Ulf Karlström har skrivit detta gästblogginlägg. Han är fil dr, miljöexpert (Macoma Miljöutredningar), och skriver facklitteratur. Han var också med i styrelsen för ”Folkrörelsen Nej till EU”. Ulf har tidigare publicerat inlägg här i flera olika ämnen. De har behandlat miljö och ekonomi, och så kallad ”humanitär intervention”, ”Är du teknikberoende min vän?”, om Borgs budget, om Södertäljerättegångarna, om religion. Han har skrivit om Willy Silberstein och AS i Sverige, om ”Det själviska samhället” och om ”Den irrationella kapitalismen”. Han har skrivit om EU, tex. ”Varför angriper David Cameron EU”? om bankunionen, senast 13/7. Han har skrivit om kanon, unga vuxna och tidigare om privatisering av vården samt senast om science och fiktion och om miljöfrågor oxh senast om integrationens svåra frågor”>em> Temat denna gång är ett annat.

Artikeln.
Det har nu gått nästan 35 år sedan en folkomröstning om kärnkraftens vara eller icke-vara genomfördes 1980 i Sverige. För yngre läsare framstår det nog som självklart att man ställde två alternativ – Ja eller Nej – mot varandra. Men så icke, då taskspeleri från (s) resulterade i 3 alternativ. Hyckleriet manifesterade sig naket genom att (s) föreslog att kärnkraften skall avvecklas, men först byggas ut! Och resultatet: Ja + Bygg ut och avveckla vann.

Folkomröstningen mobiliserade många goda krafter, både på lekmannanivå och professionellt. Så producerades den imponerande utredningen av alternativen, MALTE.
Trots förlusten i folkomröstningen fortsatte ett arbete, framför allt inspirerat av MALTE, med debatt och inlägg om en energi- och miljöomställning. Detta skapade ett visst opinionstryck. Fälldin-regeringen tillsatte t ex en offentlig utredning, med mycket visionära inslag, där influenser från Romklubbens rapport (Meadows 1972) var påtagliga. Romklubbens teser var att jordens befolkning, industriproduktion och miljöförstöring inte kunde fortsätta att växa. Jag medverkade själv perifert i utredningen med en underlagsrapport. Huvudrapporten är än idag läsvärd, i dess bitvis utopiskt-visionära form (SOU 1983:56). Utredningen slaktades efterhand totalt av (s) och (m) i god samverkan.

Starka krafter inom energi- och tung industri, med en växande nyliberalism i ryggen, lyckades framgångsrikt avleda och stoppa ansatserna på en omställning. Vi fick således ”Den inställda omställningen”. Det är titeln på bok av Martin Hultman, tekn dr, idag vid Linköpings universitet, utgiven på Gidlunds förlag (2015). Hultman har mycket kreativt plockat upp temat och redovisar förloppet för perioden 1980-91.

Några centrala citat får ange författarens avsikter med boken:
”I samband med klimatdebatten har krav på en omställning av samhällets energiförsörjning framkommit… Denna bok genomsyras av tanken att det finns historiska lärdomar att hämta för att hantera utmaningar som klimatfrågan och andra miljöfrågor ställer på oss från en inte alltför avlägsen tid, nämligen 1980-talet.” (s. 7)

”Det las inte på ett kol, det blev inte så mycket ändring alls faktiskt. Drygt trettio år senare ser det svenska energisystemet ut ungefär likadant som innan folkomröstningen. Det som har hänt är att den kärnkraftsel som redan var planerad ersatt oljeeldning i villauppvärmning och att eldningsolja i fjärrvärmesystemen bytts ut mot förbränning av hushållsavfall (ofta med fossilt ursprung) och biomassa.” (s. 11)

Det finns något tilltalande i att en teknologie doktor förälskar sig i ”ekologism” och diverse New Age-bilder. Möjligen börjar man bli lite tveksam när texten blommar ut i postmodernism (PM) av akademiskt slag. Slutligen upplever jag hur ”blomspråket” formar reaktioner och invändningar huruvida teknikdoktorn överskridit sina gränser. Förvisso behöver vi idag synteser och överblickar i en värld, där partikulära intressen, med massmedias hjälp, tycks få bestämma dagens nyheter. Dock måste översikterna vara begripliga, oavsett om läsaren är familjär med läsarter a la PM, eller saknar den bakgrunden. Ger då påståendena nedan – som citatet – någon kunskap?

”Vatten är inte H2O, utan som kvasi-objekt samt tillblir hen alltid med sin omgivning om det så är i blodet hos människor, lägesenergin i älvarna, bakterierna i reningsverken, texternas kretsloppsmetafor, kolsyran i flaskan, vätgas, kylan i luften, värmen från spisen med mera in i oändlighet” (s. 11).
Nej, det tycks inte säga något, annat än ett ordflöde härstammande från fransmannen Michel Serre (Genesis, 1995). Varför faller då teknikdoktorn så platt inför fraseologin? Ja, det kan man fråga sig, och jag har inget svar. Men, om läsaren tillåter mig att få spekulera, så kan jag försöka formulera ett svar.

Postmodernismen etablerade sig under 1980-talet, under nyliberalismens intellektuella piska. Den representerade en vild och oordnad flykt från ett politiskt 1960- och 70-tal. Marxismen förklarades vara ett narrativ, en historia. Den var inte mer värd än andra – påhittade – historietolkningar. Begreppet klass förklarades meningslöst och i stället gällde identitet. Nu var det etniskt ursprung, religion, kön, sexuell läggning och fritidsintressen som bäst beskrev världen. Med breda penseldrag förklarades relativismen gälla; mina åsikter – oavsett vad de står för – är lika giltiga som dina. Och denna PM-farsot spred sig likt en epidemi inom akademierna.

Det apolitiska tilltalade de yngre inom den akademiska världen. Man passade i förhållande till den frustande, vilda nyliberala hästen som stormade fram; vänster-högerfrågor existerade inte längre! Skarpa och spetsiga frågor om den verkliga makten i samhället kunde rullas runt i dunbolster, och ut kom – ingenting!

I denna dunbolstermiljö framträdde unga begåvade forskare som Martin Hultman. De radikala projekten fick förläggas till språket. Och med ett makalöst mumbo-jumbo-språk, inspirerat av akademiker som Deleuze, Foucault, Guattari, Laclau, Latour, Mouffe, & Serres kunde en apolitisk, inlindad analys spridas. Denna bild är dock inte helt korrekt. Inom den övergripande, men något diffusa benämningen ”ekologiskt synsätt/ekologism” angreps ”tillväxtsamhället”. Tillväxten, oftast mätt som BNP-ökning, måste stoppas. Och siktet måste vara inställt på låg tillväxt/0-tillväxt/nertillväxt. Vad man än kan anföra mot PM-ekologismen, så gäller definitivt inte opportunism i tillväxtfrågan. För nu handlar det om civilisationskritik, och det är ett hatat ord hos Svenskt Näringsliv och dess betalda språkrör.

Hultman använder ett projekt med vindkraft-energihus-vätgasbil i Härnösand (WELGAS) som genomgående illustrationsexempel. Det är begåvat, då olika aktörer lätt låter sig framträda och agera. Ramberättelsen med WELGAS är både detalj- och lärorik. Hultman utvinner imponerande mycket av ”efter-1980-perioden”. Tyvärr kokar han ned spadet till två förhärskande regimer, vilka står mot varandra: ekologisk visavi ekomodern. Därmed utesluter Hultmans glasögon alternativa kombattanter, t ex på en vänster-högerskalan. Trots min kritik av språkbruk och PM-anfäktelser är boken klart läsvärd.

i Andra om: värme, klimat,miljö, kärnkraft, kapitalism, Politik, massmediakärnkraft solenenergi