Thailand – tragik eller ”framgångsrik” kamp?



Thailand är i fokus i massmediarapporterna sedan en tid. Nu är der lugnt sedan ett par dagar, enligt rapporter till följd av att polisens visat vänlighet i stället för våld och i aktning för kungen och dennes födelsedag. Jag vill förmedla en annan eller kompletterande bild efter att ha börjat försöka sätta mig in i frågan Det verkar till stor del handla om en kamp mellan å ena sidan Shinawatraklanen stödd av USA:s regering och USA-storbolag och å andra sidan den nationella bourgeoisin/-kapitalistklassen och delar av folket. Jag har bland annat tagit intryck av en artikel 2010 av den Waldo Bello, författare till boken ”A Siamese tragedy. Development and Disintegration in Modern Thailand”. London: Zed, 1998 samt parlamentsledamot i Filippinerna, och en mer aktuell artikel i Globalresearch. Vi börjar med historisk bakgrund.

I maj 1992 gav diktatorn general Suchinda Kraprayoon vika för demokratiskt styre. Mellan 1992 och 1997 ledde valen till tre koalitioner, som var parlamentariska formationer som dominerades av traditionella partibossar och eliter som kunde påverka hur det röstades på landsbygden. Föga uträttades för att ta itu med de sociala missförhållanden i städerna och fattigdomen på landsbygden.

Thailand, främst Bangkok och huvudstadsregionen integrerades snabbt i den globala ekonomin. En 10-procentig årlig BNP-tillväxt mellan 1985 och 1995 var den högsta i världen. Men samtidigt fördjupades ekonomisk ojämlikhet mellan Bangkok och resten av landet, mellan stad och landsbygd och mellan samhällsklasser. Mellan 1988 och 1994, under toppen på boomen som gjorde Thailand till Asiens ”femte tigerekonomi” så ökade den del av hushållens inkomster som gick till de 20 procent rikaste i befolkningen från 54 procent till 57,5 procent, medan den del som gick till den fattigaste femtedeln föll från 4,6 procent till 4 procent. Inte minst bönder och jordbruksarbetare fick det sämre.
Kapitalistiska pyramiden imagesCAFVRVSE

Under den asiatiska finanskrisen 1997-98 fick de fattiga på landsbygden sällskap av nästan en miljon nyfattiga thailändare, väldigt många från den urbana arbetarklassen. När globaliseringen gick snett minskade tilltron till den parlamentariska demokratin bland annat då thailändska regeringar inte kunde stå emot Internationella valutafonden (IMF). Som krav på stora lån krävde IMF som vanligt (se t.ex Grekland idag) radikalt sänkta statsutgifter, privatisering av statliga företag, avregleringar för att öppna Thailand för stora multinationella företag (TNC). USA har som bekant ett dominerande inflytande på IMF:s politik, men Washington tillämpar rakt motsats politik på hemmaplan, som den som man via IMF pådyvlar fattiga länder i kris. Under inflytande av IMF:s politik störtades Thailand i recession och stagnation och regeringen förlorade mycket av sin trovärdighet (jämför dagens Grekland).

Det var i detta läge som Thaksin Shinawatra, en begåvad affärsledare, skicklig politisk entreprenör och mycket effektiv kommunikatör framträde. Som affärsman hade Thaksin gynnats av globaliseringen genom hans företags monopolställning i privata telekommunikation. Han förstod att den finansiella krisen medfört farhågor och kritik mot den fri marknaden och globalisering och missnöje mot de eliter som vunnit mest på den nya ekonomin och mot de internationella finansiella institutionerna. Då han blev premiärminister 2001 gjorde Thaksin flera bländande drag. Han betalade landets IMF-lån och sparkade ut IMF från Thailand, inrättade ett vårdsystem där alla kunde få behandling billigt, införde ett moratorium för betalning av jordbrukarnas skulder, och skapade en stor fond för varje by som investera.

Taksins två sidor
Detta gav Thaksin betydande stöd bland landets fattiga, marginaliserade och från ekonomiskt osäkra sektorer. Men det fanns en annan sida av Thaksin som de flesta av hans fattiga anhängare ignorerade. Thaksin bokstavligen köpte sina politiska allierade bygga och skapade en underdånig parlamentarisk koalition. Han använde sin ställning för att öka sin rikedom och misslyckades med att skilja allmänintresset från privat vinning. Genom att avvisa IMF fick han själv ökat utrymme.
Bilden visar Thaksin i möte med CFR, en ledande tankesmedja i USA som står regeringen nära.
ThaksinCFR

Wall Street Journal kunde år 2001 också glatt rapportera att Thailand hade börjat privatisera den nationella infrastrukturen . Thaksins regering räknade då med att sälja aktier i 16 statliga bolag och myndigheter.
Thaksin försökte också få igenom ett frihandelsavtal mellan USA och Thailand utan parlamentets godkännande. Detta med stöd av USA-ASEAN:s handelkammare med dess representation av stora transnationella företag från USA som Bechtel, Boeing, Cargill, Citigroup, General Electric, IBM, Monsanto, Goldman Sachs, JP Morgan, Lockheed Martin, Exxon, Philip Morris. Man får intryck av en motsättning mellan å ena sidan Thaksin i allians med USA:s storkapital samt å andra sidan delar av folket, samt delar av den nationella kapitalismen.

I januari 2006 gjorde Thaksin en stor felbedömning då hans sålde sin kontrollpost i telekomkonglomeratet Shin Corporation för närmare 2 miljarder dollar till ett bolag kopplat till Singapores regering. Innan försäljningen hade Thaksin försökt se till att finansdepartementet skulle ändra reglerna så att han slapp betala reavinstskatt. Detta medförde att Bangkoks rasande medelklass gick ut på gatorna för att kräva hans avgång. Man lyckades få med sig militären för att störta Thaksin i september 2006.
I val senare vann två partier som stödde Thaksin. Medelklassen protesterade, bl.a. med aktioner i gula skjortor. Vid våldsamma protester 2010 dödades närmare 100 människor. Enligt Walden Bello fanns ett starkt klassinslag i kampen mellan rödskjortorna och gulskjortorna.

Sedan Thaksin störtats 2006 har han haft hjälp av amerikanska företag och deras lobbyfirmor som Kenneth Adelman på Edelmans PR-byrå (Freedom House m. fl), James Baker (CFR), Robert Blackwill i Barbour Griffith & Rogers (mäktiga CFR) och Robert Amsterdam i Amsterdam & Peroff (Chatham House). Dessa lobbybyråer bidrar till Thaksins politiska livslängd och berättelser i den västerländska pressen för att rentvå Thaksin och ge stöd och legitimitet åt hans politiska maskineri för att återkomma till makten. Man tänker osökt på Silvio Berlusconi i Italien.

Enligt Dagens Nyheter 3/12 är landet delat i Förenade fronten (”rödskjortor”) som håller på Thaksin och hans yngre syster och Folkalliansen för demokrati (”gulskjortor”) som uppges bestå av rojalister, militärer och en stadselit.
Bilden nedan visar 1000-tals demonstranter vid den thailändsk oljejätten PTT: s högkvarter i Bangkok förra veckan .
Thailand PTT_BKK_nov_2013

Men protesterna i Thailand mot premiärminister Yingluck Shinawatra, yngre syster till Thaksin, lär i stor utsträckning handla om privat eller offentligt ägande enligt Globalresearch. Åtminstone en del av demonstranterna vill åter nationalisera Thailands stora resurser av naturgas, som privatiserades av Thaksin. Man protesterar också mot en ändring av artikel 190 i grundlagen som ger statsministern möjlighet att sluta fördrag med andra länder utan godkännande från parlamentet. Och mot att man ser henne bara som Thaksins förlängda arm.
En viktig aspekt i demonstrationerna och kampen i Thailand är kamp mot globalisering och ökat inflytande för Internationella storbolag, främst från USA.


intressant.se, , , , , , , ,,

, , , , , ,, , , , ,
DN 3/12 Globalresearch 29/11 Walden Bello 2010 Globalresearch 2/12

ICIJ:s rapport DN 4/4 SvD 4/4

Hurun Report

  2 comments for “Thailand – tragik eller ”framgångsrik” kamp?

  1. Peter Grafström
    6 december, 2013 at 10:39

    Intressant redogörelse
    Tony Cartalucci har ju skrivit en del om våldet från Thaksins anhängare.
    Om krypskyttar.
    Tror du att det sker mot hans vilja och styrs utifrån?

  2. 7 december, 2013 at 11:18

    Jag vet inte. Det är inte alltid jag tycker att Cartaluccis artiklar är så väl underbyggda. Hans artikel finns på http://www.globalresearch.ca/thailand-regime-is-not-democratically-elected-wall-streets-proxy-government/5360153?print=1. Han skriver att Thaksin var beredd att sända trupper till Irak 2003 (på USA:s sida förstås) och att han låter CIA ha hemliga fängelser i Thailand. Han nämner att 2800 människor dödades i ett ”War on drugs”, och att många var oskyldiga och politiska motståndare till Thaksin.

Comments are closed.