Libyen 2 år efter NATO:s ”humanitära intervention” – framgångsrik demokrati eller kaos och elände?

Under 2011 när Muhammar Gaddafi vägrade att lämna över som ledare i Libyen, lyckades USA få igenom en resolution i FN:s säkerhersråd om en flygförbudszon, som de överträddes mycket kraftigt av NATO, med deltagande av Sverige. Detta var enligt doktrinen R2P ”Responsibility to Protect”, som användes för en så kallad ”humanitär intervention”. Det är samma doktrin som USA & Co velat tillämpa i Syrien, men som Ryssland och Kina stoppat till gagn för världsfreden och respekt för FN-stadgan och FN.

Hur ser det då ut i Libyen två år efter den ”humanitära intervention”? Vi har något behandlat det tidigare, men här kommer ytterligare viktig kompletterande information, främst baserat på en artikel av William Engdahl på Globalresearch 27 september med fem referenser.

Kaos i oljeindustrin

Libyens ekonomi är beroende av olja. Strax efter kriget gladde sig västerländska medier åt att oljeanläggningar inte skadats då NATO bombade befolkningen och Libyens krigsmakt. Oljeproduktionen var då nästan normal på 1,4 miljoner fat/dag. I juli gjorde dock beväpnade vakter som anlitats av regeringen i Tripoli uppror och tog kontroll över oljeterminaler i öster som de skulle skydda. Där, nära Benghazi produceras den största delen av Libyens olja. Den går via rörledningar till tankfartyg på Medelhavet för export.

När regeringen förlorade kontrollen över oljeterminalerna minskade produktionen och exporten kraftigt. Sedan en annan väpnad stam gruppen tog kontroll över två oljefält i söder blockerades oljeflödet till terminaler vid kusten i nordväst. Stammens ockupanterna krävde högre lön och gick ut i strejk för att kräva lön och ett slut på korruptionen. Resultaten idag är att Libyen upp blott 150.000 fat sin kapacitet på 1,6 miljoner fat, dvs mindre än 10% jämfört med under Gddafis tid. Exporten har sjunkit till 80.000 fat per dag.

Väpnade miliser mot Muslimska brödraskapet.

Libyen är en konstgjord stat liksom en stor del av Mellanöstern och Afrika konstruerad i den koloniala eran första världskriget av Italien. Det styrs genom konsensus bland många stammar. Gaddafi valdes i en lång process med röstning av stamäldste, vilket kan ta upp till 15 år. När han mördades och hans familj jagades bort tvingade NATO igenom ett styre regeln genom nationella övergångsrådet (NTC), som dominerades av Mislimska brödraskapet .

Nu i augusti valdes ett nytt parlament dominerat av Brödraskapet liksom i Morsis Egypten och i Tunisien. I verkligheten genomförs dagliga överfall och strider över hela landet för att uppnå lokal kontroll av allt att döma laglösa band, beväpnade för första gången under kriget med moderna vapen. Bland dessa återfinns utländska al-Qaida och andra jihadiste. Huvudstaden Tripoli kontrolleras av många beväpnade gäng. Det pågår väpnad strid mellan lokal stam-milis och Brödraskapet som styr staten. Ledare i provinserna Cyrenaika och Fezzan överväger att bryta med Tripoli. Rebellernas miliser mobiliserar hela landet.

Dagliga bombningar i Tripoli och ökande laglöshet.

Nuri Abu Sahmain, presidenten från Muslimska brödraskapet har kallat in milis allierade med Brödraskapet till huvudstaden för att försöka förhindra en kupp, vilket oppositionen ser ut som en kupp av Brödraskapet. Det största oppositionspartiet, en center-höger allians har nyligen lämnat parlamentet tillsammans med flera mindre etniska partier och lämnar därmed Brödraskapets Justice & Construction parti i ledningen för en regering med minskande auktoritet. ”Parlamentet har i princip kollapsat”, menade en diplomat i Tripoli. USA har främjat ett övertagande över hela den muslimska världen från Egypten över Tunisien till Syrien av det hemlighetsfulla Muslimska brödraskapet som en del av sin långsiktiga strategi. Men den Saudi-stödda militärkuppen mot president Muhammed Morsi i Egypten i juli visar att den strategin har vissa problem.

Upplopp och laglöshet

Efter ökande våld avgick inrikesminister Mohamed Khalifa al Sheikh i augusti. Omkring 500 fångar i Tripoli fängelse gick i hungerstrejk i protest då det hållits fängslade två år utan att få höra vad de anklagats för. När regeringen beordrade högsta säkerhetkommittén att återställa ordningen, började de skjuta fångar genom gallret. I juli flydde 1200 fångar från ett fängelse efter ett upplopp i Benghazi.

Etniska berber, vars milis ledde anfallet mot Tripoli under 2011, tog tillfälligt över parlamentsbyggnaden i Tripoli. Eftersom USA och NATO inte vill ha egna stridande förband på marken gav de i stället fritt vapen till alla rebeller som kunde skjuta på Gaddafi regeringstrupper. De har kvar sina vapnen och Libyen beskrivs av en fransk journalist nyligen hade varit där som ”världens största vapenbasar i det fria” där vem som helst kan köpa moderna NATO vapen.

De flesta utlänningar har flytt Benghazi sedan den amerikanske ambassadören mördades i amerikanska konsulatet av jihad milismän i september förra året. Och Libyens militära åklagare överste Yussef Ali al – Asseifar som var ansvarig för att utreda mord på politiker, soldater och journalister, mördades själv av en bilbom 29 augusti.

Utsikterna är dystra eftersom laglösheten sprider sig. Sliman Qajam, en medlem av den parlamentariska energikommittén, berättade för Bloomberg att ”Om situationen inte förbättras, kommer regeringen inte att kunna betala ut löner i slutet av året. ”

Obamas administrationhmenar att den ännu inte bevisade användningen av Assads regering av kemiska vapen i Syrien som ett motiv för ett bombkrig med Nato och allierade som Saudiarabien, Qatar, Turkiet och Jordanien, baserat på den bedrägliga ”humanitära” doktrin som kallas ”Respnsibility to Protect (R2P) som hävdar att vissa brott mot mänskliga rättigheter eller säkerhet är så allvarliga att överskrida folkrätten, FN-stadgan och USA:s konstitution krav och tillåta en amerikansk president att bomba något land han eller hon väljer.

Egna tillägg

En liknande bild ges faktiskt också av ledarskribenten Gunnar Jonsson i DN 24/4 i ledaren ”Vapenbasaren en tummelplats för extremister” att ”Centralmakten är svag och ”ordningen” upprätthålls av lokala miliser som gör som de vill, trots att de mest består av före detta rebellsoldater som får lön ur den välfyllda statskassan. Och Libyen svämmar över av vapen, delvis plundrade ur Khaddafis lager, delvis stammande från Qatars och andra Gulfstaters leveranser till upproret. I den miljön trivs även islamistiska extremister, vissa med koppling till al-Qaida.” ”Massor av libyska vapen har dessutom smugglats till jihadister i Mali, palestinier i Gaza, kidnapparligor i Sinai och motståndsmän i Syrien. al-Qaida i islamiska Magreb (Aqim) har hotat hämnas på Frankrike för interventionen mot islamiststyrkor i Mali.”.

Icke desto mindre skriver han ”Natos ingripande mot Kaddafi var nödvändigt, men gav också oönskade följder. Syrien är ett betydligt mer komplicerat fall, med dess explosiva etniska och religiösa mix.” Utan motivering, ett slags antiklimax.

En helt annan bild av Natos ingripande mot Khadaffi ges i den nyutkomna mycket intressanta och väl dokumenterande boken ”Sloughing towards Sirte: NATO’S war on Libya and Africa” fastän beskrivningarna i läget av Libyen delvis överensstämmer. Boken är skriven av Maximilian Forte, professor i socialantropologi i Montreal. Boken är ett bra komplement till professor Ola Tunanders bok.

Böckerna ”Sloughing towards Sirte: NATO’S war on Libya and Africa av professor Maximilian Forte och Libyens geopolitik av professor Ola Tunader ger värdefull information om krigets bakgrund och demolerar de uppgivna motiveringarna för kriget. Forte visar att det inte fanns ”massvåldtäkter” begångna av ”Kaddafis styrkor” – som påståtts av Susan Rice och Hillary Clinton men senare vederlagts av Amnesty International, FN och även av USA:s armé. När Nato invasionen började bombade med franska jetplan fanns en liten styrka från Libyens armé utanför Benghazi, inte alls tillräckligt för att genomföra ett ”folkmord” som hävdats.

Bilden av massakerade fredliga demonstranter i Benghazi i början av 2011 är helt felaktig skrive Forte. I själva verket ”brände rebeller polisstationer, bröt sig in i äkerhetstjänstens byggnader, attackerade regeringsbyggnader från början” medan myndigheterna svarade med ”tårgas, vattenkanoner och gummikulor Först när rebellerna hade intog Benghazis militärförläggningar, plundra dess vapen, och börja använda dem mot regeringsstyrkor så började dessa att agera.

Trots mediarapporter fanns inga tecken på bombräder mot demonstranter, vilket även förre försvarsministern Robert Gates medgav. De libyska regeringsstyrkorna hade inte utfört massakrer mot civilbefolkningen. Man feltolkade/förvrängde Kadaffis erbjudande om amnesti för dem som la ned vapnen.

Rasistiska pogromer kännetecknade det libyska upproret från första början, då t.ex. 50 afrikanska migranter brändes levande i Al-Bayda på upprorets andra dag.

Libyens roll hade en viktig roll i tillkomsten av Afrikanska unionen (AU). Detta inkluderade investering på flera miljarder petrodollar i industriell utveckling över kontinenten, skapandet av en afrikansk kommunikationssatellit, och massiva ekonomiska bidrag till Afrikanska utvecklingsbanken och Afrikanska valutafonden – institutioner som utformats speciellt för att utmana hegemonin hos starkt USA-beroende Internationella valutafonden och Världsbanken. Kadaffi ville använda libyska oljepengar för att hjälpa Afrika industrialisera och ändra på dess roll den globala ekonomin som en leverantör av billiga råvaror.

Samtidigt växte Kinas investeringar i Afrika från $ 6 miljard dollar 1999 till 90 miljarder tio år senare, vilket försköt USA som kontinentens största handelspartner. Behovet av en amerikansk militär närvaro i Afrika blir allt tydligare. Och Gaddafi motsatte sig USA:s satsning på allt fler militärbaser i Afrika.

2012 hävdade chefen för AFRICOM att ”de militära operationerna gjorde det möjligt att få militär relation med Libyen, som inte funnits tidigare”. Han föreslog att en amerikansk bas skulle etableras i landet (Kaddafi ha stängt både de amerikanska och brittiska baser kort efter att ha kommit till makten år 1969). President Obama meddelade att soldater snabbt skulle utplaceras i fyra afrikanska länder och att hela 14 militära övningar skulle ske i Afrika det kommande året.

I juli 2012 var det val i Libyen där färre hälften av de röstberättigade deltog.
Kandidatur till valet var förhindrad för: arbetare (ett profesionellt yrke krävdes), alla som någonsin arbetat på i någon nivå av regeringen mellan 1969 och 2011 (om de inte kunde visa ”tidigt och tydligt” stöd för upproret), alla som bedrivit akademiska studier av Kadaffis gröna bok, och alla som fått någon ekonomisk fördel av Kaddafi. En advokat noterade att dessa restriktioner diskvalificerade tre fjärdedelar av den libyska befolkningen från deltagande. Andra nya lagar förbjöd spridning av ”nyhetsinslag rykten eller propaganda” som kan ”orsaka skada för staten”, med straff på upp till livstids fängelse, och fängelse för den som sprider information som ”kan försvaga medborgarnas moral” eller för den som ”angriper 17 februari revolutionen, islam eller staten och dess institutioner”.

Har DN:s etablerade ledarskribent rätt i att ”Natos ingripande mot Kaddafi var nödvändigt”?.
Vilka intressen företräder han? Vilka intressen förträder massmedia? Är detta ett framgångsrikt exempel på ”unconventional warfare”(=desinformation och krig via ombud) (NATO) från USA:s sida – att stödja för alla vänner av laglöshet och den starkes rätt att med våld kväsa nationell självständighet och reell demokrati. Och nu ett nytt varv om ”al-Assads kemiska vapen.”… Kan vi lära oss något?

i Andra om: Syrien, Libyen, Amnesty,NATO, folkrätt imperialism, desinformation, krig, USA, Politik, FN, massmedia Dagens Nyheter al-Qadia, utrikespolitik FN-stadgan NATO val, Sverige, demokrati,Afrika, Kina, CIA, Obama, kapitalism, terrorism,

Globalresearch 27/9 DN – Gunnar Jonssons ledare 24/4 D Glazebrook Global research rescension av Fortes bok 22/4 Asia Times 25/4 om Fortes bok Motvallsbloggen DN 16/2 The Golani Spy
Globalresearch IMF 9/1 2013 IMF 4/5 2012 Holter blogg
Carla Stea i Globalresearch Hela pingsten SKP-blogg -uttlande från Syriens kommunistparti 5/1 Tarpleys artikel Pepe Escobars artikel Agrab Aron Lunds artikel på engelska USA-bloggen DN 25/12 Björnbrum 23/12 SKP-bloggen DOHA-protokollet DN 26/12 SvD 25/12 SvD Clearinghouse SvD 20/12 Clearinghouse SvD 20/12 DN 20/12 SvT 20/12 FIB-Kulturfront Cornucopia DN 16/12 SvD 16/12 Michel Chossudovsky 14/12 SvD II 14/12 Pakistan Observer 16/12 SvD 16/12 SvD 14/12 AB 14/12 Kommunisternas blogg 13/12 New York Times 13/12 SvD 16/12 Russia Today 6/12 Turkish Weekly Syrian Perspective DN 11/12 SvD 12/12 Independent USA-bloggen 8 dagar 8 dagar 11/12 Globalresearch 8/12 Proletären Flamman 28/11 Fredsinitiativet Pepprat och Rödgrönt DN 5/12 SvD 5/12 Worldcrunch Russia Today 3/12 Replik i AB 3/12 Einarsprachenvaria Aftonbladet 30/11 Anders Svenssons blogg Ulf Gudmundsson ledare i SvD 1/12 Hogrelius tankar Erik Weimans blogg DN 1/12 Bilderblogg M Omars blogg Åtta dagar. Stefan Lindgren Röda Malmö USA-bloggen Björnbrum SvT om al-Qaida-svenskar Nyhetsbanken Sunday Express 19/11 New York Times 16/11 Folket i Bild Kulturfront Mohamed Omars tal på hans blogg Syriensolidaritets hemsida Stefan Lindgrens blogg New York Times 31/10 Washington Post 1/11 Bill Auken Countercurrents 2/10 Konflikt 27/10 S Hersh i The New Yorker 2007 Aftonbladet – Bildts strategiråd Folkrättsbevakningen DN 12/10 Anförande av Rysslands ambassadör

The Telegraph 7/11 Intervju med Assad Kritik från Rysslands utrikesminister Thierry Messan i Voltaire Network 29/10 Anarkia Sverigebloggen Röda Malmö 30/11 FIB-Kulturfront konferensreportage Porelären om Syrien New York Times Russia Today Dagens Arena 10/10 Syrien har inte bett om ursäkt DN 8/10 DN2 8/10 SvD 8/10 Ab 8/10 SvD 9/10 Monthly Review DN 6/10 SvD 6/10 Aftonbladet 6/10 Expressen 6/10 Sveriges Radio Nya Zeeland Inlägg på Syriensolidaritets hemsida Konferensen i Damaskus DN 30/9 DN Gunnar Jonssons ledare 28/9 SvD 29/9 Sveriges Radio SvT Expressen Aftonbladet DN 26/9 SvD 26/9 SvD 2 26/9 Aftonbladet 26/9 Expressen 26/9 Sveriges Radio SvT Aftonbladets ledare 21/9 Folkrättsbevakningens Syrienlathund DN 24/9 DN 20/9 SvD Expressen SvT 7/9 Expressen 17/9 Sunday Times 19/8 Sana 26/8 DN 19/8 SvD 19/8 Aftonbladet 19/8 Expressen 19/8 New York Times 3/8 DN 11/8
NY Times 4/8 SvT DN SvD Aftonbladet Expressen DN ledare 3/8 DN Croneman 31/7 DN 2/8 DN2 2/8 Skelton i the Guardian 12 juli DN 1/8 Aftonbladet 2/8 DN huvudledare 31/7 SvD 1/8 DN ledare 31/7 DN Joscha Fischers kolumn