Problemen inom LO och SAP


Jag håller just nu på att läsa andra delen av Kjell Östbergs biografi över Olof Palme, När Vinden Vände. Jag kommer att återkomma till den boken inom en vecka, men den handlar som alla förstår om Olof Palme. Åren som avhandlas är 1969-1986 och den beskriver den socialdemo-
kratiske ledaren som – elektrisk. Jag var själv mycket kritisk till Palme och mycket av hans göranden och låtanden, men ingen kan ta ifrån Palme den nästan magiska utstrålning som han hade.


Trots att jag i många avseenden
tyckte att han fäktades för en politik som jag själv betraktade som borgerlig så missade jag ogärna en debatt där han deltog. Han var helt enkelt en briljant debattör vilket fick till effekt att omgivningen antingen älskade honom, eller bara hatade. Det finns med andra ord vissa likheter med dagens situation, men också stora olikheter. Mona Sahlin, och till viss del Wanja Lundby-Wedin, har bägge drabbats av de negativa sidorna av människors åsikter, men man har inte på något sätt fått den oreserverade beundran som kom Palme till del. I efterdyningarna till AMF-affären så kommer nu nästa debacle för SAP och LO.

AB: ”Problemen i skandalomsusade AMF Pension fortsätter. I går sparkades den nye styrelseordföranden Lennart Jeansson – innan han ens hunnit börja sitt jobb. Orsaken var ett brev som Jeansson – tidigare vd för bland annat Volvo Personvagnar – skickade till arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (M) den 21 april. Där uttryckte han sin besvikelse över att LO, Svenskt Näringsliv och PTK misslyckats med att komma överens om en uppluckring av lagen om anställningsskydd (LAS). Enligt Jeansson håller lagens ”sist in, först ut”-princip ungdomar, kvinnor och invandrare utanför arbetsmarknaden. Brevet väckte ont blod hos LO – som äger AMF Pension tillsammans med Svenskt Näringsliv.”

Kritiken mot Mona Sahlin brukar avfärdas med att det är borgerligt ägda tidningar och massmedie-
företag som står för den. Att det därmed är en del av någon sorts politisk spin som försöker bereda vägen för ytterligare en borgerlig regeringsperiod. Men det är bara delvis sant. För det är många socialdemokratiska tidningar, och ännu fler skribenter, som gått mycket hårt åt partiet. Man beskyller det för att vara ideologilöst och man påpekar ofta att partiet är osynligt och att det verkar saknas politisk styrning.

I lördags så lyssnade jag på Tomas Ramberg i Ekots lördagsintervju. Gäst var Wanja Lundby-Wedin och hon hävdade med emfas att hon kände ett starkt förtroende från LO:s medlemmar, och att hon 1 maj skulle ta upp att fackets ledning står stabilt även om det är motvind. Varifrån hon fått upp-


fattningen att LO:s medlemmar känner ett starkt förtroende vet jag inte.

Samma sak sade Mona Sahlin i SvD häromdagen. Partimedlemmarna sluter upp bakom sin ledare hävdade hon, med tillägget att det är långt kvar till valet 2010. Det är 507 dagar till nästa riksdagsval, och den tiden kan möjligen anses vara lång, men som bekant så kommer det EU-val, EU-ordförande-
skap plus ett prinsessbröllop emellan. Dessutom ska politiken trängas med ett vinter-OS i februari 2010 så det kommer att bli konkurrens om medie-
utrymmet.

Inledningsvis nämnde jag Olof Palme och den närmast elektrifierade stämning som rådde runt honom. Det är visserligen en mycket orättvis jämförelse, men själv ser jag definitivt ingen elektricitet runt någon av de socialdemokratiska företrädarna, och framförallt inte runt den socialdemokratiska politiken. Det enda man kan säga om den är att den lyser med sin frånvaro, men för att något ska lysa krävs normalt elektricitet.

Min personliga uppfattning är att Wanja Lundby-Wedin gör sig själv och socialdemokratin en björntjänst när hon klamrar sig fast vid makten. Mona Sahlin har saknat förmåga att peka med hela handen, och hennes belackare konstaterar att hon med största sannolikhet saknar den förmågan i alla situationer. Partiet går opinionsmässig kräftgång och tar man inte från centralt håll tag i partiledarfrågan så kommer inte bara valet 2010 att bli en brak-
förlust, frågan är snarast om partiet någonsin kan resa sig efter en sådan smäll.

i Andra om: , , , , , , , , , , t SvD123456 DN1234 AB1234

[tags]Mona Sahlin, Socialdemokraterna, LO, Wanja Lundby-Wedin, Ideologi, AMF, Förtroende, Kritik, Olof Palme, Val 2010, Politik[/tags]


5 svar till “Problemen inom LO och SAP”

  1. Är själv MYCKET nyfiken på vad Wanja och Mona kommer att tala om på första maj och hur talen kommer att mottas av media och allmänhet…

    Förresten har du ingen kommentar ännu om ”din” skuggbudget? Som anhängare till v så angår den i allra högsta grad dig. Är du nöjd?

  2. ”Never underestimate the power of denial”, hette det, eller? ”Stark ställning”…

    *suck*
    Ja jävlar…

    Känns bara uppgivet att ens titta på de sju etablerade partierna och politiken de för, eller rättare, INTE för. Det är som en taskig reality-show…

    Kanske Strix kan avlöna riksdag och regering i utbyte mot ensamrätt på övervakningen. ”Politikerna” – snart på TV4.

    Skulle bryta min vana, och för första gången ringa ett betalnummer för att rösta ut någon då. Det kanske är vad som behövs.

  3. De politiska partierna har problem i dag! Stora förtroendeproblem! När det går upp för människor att det inte spelar någon roll på vad man röster, så kommer politiken att falla. Kan de inte förbjuda missnöjespartierna, så kommer de att soppas av banan. Det gäller här för partieerna att suga upp frågorna som en partierna för fram. Problemet är emellertid att det inte spelar någon roll längre. EU och USArael dikterar vad vi ska besluta om.

  4. Första Maj får man väl stoppa ner fingrarna i halsen när man lyssnar på Wanja? Det är nog bäst att radio och TV är avstängda den dagen. Hoppas att hon inte syns allt för mycket här på Internet…

  5. Jinge: Så fort mediedrevet går så beskylls alltid tidningarna för att ha en politisk agenda. Samma sak när den nuvarande regeringen tillträdde och drevet gick mot ministervalen.

    Jag tror det är så enkelt att tidningarna vill sälja mer tidningar och skandaler säljer oavsett färg på de som råkar ut för dem.

    När det gäller Mona Sahlin så är det inte så konstigt att hon har så lågt förtroende. Hon har noll förmåga att entusiasmera folk och måla upp en vision och en väg framåt. Det kommer bara en massa floskler från henne.

    Olof Palme, Tony Blair, Margaret Thatcher, Barack Obama, Bill Clinton är raka motsatserna till Sahlin. Alla är/var brilianta talare som lyckas förmedla en vision och få folk med sig. Mona S däremot känns som den hopplösa ordföranden i den lokala arbetarföreningsavdelningen som bara har några standardfraser som – ”borgarna utarmar välfärden”, ”borgarna ökar klyftorna” och ”vad tycker ni?”. Ingen vet vad hon vill. Ingvar Carlsson är nästan briljant i jämförelse.