Igår meddelades att Kubas president R Castro och USA:s president B Obama träffats. Obama har mycket att be om ursäkt och betala till Kuba för den skada som USA:s olagliga sanktioner orsakat. Även om jag inte deltog på mötet kan jag ”lova halva skallen” att detta inte skett. Det är ett lämpligt tillfälle att publicera en första artikel om Kuba, som jag fått översatt av skribenten Åke W Bergh.

Åke W Berghs ingress. I Havana stiger temperaturen efter USA:s tillkännagivande att man nu efter mer än ett halvsekels ensidig blockad önskar återupprätta kontakterna med Kuba. President Obama har redan hunnit försäga sig om intentionerna, medan Raul Castro ställer krav; att USA innan förbindelserna kan normaliseras återlämnar Guántanamo. Från Havana rapporterar Peter Koenig, tidigare ekonom och geopolitisk analytiker hos Världsbanken där han tjänstgjort världen över i 30 år inom områden som miljö och vattenresurser. Nu skriver han regelbundet för Global Research och en hel rad ”alternativmedier”, inklusive ”em>Russia Today”. Här svensk premiär för vår man i Havana (via My Catbird Seat 21 mars).

Artikeln.
Den 17 December 2014 förklarade President Obama att 55 år av embargo inte fungerat för att skapa ”frihet” i Kuba. Han föreslog därför ett återupprättande av diplomatiska förbindelser med sin sydliga granne. En känsla av glädje skakade världen, särskilt i Latinamerika. Raul Castro fick telegram och telefonsamtal med gratulationer. Kubanerna jublade ”Vi vann, vi vann!” – medan den amerikanska kongresshögern inte riktigt var redo för detta initiativ, och än finns inget konkret om hur och när blockaden ska hävas.

Washingtons slavvillkor
Washington vill verkligen införa dessa förändringar. Men Washingtons villkor tjänar aldrig ens en vän, än mindre en fiende. Washingtons villkor ställs alltid för att tjäna ”nationens intresse” – det vill säga USA:s ekonomiska elit och dess affärsintressen. De flesta länder accepterar vasallstatus rakt av. Lyckan att tillhöra USA-lägret kompenserar för alla fallgropar som Washingtons hegemoni medför. Se bara på Europa och TTIP (Transatlantiska handels- och investeringspakten) som för närvarande förhandlas fram – i hemlighet(!) Om det nu ens godkänns av neoliberala EU-kommissionen. Medförande inte bara ett bokstavligen koloniserat EU med slaveri som följd, utan en dödsdom för kommande européer.

Kuba kommer inte att acceptera USA:s villkor, var så säker. Kuba har redan ställt egna villkor, varav ett är återlämnandet av Guántanamo. Ursprungligen en 99-årig koncession utställd av tidigare kubanska marionettregeringar, som dessutom löpt ut för åratal sedan. Guantánamo är idag ren stöld. Ett kriminellt stycke inhägnat område stulet av en annan nations territorium. Inga amerikanska lagar kan tillämpas på de brott som begås här. Tortyr av så kallade ”terrorister” och misstänkta dito i den stulna enklaven lever och frodas. Ingen amerikansk lag kan hindra dessa brott. Internationella lagar ignoreras. USA, den exceptionella nationen, står utanför alla lagar. Om en domare, amerikansk eller utländsk, inte accepterar imperiets diktat tas han helt enkelt bort, elimineras.

Mjuk regimförändring
Två dagar efter Obamas djärva initiativ den 19 December 2015 framträdde han på Washington Press Club. Här gav han inför en hord marionettjournalister, konservativa politiker och övrig publik luft åt sina förhoppningar om att ”mjuka åtgärder” för att återupprätta diplomatiska förbindelser med Havanna kan visa sig mer framgångsrika för en önskad regimförändring i Kuba, än fler år av isolering. Han kunde inte ha varit mer direkt och mer ärlig om sina avsikter. Den kubanska regeringen och omvärlden lyssnade och missade inte poängen.

USA:s isolering av Kuba har gradvis bleknat med åren. Ryssland och Kina och många ”amigos” i Latinamerika och Europa – Venezuela, Brasilien, Argentina, Mexiko, Spanien, Frankrike, för att bara nämna några – har etablerat närmast reguljära handelsrelationer med Kuba, trots imperiets ständiga hot om ”sanktioner”. Hög tid sålunda för Vita huset att ändra taktik ifall man inte vill låta sig sidsteppas av ärkefiender som Ryssland och Kina.

Emellertid, majoriteten av kubanska folket är idag tillräckligt besvikna med sina liv – med vad de ser som ”ingen framtid för våra barn” – att de helt enkelt välkomnar alla möjligheter till förändring. Direkt tillfrågade säger nästan alla, ”det är en bra sak, vi ser fram emot det ”. Men diskret, ingen klagar öppet, än mindre inför nyfikna utlänningar. Tillfrågade om hur de tror Washington kan hjälpa, vet de inte. De vill bara ha en förändring. Ingen regimförändring, men ett bättre liv. De vill kunna hoppas. De vill ge sina framtida generationer en chans. Kubanerna är inte hungriga, men upplever en väldig skillnad mellan sig själva och resten av världen. Särskilt då de ser flygplanslaster av turister anlända för att spendera multipler av deras egna månadsinkomster, för en enda natt i fyr- eller femstjärniga kubanska hotell.

Ransonering och jordbruksmark för fäfot.
De är inte avundsjuka per se, men ser ändå den stora olikheten mellan sig själva och dem med tillgång till utländsk valuta, inklusive de kubaner som får pengar från släktingar i USA. Kubaner som kan resa utomlands, konstnärer och akademiker, eller kubaner som driver småföretag med stöd av släkt och vänner utomlands. De ser att något inte är helt rätt. Och det i ett land där social och ekonomisk jämlikhet är en av regeringens främsta prioriteter.

Kubanerna är inte rädda för hårt arbete. Kubanerna är kreativa; de har goda idéer; de är högutbildade; de vet vad som sker i världen – mycket bättre än genomsnittliga européer, eller nordamerikaner för den delen. Kubanerna är uppfinningsrika. De förstår att främja sitt lands intressen och förbättra sina levnadsvillkor. Kuba har stora arealer med bördig mark, men enligt lokala forskare ligger mer än hälften av den odlingsbara marken för fäfot. Kubanska bönder saknar incitament. De regeringskontrollerade priserna täcker inte kostnaderna, eller lämnar tillräcklig marginal för det hårda jordbruksknoget. Kuba kan med sina elva miljoner invånare vara självförsörjande, men importerar omkring 80 procent av sina livsmedel – som sedan ransoneras till folket.

Washington inte lösningen.
Ingen kuban vill förlora Castro-revolutionens enorma landvinningar; ett av världens bästa system för hälsovård och utbildning, ett land med fred och lugn – ett land där brottsligheten är närmast obefintlig. Vad de kräver är en levnadsstandard motsvarande sin kapacitet – fysiskt, akademiskt och initiativmässigt. Pressade att uttala sig erkänner de också att Washington inte ger dem lösningen. En lösning måste finnas internt, inom landet.
De ser vad Washington gör mot deras ideologiska bröder i Venezuela; sanktioner, embargon, direkt ekonomisk krigföring – för vad? För att underkuva folket och kontrollera deras resurser, kolonisera den bolivarianska nationen som ett första steg i ett återerövrande av Obamas sydamerikanska ”bakgård”. Den enda del av världen, förutom Ryssland och Kina, som framgångsrikt lösgjort sig från imperiet. I Sydamerika har mycket av detta skett under blott de senaste årtiondena, där de hittills motstått Washingtons försök till inblandning i kontinentens interna angelägenheter. De har skapat egna handels- och samarbetsorgan såsom UNASUR och ALBA för att konsolidera sin enhet.

Kubanerna säger: ”Vi är starka. Vi har 56 år av revolution i ryggen och i våra hjärtan. Vi vet att försvara oss. Vi utkämpade ett fem år långt inbördeskrig och sparkade ut yankees. Vi har framgångsrikt försvarat oss mot imperiets aggression under alla dessa år. Vi gör det igen ifall vi måste.” Kubanerna är verkligen starka. De är envisa. De har en enorm viljestyrka.

Men kubanerna påminns ständigt om dagens verklighet. När Washington väl satt sin tunga fot i ett land är det (nästan) omöjligt att bli kvitt dem. Om inte foten räcker följer krigsmaskinen – bomber, sanktioner, ekonomisk fascism (neoliberalism) – och en obeveklig propaganda. Överallt där USA sätter sin fot sår det olycka, orsakar katastrof och lämnar spillror och död bakom sig, otaliga flyktingar och ödeläggelse för kommande generationer. Kubanerna vet allt detta.

Jag har talat med många människor på gatan, i restauranger, butiker, bibliotek – från arbetare,
taxichaufförer till läkare och ekonomer, professorer och andra akademiker, konstnärer och även en Angolaveteran – deras åsikter är konsekventa: ”Vi kan inte fortsätta så här”. Dessa människor är alla lysande på sitt sätt. Och de är alla desperata i sin vision om ett bättre liv, om en mer lovande framtid. Men än en gång, det tål att upprepas, ingen regimförändring, särskilt inte Washingtons modell. Utan en inre, inhemsk förändring för en ljusare framtid.

En taxichaufför beskrev Kuba som underbart, kanske lite väl tranquilo – tråkigt. Men ditt land översvämmas av turister som aldrig förr, kontrade jag. Det finns knappast en tom säng i hela Havanna; ni har fler turister än er infrastruktur rimligen kan absorbera. Ja, sa han, men nästan alla är charterturister. De kommer på paketresor med förarrangerade turer och med det mesta inkluderat. De plockas upp i bussar från flygplatsen och körs till fyr- eller femstjärniga hotell, de åker från en plats och guidas till en annan. De äter i förbokade restauranger och sedan – hopp! Han knäppte med fingrarna – och så ger de sig av igen. Ingen gör några affärer med lokala näringsidkare; de åker inte taxi, de pratar knappt med kubaner; de ser inte hur vi verkligen lever.

i Andra om: Kuba, embargo,sanktioner, CIA, Massmedia, USA, Politik, blockad, Obama