, krig, kriser, information, ekonomi, solidaritet, Ungern, kapitalism, socialism,

Nyhetsbanken 8/1 Arnstad i DN Debatt 21/12SvD 25/12 AftonbladetSvenska Dagbladet 10/12 Pål Steigan 14/5 2013 Pål Steigan 13/5 2015Per Svensson i DN DN Debatt 6/12Internationalen om fascism Anna-Lena LodeniusDagens Industri 8/12 DN rescension av Arnstads bok av Olle SvenningDN 4/4 SvD bokrescension Aftonbladet rescension av Arnstads bok Knut Lindelöf 13/5 Annarkia 22/11 VarghjärtaDN Unga Sverigedemokrater vill ha Almqvist kvar DN Debatt 15/11 DN:s ledare 15/11
AB 15/11
Svd 15/11
Expressen 15/11
SvT 15/11
The Independent 30/8 SvT DN Breivik kommer ut SvD Proletären FIB-Kulturfront