Ibland hittar man de mest lustiga hemsidor när man surfar runt. För ett par år sedan hittade jag en sida från en kattuppfödare (Maine Coon) som hävdade att de födde upp sociala katter.
Katten är mycket, men den är inte social, har aldrig varit det, och det dröjer säkert många hundra tusen år innan den förändrats till den grad att det fått genomslag på genetisk nivå. Jag tycker personligen att det är skrämmande att vissa kattuppfödare kan vara totalt okunniga om kattens natur, det gagnar kanske försäljningen av kattungar, men det gagnar definitivt inte katten.
Det finns hundägare och kattägda, eller som i mitt fall kattsambos. Skälet till detta är inte människans bristande förmåga att uttrycka sig utan faktiskt precis tvärtom. Googla på “kattsambo” och “hundsambo” får du se! Hundar är i högsta grad sociala djur, precis som vi människor. Katter däremot, ja de är solitära varelser vilket leder till många missuppfattningar när det gäller förståelsen av dessa djur.
Ända sedan inkvisitionen har katten betraktats som en mystisk varelse. I Sverige har vi trott att katter följer med häxorna på kvasten till Blåkulla, och vi spottar tre gånger över axeln när en svart katt går över den väg vi färdas på.
Vår huskatt, Felis catus, omfattas av vidskepelse och mytbildningar av den enkla orsaken att vi faktiskt inte förstår den riktigt. Vi upplever katten som en varelse som vi etiketterar som självständig, omöjlig att dressera och allmänt egensinnig. En hunds humör däremot kan vi direkt avläsa av den enkla anledningen att vi, liksom hunden, är sociala varelser. Men när vi, naturligt nog, förmänskligar katten så gör vi den verkligen en björntjänst.
I diskussioner om katter så framhålls ofta att katter visst lever i grupp ibland. Jodå, i Rom t.ex. lever det buntvis med katter på en liten yta, men det beror på att det finns obegränsat med mat. Katterna behöver inte försvara stora revir för att säkra sin egen fortlevnad, dvs. tillgången på mat.
De katter som lever i familjer har maten ordnad, och är dessutom ofta innekatter vilket gör att det är katternas människor som tvingar på dem deras levnadssituation. Man kan också se att katter som bor i eller vid en ladugård ibland lever i ett matriarkat. Det är honor och deras avkomma som också är honkatter. Där är det normalt samma sak för tillgången på mat är tillräcklig. Men hankattungar jagas iväg direkt då de blir könsmogna.
Vår vanliga tamkatt kommer i händelse av att den förvildas att skaffa sig ett rätt stort revir, hankattens revir större än honkattens. Så länge katten fortfarande är hyfsat tam (orädd) så söker den sig till människor för att låta sig matas.
Vill du läsa mer om våra katters sociala beteende så kan Du gå till Ditt bibliotek och beställa hem en doktorsavhandling om katten som heter: ”Predation and social behaviour in a population of domestic cat. An evolutionary perspective” Skriven av docent Olof Liberg ((Sveriges främsta rovdjursexpert)) som är docent i viltekologi och arbetar vid Grimsö viltforskningsstation, Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU. (forts nedan..)
I Bonniers Stora Kattlexikon skriver kattexperten Bruce Fogle att många veterinärer berättar att familjer – med fler än en katt – vittnar om att den överlevande katten trivs mycket bättre hemma när man tvingats att avliva ”kattkompisen” eller den försvinner på annat sätt.
Vi människor är ju just människor, och därför luras vi att tro att vår lilla sötnos vill ha en kompis, eftersom vi själva vill ha kompisar. Vi tror att katten är som vi själva, vilket är en total missuppfattning. Det handlar bara om vår egen oförmåga att förstå ett djur som är så totalt olikt oss själva.
Katter är ensamlevande vilket betyder att de inte lider av att matte/husse är borta några timmar dagligen. Och någon kompis vill de då rakt inte ha.. Att de ofta, men inte alltid, kan anpassa sig till att leva med andra katter ska inte tas som en intäkt för att det är vad de vill..
Vi tar normalt hand om en kattunge när den är 12 veckor gammal. Jämför man med ett människobarn så motsvarar det ett barn i ett års ålder. Det är naturligt att katten betraktar sin människa som sin ”mamma” eftersom människan matar den och kelar med den. En tamkatt blir aldrig riktigt vuxen av den orsaken.
Så när din misse kommer och lägger sig i ditt knä och spinner och mår gott så är det inte för att den är social utan för att den är ”mammig” eller bara är ute efter en varm liggplats.
it Tags: Felin, Katt, Katter, Felis catus, Solitär, Husdjur, Beteende, Kisse, Misse, Kattägd, Kattrefnatt ab dn svd
26 svar till “Den solitära katten – II”
Man får inte skilja en kattunge från sin mamma förrän den är minst 12 veckor gammal enligt SJVFS 2008:5.
Katter är i sin personlighet mycket olika, lika olika som vi människor och man kan därför inte generalisera mer om katter än om människor. Dock, det är ofta mycket svårt att räkna ut varför en katt gör på det ena eller andra sättet och då speciellt när de gör något som inte är önskvärt ur en människas synvinkel. Jag brukar utgå från att det är jag som i kattens ögon gör något dumt och ska samboskapet med katt gå friktionsfritt är det bra att kunna gilla läget.
Jag har haft katt i hela mitt liv, dvs mycket länge, och nu lever jag med elva stycken i olika åldrar. Den äldsta fyllde 18 år härom dagen. Vissa av mina katter umgås gärna med varandra. Kullsyskonen Kurre och Smirre sover gärna bredvid varandra och de tar också en brottningsmatch ibland trots att de är 15 år. De kan krångla ner sig i en liten korg så att den ena mer eller mindre ligger på den andra.
Sköldpaddsfärgade Stina och Lovisa, som kommer från samma misär för några år sedan, tyr sig till varandra och slickar varandra. I bland får en annan sköldpaddsfärgad katta vara med.
Trisse är ett monster tycker de flesta av de andra katterna utom hans syster Kurran.
På nätterna sover sex, sju katter i min säng. Då kan de ligga alldeles brevid varandra även om de annars inte verkar vilja umgås. Alla katter vill vara nära sin människa. De är så präglade på människor att kattungar redan innan de kan gå kommer krypande mot en när de märker att man finns i närheten om kattmamman inte är där.
Jag har under de senaste fem åren omplacerat nätt 100 katter och åtskilliga av dem har varit inneboende hos mig under upp till fyra månader. Dessa gäster har lärt mig oerhört mycket om katter. Jag förresten en kattgäst hos mig just nu också. Hon kommer från en obeskrivlig misär och bor här tills hon kan kan flytta till ett permanent hem men det lär ta ett tag för hon är troligen dräktig.
Tur nog har jag ett stort hus så att det finns eget rum för gästande missekatter. Och i fall att någon undrar så har jag § 16-tillstånd att ha tolv vuxna katter.
”Katter är i sin personlighet mycket olika, lika olika som vi människor och man kan därför inte generalisera mer om katter än om människor.”
Men man KAN tveklöst konstatera att djurarten Felis catus är en solitär varelse och ingenting annat. Den som inte begriper det bör kanske inte ha katt?
Kan du utveckla hur du tänker lite mer?:)
Sorry, det finns mängder av forskning på området. Läs lite etologi så får du se. Diskutera inte med MIG, hoppa på forskningsvärlden istället… :-) Jag har lämnat vetenskapliga referenser i min text, det får räcka med det. Om sedan ”kattägare” reagerar så är det deras egen sak..
Ingenting av det du skriver motsäger Jinges text. Bra att du förtydligar 12 veckors grejjen!
Det är ett oskick att ha flera katter på en begränsad yta. Själv är jag utbildad etolog/zoolog och det ”Jinge” skriver är inget omvälvande, den kunskapen finns i forskningsvärlden. Att sedan vissa ”kattägare” protesterar är inget ovanligt. Man hade uppe frågan i radions Mitt i Naturen för några år sedan och det blev lyssnarstorm, min professor uttalade sig i programmet och som vanligt försöker man skjuta budbäraren.
Katters sociala liv är inga konstigheter, de anpassar sig så gott de kan då människan tvingar dem, men släpps de fria så sprider de sig över nejden och inrättar revir. Storleken beror på hur människan förser dem med mat.
Man ska inte ha många katter på en begränsad yta men tamkatter är sociala individer. De vill förstås inte ha kattfrämmande och inte vill de gå på besök heller. Katter som känner varandra har ofta väldigt roligt tillsammans i vilda lekar både inomhus och utomhus. Många katter tyr sig till varandra. Själv tycker jag att ska man ha katt ska man bo så att katterna kan släppas ut på egen hand när de så önskar.
Den studie som man nu håller på med på SLU när man stänger in 15 katter på 15, 30 och 60 m2 borde inte ha blivit godkänd av djuretiska nämnden tycker jag. Att 15 katter inte ska behöva vistas på så små ytor är närmast självklart.
Libergs studie är mer än 30 år gammal och omfattar mindre än 120 sidor. Jag vet inte om någon av honom oberoende har gjort om studien och kommit fram till samma resultat. Jag har nu beställt den på fjärrlån så att jag kan se hur många katter som den omfattar, om den är ordentligt blindad mm och förstås vad den har kommit fram till.
Jag ska också ta reda på om den har varit publicerad i någon välrenommerad tidskrift efter att ha genomgått peer review.
En enstaka studie utgör inget underlag för att uttala sig om någonting.
men tamkatter är sociala individer.
Nej, tyvärr så har du fel. Tamkatter är INTE sociala individer, inga små katter (Felis catus) är sociala. Det finns bara ett kattdjur som är socialt i NÅGON mening och det är lejon. Så tyvärr Annika…
Libergs undersökning är inte unik, det är massor av forskare som sagt samma sak, kolla med professorn i Etologi på ditt närmaste universitet får du se.
Eller använd Google. Det finns många artiklar på nätet, och de som hävdar att katter är sociala kommer uteslutande från kattuppfödare som gärna vill sälja en ”kompis” till den som köper en kattunge.
Som jag nämnde så finns det katter som lever nära varandra, som t.ex. i Rom. Men lyfter du ut tio halvvuxna katter i naturen utan att ge dem mat så kommer de snabbt inrätta sina egna revir, om det inte finns människor som de kan ty sig till, och som matar dem.
Katter kan vara sociala mot sina människor, mot hundar, grisar, höns och får. Men aldrig mot en främmande katt. De kan VÄNJA sig med att bo med andra katter, men det är därför att deras människor tvingar dem.
Så du får faktiskt läsa på lite Annika.. Kolla in vår svenska katt (Lynx lynx), en påtagligt solitär misse. Nu finns det inga vildkatter i Sverige, men väl i Skottland (Felis silvestris), även om de är på väg att dö ut som art betraktat där.
Men det finns trettiosex kattdjur, av dessa är det bara lejon som uppvisar något som kan liknas vid socialt beteende. Så ditt snack om att tamkatter är sociala visar bara hur lite du i praktiken vet om dina små älsklingar, tyvärr Annika. Att tvinga fler katter att leva ihop är inte så svårt, men så skulle de aldrig leva om de själva fick/kunde välja. Och för att de stryker sig mot dina ben betyder INTE att de är sociala mot andra är sin matte… Katter kan vara sociala mot alla arter av djur, utom katter…
Sorry Annika!
När vi skulle skaffa katt, så insisterade dottern på att vi skulle ha två stycken. Nå, när de var kattungar så lekte de med varandra, men som vuxna blev de som du nämner solitärer. De tolererar varandra, dvs de delar på reviret både i lägenheten och ute vid sommartorpet. Aldrig något bråk vid matskålarna, men kompisar är de absolut inte. Kan nämnas att det är jag som ger dem mat, men ingen av katterna har valt mig som ”sin” människa. Känns lite bittert…(!)
En lustig grej är att hankatten nån gång kan få för sig att slicka honkatten på huvudet, där hon inte kommer åt att tvätta sig. Han håller på tills hon tycker det räcker och föser bort honom. Det ser väldigt socialt och gulligt ut, men vad betyder det? Försöker han ställa sig in hos fruntimret (de är förstås bägge kastrerade)? Vi kan kan aldrig förstå katten…
Den där Bruce Fogle snackar nog en hel del i nattmössan. Likaså de veterinärer han talar om. Visst en katt kan stortrivas ensam. Och är den till åren kommen och man ska inlemma en katt till, då kan det bli problem. Men om man har två från början så är det sällan problem. Sen blir det i allmänhet lättare ju fler som kommer till, inom rimliga gränser, förstås. Låt oss enas om att varje katt liksom varje människa är en liten personlig individ på ett annat sätt än en hund.
Man kan läsa sig till kunskap om man vill, vill man inte så är det väl oxo ok..
Visst att katter är mer solitära än hundar, men det betyder ju inte att dom inte är sociala. Om en katt nyss har ätit och blivit mätt, och sedan hoppar upp i ens knä, så är det alltså inte ett tecken på att den vill ha närhet? Ofta när jag sitter vid datorn så brukar min katt Tuddis komma och lägga sig mitt framför tangentbordet och sedan lägger hon huvudet på ena armen och kan ligga där en bra stund och slöa. Ser hon sin kastrerade kompis Felix ligga någonstans, så brukar hon gå till honom, dom gör ett ’urrande’ ljud till varandra, varpå Felix börjar tvätta henne och sedan lägger dom sig ned och sover sida vid sida.. Felix är även vän med våran hund Falcon, och kan gå och stryka sig mot hans ben eller gnugga huvudet mot hans. Om det inte är ett tecken på socialitet, så undrar jag vad det beror på.
Visst, det finns katter som är helt solitära och vill leva ensamma. En sådan katta har jag haft för många år sedan. Hon tålde andra katter som var i närheten av henne, men hon ville helst inte ha allt för mycket kontakt med dom, då gick hon antingen eller fräste. Däremot så gillade hon folk, och så fort man gick och lade sig, så brukade hon följa med, hoppa upp på en när man krupit ned under täcket, och sedan ”trampa” med tassarna på täcket innan hon antingen gick eller la sig brevid en.
Om en katt nyss har ätit och blivit mätt, och sedan hoppar upp i ens knä, så är det alltså inte ett tecken på att den vill ha närhet?
Katter är värmeälskande djur (de kommer ju från Nordafrika och Mellanöstern). Man ska m.a.o. inte dra för stora växlar på att misse kryper upp i knät. Å andra sidan så är ju matte/husse ”mamma” eftersom de rövades så tidigt från den riktiga mamman..
Trampandet kommer av att de vill stimulera mammans bröstkörtlar för att få mer mjölk enligt zoologerna..
Och gnuggandet med huvudet är en revir- och ägandemarkering som katten gör med sina doftkörtlar.
Jepp!
Vad tycker du om forskning på katter som den på följande länk http://www.slu.se/sv/fakulteter/vh/institutioner/institutionen-for-husdjurens-miljo-och-halsa/forskning/forskningsprojekt/grupphallning-av-katter/?m=1
De säger ju samma sak som jag?
Har funderat över om ”kattmänniskor” är annorlunda än” hundmänniskor”.
Det är en intressant fråga. Skulle man ge sig på ett långskott så skulle det väl vara att kattägda inte är lika beroende av bekräftelse som hundägare. Men då sticker jag ju ut hakan.. :-)
klart katter är solitära; det är ju därför man vill ha en!
Vågar väl knappast påstå att jag har en social kanin :). Men hon är i alla fall tam och ett sällskap. Hon kommer fram till mig och vill bli kliad på nosen! Suck, jag ser hur dumt det här ser ut när jag läser det jag skrivit. Ursäkta mig lite med att det är min dotters kanin, som jag f n tar hand om. Hur-som-helst jag har skrivit ett litet inlägg i min blogg ”Mila” om denna lilla kaninen, om hur hon tror att hon är en hund.
Men dom kommer ju ibland och vill bli ”gossade” med & ”pratar” och har sig…lite sociala är dom väl ändå?
Men visst, de har lärt sig att människan är ”mamma”, men tvivlar du, låna med dig en annan katt hem och se vad som händer.. :-)
Jag hade två katter, och när den ranghögsta katten dog så blommade den andra katten upp. Då observerade jag att de verkar vara solitära.
Dock tycker jag att det finns så många oönskade katter, så det är bättre att man har två katter, än en katt och den andra får gå hemlös. Om alla kattägare, tog in en hemlös katt från ett katthem så vore det bättre för katterna.
Jag hade två andra katter, och de var verkligen bästa vänner och trivdes verkligen i varandras sällskap. Lekte, sov tillsammans och tvättade varandra. Men detta är inte vanligt, oftare bara tolererar de varandra. Men de leker inte med varandra.
Det bästa vore kullsyskon, då är chansen större att de sover tillsammans.
Och du, glöm inte att ge katten BARF-mat. Det är det bästa för en katt. Många kattsjukdomar har botats med BARF mat, t.ex. urinsten, allergi, etc.
Ja, eller en mamma med hennes dotter. Men det är nog inte så kritiskt.
Jag hade två katter, och när den ranghögsta katten dog så blommade den andra katten upp. Då observerade jag att de verkar vara solitära.
Ja, ta hem en främmande vuxen katt till din egen vuxna katt, har du tvivlat innan så… :-)
Vad är BARF-mat?
Ja, katter är utan tvekan solitära varelser. Det betyder inte att de i alla lägen ogillar andra djur/varelser, men ska en katt må bra så ska den vara enda katt i hushållet. Andra djur går bra, själv har jag en kompis som håller sig med råttor och det fungerar bra eftersom råttorna var först. Det finns mängder av litteratur i ämnet men jag känner inte till någonting på svenska. Libergs undersökning är på engelska, och så är det med de allra flesta rapporter i form av doktorsavhandlingar om etologi. Själv läser jag f.n. zoologi men funderar på att läsa etologi, på sikt kommer jag nog komplettera och bli veterinär, det är svårt att hitta arbeten som etolog. Men det är normalt inga problem att ha två katter i ett hushåll, men jag läste om någon som hade femton katter, det är en fråga om djurplågeri faktiskt. Det strider helt mot kattens natur även om katterna har mat och toalettfrågan löst. Sedan kan man ju fråga sig vad det är som gör att vissa inte förstår kattens bästa utan tror att fler katter ger mer tillfredsställelse av de egna behoven av ett litet gosedjur. Vilken veterinär som helt berättar gärna om kattens behov, möjligen tycker vissa att det känns obehagligt att berätta för sina kattkunders ägare att de missuppfattat kattens behov, och är det ingen som frågar om kattens beteende så blir väl aldrig något sagt. Själv har jag jobbat som assistent på ett större djursjukhus i Köpenhamn i två år (pluggade zoologi samtidigt) och ingen av veterinärerna hade fått för sig att katten är social :-) Men att hussar och mattar inte tror på sådant tal beror på att katten är väl domesticerad och därmed van vid människan, ja rent av är rent beroende av oss. Men visst vore det bra för katterna om deras ägare hade lite kunskap om djuret ifråga.