Den svenska allmänläkaren Ingrid Eckerman, 70 år, får inte tillstånd att resa in i Indien för att hälsa på den familj som adopterat henne som ”mormor”. Anledningen är att hon skrivit en verderhäftig bok om gaskatastrofen i Bhopal 1984.

”Jag har varit nära vän med familjen i sedan 1994, och jag betraktar de nio barnbarnen som mina egna, säger Ingrid Eckerman. Under 17 år besökte jag dem minst en gång varje år. Men nu har jag inte kunnat hälsa på dem på snart tre år. De små barnen har glömt mig, och det senaste har jag inte ens sett.”
”Det som är svårt just nu är att min ”dotter” är svårt sjuk. Hon är familjeförsörjaren, och jag behöver se till att hon får rätt vård.”

Det började med att Ingrid var med i en internationell medicinsk kommission för att följa upp de medicinska långtidseffekterna av det uppmärksammade gasutsläppet i Bhopal, natten mellan 2 och 3 december 1984. Hon blev inbjuden till familjen. Ömsesidig kärlek uppstod mellan henne och det första barnbarnet, då endast ett år gammal.

Det var kärleken till den här familjen som fick Ingrid att återvända år efter år. Samtidigt funderade hon på Bhopalkatastrofen, där 500 000 människor utsattes för giftiga gaser från Union Carbides kemiska fabrik. Det var många rykten som gick, och det var svårt att avgöra vad som var sant. Hon samlade in all skriftlig information hon kunde få tag på, läste igenom och strukturerade den.

Detta resulterade i boken ”The Bhopal Saga – Causes and Consequences of the World’s Largest Industrial Disaster” som publicerades i Indien 1994. Här hävdar hon att de ansvariga för storleken av katastrofen, oavsett vad den direkta orsaken var, var Union Carbide, den indiska regeringen och delstatsregeringen i Madhya Pradesh.

”Jag fanns till och med på förstasidan av Times of India. Trots detta hade jag under flera år inga problem att få visum.”
2008 avled hennes ”syster” plötsligt. Det var då problemen startade. Hon fick aldrig något svar på sin visumansökan, och ambassadören vägrade kontakt. Hon fick vänta in en ny ambassadör som två gånger gav henne visum. Vid tredje tillfället, i januari 2011 då en tredje ambassadör tagit vid, blev hon hemskickad med vändande plan, trots giltigt visum, och trots att hon var inbjuden gäst till en konferens.

”Det var en förskräcklig upplevelse. Jag vägrades tala med den som fattade beslutet. Jag grät, vägrade följa med till planet tills de hotade med polis. Jag visste att hela familjen hade förberett sig på min ankomst. Som tur var hade jag ett fungerande telefonnummer i mobiltelefonen och kunde lämna ett snabbt meddelande.”

Sedan dess har hon skrivit till presidenten, inrikesministern, chefsministern i Madhya Pradesh och ambassadören – utan att få något som helst svar. Hon har skickat listor med namn på 100 människor som stöder henne som mormor, och 75 som stöder henne professionellt.

”Nu har jag gett upp. Jag gråter vid tanken på att aldrig få besöka Bhopal mer, att inte kunna följa barnbarnens uppväxt. Jag kan heller inte visa offren för ett multinationellt företags nonchalans min solidaritet – jag brukar besöka Sambhavna, kliniken för de gasskadade, och Chingari, habiliteringscentret för handikappade barn. Och jag kan inte besöka detta motsägelsefulla land där jag trots allt känner mig hemma.”

Ingrid Eckerman är inte den första som blivit hemskickad med vändande plan. Det finns exempel på både journalister och forskare som råkat ut för samma sak.