Den förträffliga siten Nyhetsbanken publicerade förra veckan den mycket intressanta artikeln http://www.nyhetsbanken.info/news/view.asp?ID=2460 artikeln ”Trump och den liberala intelligentsian – Ett europeiskt perspektiv.” Det är en översättning av Jan Nybondas av av en artikel i likaledes förträffliga Counterpunch 30/3
av Jean Bricmont http://www.counterpunch.org/2016/03/30/trump-and-the-liberal-intelligentsia-a-view-from-europe/.

Jean Bricmont är författare till den närmast oumbärliga boken ”Humanitär imperialism”, och professor i fysik i Louvain i Belgien.

Donald Trump verkar bli republikanernas presidentkandidat, om han får leva. Tävlar enligt massmedia med Hillary Clinton om att vara impopulär enligt nyhetsrapporter i vanliga massmedia 27/4 då detta skrivs.

Artikeln.
Ett nytt spöke hemsöker de amerikanska eliterna: Donald Trumps kandidatur i det amerikanska presidentvalet och hans framgångar i de republikanska primärvalen. Det republikanska etablissemanget hoppas kunna hindra hans utnämning trots att han drar massiva skaror in i partiet. Vad demokraterna beträffar hoppas de på att hans motbjudande framtoning skall göra valet av Hillary Clinton desto lättare.

Vi kan inleda med att konstatera det uppenbara: Trump är vulgär, förolämpande, demagogisk. Han säger det ena och därefter motsatsen och uppvisar tydliga tecken på megalomani.

När väl det är sagt, kan vi tillfoga att anti-Trump kampanjen exemplifierar typisk retorik från den dominerande politiska klassen.

Den indignerade eliten tillgriper sina käraste ryggmärgsreflexer: de varnar för ”fascism” och återigen för en ny ”Hitler”. Alltsedan Nasser blev ”Hitler vid Nilen”, då han förstatligade Suezkanalen, har nya Hitlerfigurer vuxit fram som svampar i höstskogen: Milosevic, LePen, Putin, Gaddafi, Saddam Hussein, Assad har samtliga utsatts för denna jämförelse.

Men i själva verket har USA:s president inte en diktators befogenheter och det saknas en upprorsrörelse som skulle stödja Trump. Om Trump på allvar skulle utmana elitens rättigheter eller privilegier skulle han snabbt sättas på plats. Se hur Richard Nixon som hade vunnit en jordskredsseger i presidentvalet 1972 tvingades avgå, inte för att han brutalt hade bombat folken i Indokina, utan för att ha avslöjats för inblandning i spionaget på det demokratiska partihögkvarteret (Watergate).
Om Trump på allvar skulle försöka genomföra sina extrema åtgärder mot olaglig invandring, för att inte tala om de protektionistiska aspekterna i sitt program, skulle han konfronteras av de transnationella bolagsjättarnas fulla makt, liksom av de flesta medierna och kongressen.
Om han fösökte inta en sant neutral hållning i den israelisk-palestinska konflikten, som han nå’ngång har uttryckt, skulle den pro-israeliska lobbyn omgående låta honom veta att saker inte fungerar på det sättet i USA.

Den demokratiska kandidaten Bernie Sanders, som också är en outsider, har åtminstone varnat sina väljare för att han inte kan vara framgångsrik som president utan en folkrörelse som stöd, vilket är sant. Men samma gäller för Trump, utom att han låter påskina att han är den skapte ledaren som ensam kan rå över allting. Den egentliga faran med Trump som president är inte att han utgör ett ”fascistiskt hot”, utan sannolikheten att han inte åstadkommer något alls av det han lovat sina väljare, och istället driver den vedertagna politiska linjen med större kraft.

En annan roande aspekt i den respektabla vänsterns anti-Trump kampanj är framställningen av honom som unikt skandalös och oacceptabel på grund av hans ”rasism”. Men vad är rasism när allt kommer omkring ? En ful attityd mot folk som är annorlunda ? Trump talar yvigt om att utestänga vissa kategorier människor från USA på basen av vilka de är. Men sedan årtionden har respektabla amerikanska ledare ägnat sig åt att utesluta miljontals människor från livet självt, då de inte ”varit som oss”.
Hur skulle Trumps presidentstyre kunna bli värre än Vietnamkriget, bombningen av Kambodja och Laos, alla Mellanöstern -krig, stödet till apartheidregimen i Sydafrika, till Suhartos massakrer i Indonesien, till alla Israels krig. Hur kunde det bli värre än massakrerna i Mellanamerika eller statskupperna i Latinamerika eller Iran ? Eller värre än de embargon som förorsakar umbäranden för folken i Kuba, Iran, Irak, liksom all upprustning som påtvingas länder tvingade att försvara sig själva mot fientligheten och hoten från USA.

Amerikanska liberala intellektuella som upprörs av Trump har lätt för att glömma vad deras land åsamkat ”ROW”, den övriga världen, där det är fullt i sin ordning att döda massvis med människor, inte av rasistiska motiv, o nej, sådant går inte för sig, men för att de har dåliga ledare, dåliga idéer, eller t.o.m för att de, som det heter, måste beskyddas.

Som en kommentator, John Walsh, frågade: vilket är värre, nedvärdera folk pga. ras eller religion eller döda dem i hundratusental ? Vem bland de liberala intellektuella tar avstånd från Hillary Clintons politik för att den är rasistisk ? Men hur kan någon för ett ögonblicks skull tro att Hillary Clinton skulle ha gett sitt stöd till förstörelsen av Irak, Libyen och Gaza eller att hennes vän Madeleine Albright skulle ha ansett 500 000 barnoffer i Irak vara ”värt det hela”, ifall någon av dem betraktade denna politiks offer som i sann mening mänskliga varelser ?
Men eftersom vi lever i en kultur där ord betyder mer än dåd, och Clinton håller sig med en fulländad politiskt korrekt vokabulär, är en sådan rasism osynlig. Självfallet, det som i slutändan spelar roll är inte om dessa människor dödades av ”rasistiska” motiv, utan det faktum att de dödades i krig som kunde ha undvikits och som inte bedrevs i självförsvar av USA.

Man kunde replikera att Trump just pga. sin ”rasism” kommer att bli än värre. Men det finns inga tecken på det. Han är den första amerikanska politiska potentat som flaggar för ”Amerika först”, alltså för icke-interventionism. Han inte endast förfasar sig över de biljoner som slösats på krig, han beklagar de dödade och sårade amerikanska soldaterna, och nämner även de irakiska krigsoffren i ett krig som en republikansk president har startat. Han gör detta inför republikanska åhörare och vinner deras bifall. Han fördömer de amerikanska militärbasernas imperium och hävdar att han skulle föredra skolbyggen i USA. Han talar för goda relationer till Ryssland. Han påpekar att den militaristiska politiken som pågått i decennier har lett till att USA hatas ute i världen. Han kallar Sarkozy för en krigsförbrytare som borde ställas inför rätta för sina handlingar i Libyen.
Och ännu en fördel med Trump: han är avskydd bland de neokonservativa som är huvudarkitekterna bakom den aktuella katastrofen.

Även om han är långtifrån någon pacifist (otänkbart bland republikanerna), har vänstern så fullständigt låtit sig uppslukas av vanföreställningarna kring den humanitära imperialismen att Trumps program framstår som det mest progressiva på länge som kunnat iakttas på den politiska arenan. (Inte ens Bernie Sanders har kunnat förmå sig till att fördöma interventionspolitiken lika skarpt).

Mot bakgrund av hans icke-ortodoxa syn på utrikespolitiken vore det alltför lätt att tillskriva väljarnas förmodade rasism all hans framgång. Som Thomas Frank förklarat, om miljontals amerikaner ställer sig bakom Trump, är det för att han för dem förkroppsligar deras eget uppror mot etablissemanget, högerns såväl som vänsterns i deras inbördes perfekta arbetsfördelning. Högern vill försäkra sig om fritt tillträde till marknaderna, medan den neokonservativa grenen trummar för ständiga krig mot inbillade hot och vänstern åberopar ”mänskliga rättigheter” som sin förevändning.

Frågan om protektionism visavi frihandel är komplicerad, men att den innefattar klassaspekter kan inte bestridas. För personer med fasta inkomster kan det vara en förmån att kunna importera varor tillverkade i låglöneländer eller att anlita tjänster som erbjuds av arbetare därifrån. Men för personer som i den alternativa situationen skulle vara de som i hemlandet tillverkar varorna eller står för tjänsterna är låglönekonkurrensen ett problem och dessa personer är benägna att applådera Trumps tal till stöd för protektionism och immigrationsbegränsning.

Den intellektuella vänstern (som i hög grad åtnjuter fasta inkomster, bl.a. som universitetslärare) har helt kringgått denna problematik genom att betrakta frågan ur rent moraliskt perspektiv: vore det inte underbart att leva i en värld öppen för alla, utan rasism och diskriminering ?
Kort sagt, budskapet till den vita arbetaren som mist sitt jobb som en följd av utlokaliseringar, som inte har något annat alternativ än att jobba som pizzabud, är att han borde vara förtjust över att kunna leva i en mångkulturell värld, där man kan ta en bit sushi, lyssna till afrikansk musik och resa på semester till Marocko. Han blir tillsagd att absolut inte komma med några rasistiska, sexistiska eller homofoba kommentarer, att homoäktenskap innebär ett enormt framsteg och att idealsamhället inte innebär relativt jämlika villkor för alla, utan snarare ett samhälle där alla har lika chans att slå sig fram och där det inte sätts någon gräns för ekonomisk ojämlikhet så länge denna inte härrör ur diskriminering av minoriteter. Allt är väl så länge det finns ett försvarligt antal kvinnor, svarta och homosexuella bland miljardärerna.

Detta tänkesätt har dominerat vänstern i decennier. Arbetarklassen har blivit totalt bortglömd, framförallt den vita arbetarklassen, vilken som Chomsky nyligen påpekat är den som förlorat mest på den underbara globaliseringen – i så hög grad att dess medellivslängd börjat falla brantare än för någon annan etnisk grupp i USA. Så fort vänstern gör avkall på principen om relativt jämlika villkor som sitt mål, till förmån för lika chanser, då kommer man även in på identitetspolitik och fokuserar mest på det som skiljer oss åt. Genom att framhålla minoriteters behov, genom att fokusera på allt som kan förmodas vara olikt eller marginellt, kommer ekonomiskt privilegierade intellektuella att visa omedvetenhet om klassaspekten i sitt resonemang, där den odugliga killen ofrånkomligen är den vanliga killen, som visar sig vara rasist, nationalist, instängd i sin inskränkthet.
Det dolda föraktet för den vita kristna majoriteten, som förmodats vara evigt privilegierad till följd av födselns nycker, i en tid när den i själva verket befinner sig i total upplösning, undergående ekonomisk och moralisk kris, detta kunde inte undgå att leda till motreaktion. Trumps kampanj kan delvis ses som den ”vita identitetens reaktion” på identitetspolitiken, vilken utlöst ramaskrin av indignation från den rättänkande vänstern. Problemet har slagit rot genom det identitetspolitiska spel som man ägnat sig åt.

I fler hänseenden uttrycker framgången för Sanders kampanj, om än inte lika starkt hos demokraterna som hos Trump bland republikanerna, också en massornas revolt mot eliterna, men med avsaknad av ”den vita identitetskomponenten” (som förblir politiskt helt inkorrekt på vänstersidan) och med färre isolationistiska tendenser, för medan Sanders understryker vikten av att återuppbygga Amerika, har han i sitt förflutna visat svaghet för den humanitära interventionens tankegångar.

Slutligen måste vi fråga oss vad Trumps kampanj innebär för oss, vasallerna, europeiska medborgare i Imperiet, berövade rätten att rösta i USA. En populär revolt i ett land som förutsätts vara föregångare för allt som står för det bästa, och som vårt europeiska bygge försöker imitera genom att följa ledarskapet, detta innebär ett bekymmer för våra eliter. Valet av Jeremy Corbyn till det brittiska labourpartiets ordförande, liksom framväxten av diverse partier som betecknats som extremhöger i det kontinentala Europa, utgör i viss mån analoga fenomen till Sanders och Trump i USA. Även här har den styrande klassens konsensus, för öppna marknader och för konfrontation med den övriga världen i de mänskliga rättigheternas namn, börjat bryta samman.

När saker och ting gått från ont till värre griper vår politiska klass efter det sista halmstrået, det enda hoppet för frälsning: Hillary Clinton. Och det verkar alltjämt troligt att mobiliseringen av massmedia, transnationella affärsintressen, den intellektuella majoriteten, nöjesvärldens celebriteter, aktivister för mänskliga rättigheter och kyrkliga samfund kommer att kunna besegra Sanders, samt med dennes hjälp besegra Trump i november. Vi kommer att ställas inför ytterligare fyra eller åtta år av mer och stärkt militarism, krigshot och verkliga krig, medan vår självutnämnda vänster firar de senaste landvinningarna för demokratin, feminismen och anti-rasismen.

Men det folkliga missnöjet kommer att fortsätta att växa i styrka. De som fruktar att missnöjet kulminerar i någon värre än Trump borde inte förlita sig på ”Drottningen av kaos”, Hillary Clinton, utan hellre bygga vidare på rörelsen bakom Sanders och skapa ett radikalare alternativ.

Andra artiklar om valet i USA.
* ”Bernie Sanders och andras demokratiska socialism på frammarsch” http://jinge.se/allmant/bernie-sanders-och-andras-demokratiska-socialism-pa-frammarsch.htm
* ”Socialistiske Bernie Sanders storseger över kapitalistfavoriten Hillary Clinton”http://jinge.se/allmant/socialistiske-bernie-sanders-storseger-over-kapitalistfavoriten-hillary-clinton.htm
* ”Drevet mot Bernie Sanders är på gång”http://jinge.se/mediekritik/drevet-mot-bernie-sanders-ar-pa-gang.htm
* ”Är valen i USA eller Irans mest demokratiska?”http://jinge.se/mediekritik/ar-valen-i-usa-eller-irans-mest-demokratiska.htm

intressant.se, Bernie Sanders, Hillary Clinton, socialdemokraterna, val, USA, kapitalism, orättvisor, politik, kapitalism,imperialism, fattigdom, rikedom, jämlikhet, demokrati, socialism

Pål Steigans blogginlägg CNN valresultatet YouGov Counterpunch NationsofChange om Sanders sjukvårdsreform
NY Times om Clinton Foundation Sanders om skattefrågor
DN 31/1 Nation of Change Blogg om USA:s valsystem
Jacobin