Whitney, kvinnan med en ängels röst


När jag skulle välja bild till dessa rader så funderade jag ett tag på en av de bilder som visade Whitney när hon hade sjunkit långt ner i sitt missbruk, men jag vill inte minnas henne så, och det tror jag ingen annan vill heller.

Jag har sett att många har valt att skriva
– I Will Always Love You när de skriver om Whitney, och det tror jag att vi är många som skriver under på. Jag har för mig att det var Dolly Parton som skrev den låten, i vart fall var det nog hon som spelade in den först, men den som fick melodin att lyfta var Whitney.

Själv hörde jag den första gången i filmen Bodyguard, jag minns inte om hon sjöng den i filmen eller om det bara var en melodi som spelades i filmens soundtrack, för att minnas bör jag kanske se om filmen, och det börjar väl bli dags nu. Hon startade sitt narkotikamissbruk med att röka cannabis, den allra vanligaste inkörsporten till en narkomankarriär, och nu är även den karriären avslutad.

Om nu händelsevis någon av knarklibe-
ralernaskriver något här så var klara över att ni åker direkt in i spamfiltret.

it Andra om: , , , , , ab123 s
vt sr dn123 svd1 gp ex123


12 svar till “Whitney, kvinnan med en ängels röst”

  1. Sorgligt vad de där förbannade drogerna förstör mycket av det fina som trots allt finns/funnits. Mest bedrövad blir man över de idioter som på allvar hävdar att man ska släppa efter och leglisera bitar av eländet. Men det tyx vara utmärkande och meriterande för människosläktet att med alla medel sänka sina förståndsgåvor istället för att höja dem.

  2. Tycker det är ett hemskt och avskräckande slut på ett spännande liv? Vem blir nästa offer i USA:s nöjesindustri? Inte så värst kul att dö vid 48 års ålder?

    Vila i frid du stora megastjärna!

  3. Tänk egentligen vad många av världens absolut största musiker som dör tidigt till följd av missbruk. Snackar vi de som nästan fick en övermänsklig status redan under deras livstid finns det inte många kvar. Man kan ju fundera på hur denna dyrkan egentligen påverkar den enskilde människan, den som blir dyrkad. Sådant skulle man nästan vilja se forskning på. Även om urvalet är tämligen tamt som studie.

    • Största och största? Kanske du menar, eventuellt för stunden, populäraste? En hel del ’stora’ musiker har nog oxo klarat sig utan skiten.
      Sedan kan man ju alltid diskutera, vilket du ju var inne på, hur samhället runtomkring och dess syn på artister och musiker påverkar förutsättningarna för eventuellt missbruk inom just dessa grupper. Fast det blir nog lite för enkelt att bege sig på generaliseringar här?

    • Jag är inne på samma linje som du, Beck. Det är så många, som i stället för att ”följa sin egen stjärna” projicerar sin storhet på en Superstar. Vilken omänsklig börda vi lägger på dem! Det måste vara nästintill omöjligt för en megastjärna att till slut kunna skilja ut sig som person från sin talang – det är ju talangen vi beundrar, inte människan. Ett otroligt tragiskt öde!

  4. Minns att när jag först hörde I wanna dance with somebody så blev jag glad och tänkte ”Äntligen en ’modern’ låt som också jag tycker om”. Nu är jag bara ledsen, även om dödsfallet inte var oväntat.

    Ja, I will always love you var skriven av Dolly Parton som också gjorde den väldigt fint. Men Whitneys cover var ännu bättre.

    Även om många artister givetvis har klarat sig från knarkträsket så tycks det som om den knarkrelaterade förtida dödligheten är avsevärt större hos megastjärnorna. En kombination av lockande frestelser och omgivningens tryck som leder till en onaturlig livsstil.

    RIP Whitney Houston,

  5. Så onödigt – det är så onödigt och ändå händer detta gång på gång. Det händer inte bara den kändis, som jag sörjer tillsammans med er. Det händer dem jag är nära, dem jag tycker om, det händer mina vänner, det händer mina arbetskamrater och många fler och det var nära att det hände mig. Det hjälper inte att döma eller förfäras. Drogen är tyvärr inte allt för sällan, starkare än lusten att leva. Ett långsamt självmord.

    Såg aldrig Whitney Houston live, men jag älskade att lyssna på hennes sång och se henne på bioduken. Jag tyckte hon sjöng gudomligt och var så vacker. När jag var yngre drömde jag om att vara som hon, jag tyckte hon hade allt – berömd, vacker, hade en ängels röst och pengar. Drömmar som jag tror många flickor och unga kvinnor har när de följer sina idoler. Så till det klassiska – det är det inom mig som är det viktiga, inte det yttre. Det har jag och säkert också du hört många gånger och ändå sjunker det liksom inte riktigt in och sitter där det ska. Är det inte märkligt att det ska vara så svårt att ta in. Ett frö av insikt att dela med oss till våra barn.

    Så onödigt!

  6. Ja, det är sorgligt att hon dog så ung hon var en oerhört talangfull artist, dock måste jag säga att jag aldrig gillat hennes version av I Will Always Love You lika mycket som Dolly Partons men då är jag ett oerhört mycket större fan av Dolly Parton än Whitney Houston.

  7. Vi som såg dig i Globen i slutet på 80-talet under din storhetstid, med en röst som kanske vi hör någon vart årtionde kommer aldrig att glömma den upplevsen någon borde forska i varför megastjärnor inte kan klara av pressen i rampljuset.