Ulf Karlström har skrivit detta gästblogginlägg. Han är fil dr, miljöexpert (Macoma Miljöutredningar), och skriver facklitteratur. Han var ordförande i de förenade FNL-grupperna efter Sköld Peter Matthis. Ulf har tidigare publicerat inlägg här i flera olika ämnen. De har behandlat miljö och ekonomi, och så kallad ”humanitär intervention”, ”Är du teknikberoende min vän?”, om Borgs budget, om Södertäljerättegångarna, om religion. Han har skrivit om Willy Silberstein och AS i Sverige, om ”Det själviska samhället” och om ”Den irrationella kapitalismen”. Han har skrivit om EU, tex. ”Varför angriper David Cameron EU”? om bankunionen, senast 13/7. Han har skrivit om kanon, unga vuxna och tidigare om privatisering av vården samt senast om science och fiktion och om miljöfrågor oxh senast om integrationens svåra frågor”>em> Temat denna gång är arv och/eller miljö. Som medicinare och forskare är jag sedan decennier intresserad av frågan om arv och
David Brolin, bibliotekarie och författare, imponerade stort med boken ”Friedrich Nietzsche, Liv filosofi politik” (Häften för Kritiska Studier, 2010). Högervågen på 1980-talet sköljde kraftigt in i universitetsvärlden, bland annat i form av postmodernismen. Och på den vågen lyftes Nietzsche fram. Det finns starka skäl att läsa författarfilosofen, till exempel hans tidiga religionskritik, men vi bör också förhålla oss till budskapen, inte sällan i esoterisk och skönlitterär form. Vad som är vackert skrivet är inte alltid klart tänkt eller sant. Brolin bistår oss med denna kritiska hållning till Nietzsche.
Nu har Brolin tagit sig an en grupp vänsterintellektuella, vilka var med och bar upp 1960- och 1970-talens vänstervåg, men efterhand avsvor sig allt samröre med revolutionära idéer. Han gör det i boken ”Omprövningar” (Celanders förlag 2015).
Boken består av tre delar. Den första delen, inklusive inledningen, ger en historisk och aktuell bakgrund till överlöperiet, att bli så kallad renegat. Den andra delen upptar nära 2/3 av primärtexten och redovisar omprövningen/avhoppet hos 6 svenska intellektuella; Lars Gustafsson, Håkan Arvidsson, Svante Nordin, Bo Gustafsson, Göran Rosenberg och Klas Eklund. Den tredje delen diskuterar i tre kapitel överlöparfenomenet, de vänsterintellektuellas position och ideologiska släktskap. Det kan kännas som en begränsning att så mycket plats ägnas åt dessa personer, där dessutom bara tre av dem var organisatörer eller intensivt partiaktiva i den revolutionära rörelsen. Emellertid utvinner Brolin mycket genom sina fallstudier, och försöker också generalisera slutsatserna. Ett av skälen till att upprätthålla sig så mycket vid de 6 är att dessa skrivit och väl dokumenterat sina avfall. De får således tala i egen sak, och vi kan förhålla oss till motiveringarna, vilka ibland ter sig som efterhandskonstruktioner.
Förra året kommenterade jag – på denna blogg – Anders Burman & Lena Lennerhed (red): ”Tillsammans. Politik, filosofi och estetik på 1960- och 1970-talen. (Atlas 2014). Flertalet kapitel berör vänstervågens stora betydelse för olika samhällssegment. Två av bokens kapitel tar specifikt upp de relativt små revolutionära gruppernas betydelse, t ex fenomenet proletarisering av kadern .
Det finns således en relativt omfattande litteratur om de grupper som konstituerade den revolutionära marxismen/kommunismen under perioden 1965-80. En tidig skönlitterär framställning är Dag Solstads milt ironiska bok ”Gymnaslaerer Pedersens beretning om den store politiske vekkelsen som har hjemsökt vårt land” (Oktober 1982). Och Solstads bok har följts av både skönlitterära verk och akademiska avhandlingar. Andra analyser av de två decenniernas vänsteruppsving är t ex Jan Engberg (red) 1978, Svante Lundberg 1993,Sven-Olof Josefsson 1996, Kjell Östberg 2002, Mark Kurlansky 2005. Så det reser naturligtvis frågan om man skall bemöda sig att läsa Brolins bok? Jag menar att det finns starka skäl för det; Brolin är initierad, skriver bra, ger rikligt med referat i form av citat och för nyanserade resonemang.
Brolin fångar väl tidsepokens specifika drag, som FNL-rörelsens stora betydelse. I och med USA:s anfall på Vietnam så krackelerade i mångt och mycket den s k ”Amerikadrömmen”. Det kan låta ytligt i öronen på läsare som är födda efter 1980, men USA:s ideologiska dominans var oerhört stark i Sverige på 1950-talet och i början av 1960-talet. Svensk borgerlighet stödde i allt väsentligt USA:s folkmord i Vietnam, vilket man idag kniper käft om. Därför fick också brottet i synen på USA radikala konsekvenser.
Andra betydelsefulla, specifika drag hos tidsepokens var de svenska intellektuellas viktiga, och efterhand dominerande roll inom kulturdebatten. Ett annat mycket viktigt fenomen var en form av uppvaknande klasskamp, vilket tog sig uttryck i stora strejker och protestaktioner.
Brolin formulerar i övrigt den revolutionära rörelsens credo väl: ”1960-talsradikalismen kännetecknades kanske mer än något annat av en himlastormande optimism och utvecklingstro”.
Så närmar vi oss då omsvängningen. Brolin anför: ”I Sverige var vänstern som mäktigast några år in på 70-talet. FNL-rörelsen var som allra störst 1973, då rörelsen omfattade 150 grupper. Några omprövningar eller någon djupgående självkritik står därför inte att finna vid denna tidpunkt (endast ett taktiskt och strategiskt nytänkande). Krisen (för de revolutionära grupperna; UK) kom istället efter Vietnamkriget, för att explodera kring 1980”.
Och när det gäller kräftgången så spelade naturligtvis flera faktor in, som t ex: utrikespolitikens successiva omsvängning, den ekonomiska försvagningen och nyliberalismens förvånande starka frammarsch. Den franske filosofen och – fortfarande – kommunisten Alain Badiou citeras, där han pekar på ett stort strategiskt misstag att betona den revolutionära situationens omedelbarhet. Det finns naturligtvis personliga motiv bakom avhopp, men i de flesta fall blir man inte s k renegat, utan behåller en vänsterståndpunkt. Dock är man inte aktiv längre, som Brolin illustrerar med ett pregnant citat: Detta strategiska perspektiv uttrycks väl av en kvinnlig militant i den italienska vänsterorganisationen Lotta Continua 1977: År efter år har jag struntat i mina behov, och accepterat de krav som ställts på mig. Jag har gjort det för att jag trodde att revolutionen låg runt hörnet. Det är uppenbarligen inte fallet. Så nu tänker jag inte offra mig och mina behov längre’.
I det sista kapitlet tar Brolin upp ideologiska faktorer som orsak till avhoppen. I sin konklusion över de ultimata orsakerna till avhoppen är Brolin föredömligt försiktig och menar att det inte är möjligt att förbinda dessa med någon särskild ”revolutionär ism”. Däremot ser Brolin sekterism och dogmatism som bidragande faktorer, i kombination med faktorer som jag tidigare nämnt i inlägget.
Brolins nya bok är klart läsvärd, och enstaka ohistoriska slängar mot faser i Sovjetunionens historiska utveckling förminskar knappast värdet av boken.
3 svar till “1960-talsvänsterns avhoppare – eller – kappvändare?”
Ett grundproblem var att den revolutionära rörelsen inte höll fast vid Lenin. Lenin är mycket tydlig med att den revolutionära kampen måste ledas genom ett och endast ett kommunistiskt parti. Istället för att följa Lenin lät sig många revolutionärer sig duperas av bland annat Mao medan man såg ned på såväl Lenin som Stalin, kommunismens två mest lysande begåvningar. Följden blev att den revolutionära rörelsen drabbades av djup splittring vilket gjorde den till ett lätt byte för den bestående ordningens försvarare.
Mao var en person som helt saknade Lenins och Stalins utomordentliga förmåga till samhällsanalys. Det samhällsbygge, som Mao ägnade sig åt, kom därför att präglas av ren amatörism, som ur vissa aspekter gränsade till ren dumhet. Lenin är tydlig med att tekniska landvinningar är ett viktigt verktyg i kampen för socialism. Endast då kan den socialistiska produktionen visa sin stora överlägsenhet. Mao trodde i sin dumhet – som fick sitt klimax i ”det stora språnget” – att primitiva smältugnar näst intill skulle kunna mäta sig med högteknologiska smältverk.
Slutsatsen är att Mao varit till stor skada i den socialistiska kampen.
Håller inte med. Mao var en stor marxist som gjorde en korrekt analys av klassförhållandena i Kina och som under mycket svåra förhållanden kunde leda till en slags socialistisk revolution, en revolution i två steg. Liksom Lenin såg han vikten om allians med fattiga bönder. Landet byggdes upp, välfärden ökade, medellivslängden ökade och socialismen blev allt starkare. Han insåg faran av revisionism. Metoden var att mobilsera arbetarklassen och dess anhängnare i Kulturrevolutionen. Kina blev en klippa för förtrycktas kamp mot imperialism. Han såg också urartning i Sovjetunionen. Men det gjorde också misstag, liksom i Sovjetunionen. Det stora språnget var ett sätt att under mycket knappa förhållanden åstadkomma industrialisering, men klara misstag skedde, liksom under Kulturrevolutionen.
Apropå Mao och teknologi: Kina var under Mao först i världen med att tillverka syntetiskt insulin, framställde egna atombomber 1964 och inledde arbetet på rymdfärder.
Först vill jag vara tydlig med att jag inte ringaktar den kinesiska revolutionen. Den var rätt och riktig och den kinesiska arbetarklassens enda hopp. Det jag beklagar är Maos oförmåga – delvis grundad i amatörism – att föra revolutionen till en fullständig seger. Idag finns inget av de revolutionära framgångarna kvar, allt har förlorats och förspillts i kontrarevolutionen. Kina av idag har förvandlats till en högborg för monopolkapitalet där utsugningen av arbetarklassen nått förrevolutionära proportioner.
Låt oss vara tydliga med att det Stora Språnget var ett gigantiskt misslyckande, att inte erkänna detta är ren dumhet och för inte den socialistiska kampen framåt. Även socialistiska misslyckanden måste kunna erkännas. I det Stora Språnget återupprepades dyrköpta misstag från den ryska revolutionen inledande skeden. Lenin beskriver dessa 1921 enligt följande:
”Vi utgick från – eller, vore det kanske riktigare att säga, vi antog utan vederbörliga beräkningar – den proletära statens förmåga att på kommando organisera och distribuera statlig produktion av varor på ett kommunistiskt sätt i ett land bestående av småbönder. Livet har visat att vi misstog oss”.
Exakt detta misstag begick Mao. Lenin tog lärdom av det inträffade, Mao gjorde det inte. Hade Mao tydligare studerat och förstått Lenin hade det Stora Språngets misslyckande kunnat undvikas. För en framgångsrik socialistisk produktion räcker inte att produktionsmedlen överförs i folkets ägo och att produktionen planeras detaljerat och centralt. Nämnda villkor är otvivelaktigt nödvändiga men utöver dessa krävs effektiva och välfungerande produktionsmetoder. Detta förstod Lenin, detta förstod Stalin, detta förstod INTE Mao.
Även Kulturrevolutionen visar spår av amatörism då den saknade precision, beroende på otydlighet vars självklara följd blev bristfällig planering och bristfällig disciplin. Utgångspunkten – att utplåna rester av feodalt och borgerligt tänkande – var självklart rätta och riktiga. Problemet, och detta måste vi erkänna, var att Kulturrevolutionen inte uppnådde sitt syfte. På grund av sin bristande precision förmådde inte Kulturrevolutionen att eliminera de krafter, som efter Maos död, i rask takt iscensatte kontrarevolutionen. Det kommunistiska partiet, revolutionens kärna, infekterades inifrån av kontrarevolutionerar, arbetarfiender och klassförrädare, där Deng Xiaoping tillhörde de mest avskyvärda.
Slutsatsen kan inte bli någon annan än att Maos amatörism var en starkt bidragande orsak till att den kinesiska revolutionen inte kunde försvaras.