Sven Hirdman är fd stats­sekreterare i försvarsdepartementet och ambassadör i Moskva, ledamot i Krigsvetenskapsakademien och Moskvas statliga institut för internationella relationer. Han är också en redaktör för den utmärkta boken ”Bevara Alliansfriheten” (se högerspalten) hade på långfredagen 19/6 en utmärkt artikel ”Tio myter och missförstånd om svensk säkerhetspolitik”. Han skrev inledningsvis ”Nyansera debatten. Den säkerhetspolitiska diskussionen om Sveriges förhållande till Ryssland, Nato och våra internationella åtaganden är högljudd, men präglas av ­bristande insikter. Här är några av de ofta upprepade påståendena – och hur jag tycker att de ska bemötas.”

Han får i DN svar av tre tidigare svenska ambassadörer varav två suttit i Moskva. De skriver ”Projiceringen av bilden av ett Ryssland som är inringat av fientliga krafter och av ett aggressivt växande Nato och EU fyller en viktig intern legitimerande funktion.” Här finns ingen förståelse av den reella inringningen av Ryssland och viktiga fakta saknas. I kväll har DN artikeln ”USA bekräftar stridsvagnar och artilleri till Baltikum”. Vem hotar vem? (Bilden nedan från DN)

De skriver också ”Den nuvarande krisen mellan Ryssland och Väst har sina rötter i Rysslands interna utveckling. Att Ryssland tragiskt nog misslyckades med sin demokratisering och ekonomiska reformagenda på 90-talet har många orsaker, men dessa kan inte lastas på Väst.”

Detta får mig att damma av och modifiera ett blogginlägg från 5/11 2013, som tar upp just denna aspekt.

Min beskrivning av upplösningen av Sovjetunionen sker främst på basis av Wikipedia, samt rapporter om insatser av IMF och Världsbanken i ett inlägg på Clearinghouse och en artikel i Nyhetsbanken från början av oktober, ursprungligen skriven 1997 av D Mutagirov, professor i statsvetenskap och översatt av Volger Jonsson.

Från och med 1985 introducerade den sista sovjetiske ledaren Michail Gorbatjov reformer i det sovjetiska systemet med ledorden glasnost (öppenhet) och perestrojka (omstrukturering i ett försök att få slut på en period av ekonomisk stagnation och för att öka demokrati enligt vissa. Viss pressfrihet infördes och val till parlamentet, lokala råd och av president skedde i fria val. Gorbatjov föreföll att sträva efter en slags blandekonomi, en blandning av fri marknad och av offentligt äga nyckelindustrier. I början fick han stöd av västmakternas ledare, men snart blev det klart att de förordade en snabb och brutal omstrukturering. Andra såg Gorbatjovs program mer som reformer i riktning mot kapitalism i stället för önskvärd, nödvändig demokratisering inom ramen för en socialistisk ekonomi. Detta ledde dock till uppkomsten av starka nationalistiska och separatistiska rörelser. Före 1991 var den sovjetiska ekonomin den näst största i världen, men under dess sista åren drabbades ekonomin av brist på varor i livsmedelsbutiker, stora budgetunderskott och stor tillväxt i penningmängden, vilket medförde inflation.
Under 1991 ökade den den ekonomiska och politiska oron alltmer, bland annat då de baltiska republikerna lämnade unionen. Vid en folkomröstning i mars röstade en stor majoritet för att bevara Sovjetunionen som en förnyad federation. I augusti 1991 skedde ett försök till statskupp av medlemmar av Gorbatjovs regering, riktat mot Gorbatjov, och med syfte att bevara Sovjetunionen, men det medförde i stället att det kommunistiska partiet förbjöds och att Jeltsins ställning stärktes betydligt. Trots folkomröstningen upplöstes Sovjetunionen 25 december 1991 i 15 postsovjetiska stater.

Boris Jeltsin valdes till Rysslands president i juni 1991. Efter statskuppen 1991 lyckades han få parlamentet att ge honom extraordinära befogenheter att snabbt omvandla det ekonomiska systemet utan krav på godkännande i parlamentet. Under och efter Sovjetunionens sönderfall genomfördes omfattande reformer inbegripet privatiseringar och liberalisering av marknader och handel, däribland radikala förändringar i linje med den ”chockterapi” som rekommenderas av USA (inte för USA, men för andra stater i ekonomisk kris) Internationella valutafonden. Detta har skildrats av Naomi Klein, i ”Chockdoktrinen”.

Detta resulterade i en väldig ekonomisk kris med 50 % minskning av både BNP och industriproduktionen mellan 1990-1995.

Vid privatiseringen övergick kontrollen över företagen från statliga organ till personer med insiderkontakter i regeringen.
* En grupp män utan egna tillgångar, ”oligarkerna”, kunde med stöd av pengar utifrån bli mycket rika och förde sedan enorma tillgångar som arbetats ihop av andra ut ur landet, allt med aktivt stöd av bl.a. USA:s vice finansminister Lawrence Summers, senare chefsrådgivare åt president Obama. Jeltsins egen familj blev mycket rik. Oligarker (dvs. kapitalistiska skurkar) flyttade miljarder i kontanter och tillgångar ut ur landet.
* Försämringen av ekonomin ledde till kollaps av sociala förmåner.
* Födelsetalet sjönk kraftigt medan dödligheten sköt i höjden.
* Fattigdomen ökade från 1,5 % i slutet av Sovjettiden (dvs. mycket lägre än i USA och Sverige idag, men måtten torde variera) till 39-49 % i mitten av 1993.
* 1992 konsumerade genomsnittsryssen mindre än 1991 och en tredjedel av befolkningen levde under existensminimum.
* Under 1990-talet rådde en extrem korruption och laglöshet, kriminella gäng etablerades och alkoholism, HIV och våldsbrott sköt i höjden.

67 % av ryssarna ansåg i en folkomröstning 1992 att arbetarkollektiv var det bästa sättet att privatisera och 79 % ansåg att full sysselsättning var en nyckelfråga. President Clinton i USA beskrev dock Jeltsin positivt som en hängiven reformator. Parlamentet presenterade våren 1993 en budget som inte uppfyllde IMF:s krav på hård åtstramning (ja bara knappt 50 % var ju fattiga), och det läckte ut att IMF skulle dra tillbaka ett utlovat stort lån.

Uppmuntrad av USA och andra västmakter beordrade Jeltsin beordrade militären att storma parlamentsbyggnaden hösten 1993. Under en dag dödades omkring 500-3000 människor och 1000 sårades. (Uppgifterna varierar).

Inför presidentvalet 1996 låg Jeltsin illa till, på 5:te plats, medan kommunistpartiets kandidat Zyuganov låg främst. Rysslands vallagar tillät att man spenderade maximalt motsvarande 3 miljoner US dollar på en kandidat, vilket var vad kommunistpartiet hade råd med. Men Jeltsins läger beräknas ha spenderat mellan 700 och 3000 miljoner dollar, varav en stor del kom från de nyrika skurkarna som kallas oligarker. Stora summor kom från väst. IMF garanterade ett lån på över 10 miljarder dollar till Ryssland. Under första halvåret kom alla viktiga massmedia under kontroll av oligarkerna eller staten, under kontroll av Jeltsin & Co. (Källa: Wikipedia). Valet vanns slutligen av Jeltsin med 54 % av rösterna medan kommunistpartiets kandidat fick 40 %. Så agerade Västs favorit.

Därefter ökande fattigdom.
Med hjälp av sina ekonomiska rådgivare och med stöd av IMF, drev Jeltsin igenom stora budgetnedskärningar och avskaffade prisreglering på baslivsmedel. När den asiatiska finanskrisen drabbade Ryssland 1998 minskade BNP än mer och landet tvingades inställa betalningarna. 1989, före de ekonomiska reformerna, levde 2 miljoner i Ryssland på mindre än 4 dollar om dagen, medan antalet i mitten av 1990-talet uppgick till 74 miljoner enligt Världsbanken och 25 % levde i akut fattigdom.
Den synnerligen ansedda medicinska tidskriften Lancet rapporterade 2009 att dödligheten ökade och att medellivslängden minskade i de flesta post-socialistiska länder i Europa i början av 1990-talet. Man fann att massprivatiseringsprogrammen (överföring av minst 25 % av stora statligt ägda företag till den privata sektorn inom 2 år) var förenade med en ökning av dödligheten bland vuxna män med 13 %. Detta genomfördes snabbast och mest genomgripande i Ryssland, där också dödligheten ökade mest.

Ryssland tog på sig ansvaret för att betala Sovjetunionens skulder, trots att dess befolkning bara utgjorde hälften av befolkningen i Sovjetunionen vid upplösningen. Den 31 december 1999 avgick president Jeltsin och lämnade över till den nyutnämnda premiärministern Vladimir Putin, som sedan vann presidentvalet 2000. Putin undertryckte den tjetjenska upproret. Höga oljepriser och den inledande svaga valuta följt av ökande inhemsk efterfrågan konsumtion och investeringar har hjälpt ekonomin att växa flera år i följd vilket förbättrat levnadsstandarden och ökat Rysslands inflytande på världsscenen. Medan många reformer under Putins presidentskap har kritiserats av västerländska nationer som odemokratiska,har Putins ledarskap med ordning, stabilitet och framsteg gjort honom tidvis mycket populär i Ryssland. Genom en självständig hållning visavi USA & Co, och genom sitt stöd för FN:s stadgan under Syrienkrisen har han blivit allt mer impopulär bland ledare i väst.

Kanske är det då inte så konstigt att så många ryssar är positiva till kommunismen. Det förklarar inte varför så många i USA är kritisk till kapitalism, men kanske hänger det ihop?

intressant.se, socialism, Sovjetunionen, Ryssland, Jeltsin, Gorbatjov,socialism, kommunism,opinion, arbete, orättvisor, politik, kapitalism, fattigdom, rikedom, jämlikhet,NATO, ekonomi, hälsademokrati, USA, DN, imperialism,desinformation,

Sven Hirdman DN 19/6 DN 21/6 Wolodarski Wolodarski 21/6 Aftonbladet 21/6 DN 22/6 DN Sven Hirdmans slutkommentar 24/6 DN 23/6 Nyhetsbanken DN Sven Hirdmans slutkommentar 24/6 Washington blog Steigan 14/5 Steigan 17/5 DN 13/5 New York Times 16/5 Nuland i Kiev Post Rysk opinionsundersökning, BBC World Services 2009 , Cleveland Leader 2009 , Pew Research , Clearinghouse Fria Tidningen 13/9 Stalingrad – soldaternas egna ord SvD Gorbatjovs reformer FIB-Kulturfront ISTEAMS Ghoutarapport 16/9Time 16/9 om FN:s rapport Reuters 16/9 SvD 3/9 DN 27/8 DN 28/8 DN 2 28/8 SvD 24/3 Cold Lazarus Expressen Washington Post 24/3 DN 25/3 Nyhetsbanken om gaskrig Nyhetsbanken om kidnappning av FN-observatörer EU fördömer terrorister DN 23/3 DN 19/3 AFP China Daily Common Dream DN 24/3 SvD 24/3 Björnbrum Kildén & ÅsmanDN 21/3 SvD 22/3Svensson-bloggen Guardian