När IB dog var det någon av tidningarna som skrek ut ”VÄRLDEN SAKNAR BERGMAN” på löpsedlarna. Idag är medierna mer balanserade och skriver – Filmvärlden saknar IB, men inte heller det är sant.

Det är en av Sveriges sämsta sidor som alltid kommer fram då någon som kan vara internationellt känd gör något spektakulärt, t.ex. dör. Då verkar det som om hela världen är i chocktillstånd inför den tragiska händelsen. Men ska sanningen fram så är det inte mer än en promille som ens hört talas om Ingmar Bergman, troligen betydligt färre än så. Och av dessa så bryr sig knappast någon alls.

Bergmans bortgång är precis lika tragisk som alla andras. IB:s främsta förtjänst var att han var – Svensk. Jag läste ett antal svulstiga blogginlägg som geniförklarade honom och insåg snabbt att respektive bloggare inte alls brydde sig utan gjorde korta omskrivningar av hyllningar i media. Det anses som fint att tycka att Bergman var en stor konstnär, rent av som intellektuellt.

De som inte har förstått Bergmans genius är obildade tölpar…

Nu får Bergmans begravning maximal täckning av medierna, precis som om den breda publiken bryr sig. Det får mig att uppleva Sverige som väldigt provinsiellt. Det är väl självklart att släkt, vänner och kollegor sörjer, men IB själv hade tydligen valt en simpel träkista. Han hade i alla fall sinne för proportioner… Källor: SvD DN SvD2 DN2

Andra bloggar om: Ingmar Bergman, Begravning, Fårö, Provinsiellt, Film, Kultur

[tags]Ingmar Bergman, Begravning, Fårö, Provinsiellt, Film, Kultur[/tags]