DN:s chefredaktör Peter Wolodarski har idag ledaren ”Det mesta du hört om krisen är fel”, ett försök att diskutera den ekonomiska krisen med utgångspunkt från Larry Summers, känd ekonom i USA som var finansminister hos Clinton och som är ekonomisk rådgivare åt Obama. Wolodarski berör inte centrala frågor då det gäller krisen, som väntat. Det ska jag kommentera nedan och frågan analyseras betydligt mer ingående i den nya boken ”USA som världspolis. Amerikanske utrikespolitik och ekonomi efter 1945” av Ulf Karlström och mig. Låt mig först erinra om hans (ö)kända signerade ledare första söndagen i november 2012, vid tiden för valet i USA.
Peter Wolodarski skrev att ”Obama är rätt man för USA och världen”, ett skrämmande uttalande där Wolodarski helt undviker Obamas utrikespolitik och som han sedan inte tagit avstånd.
Jag kan tillägga att jag bott ett år i USA och besöker släktingar och samarbetspartner i USA vart eller vartannat år samt har övervägande positiva erfarenheter i kontakten med olika människor i USA.
Obama har inte stängt Guantanamo, utvidgat kriget Afghanistan, ökad omfattning använt drönare med ökad andel civila dödsoffer, låtit destabilsera och skada Libyen via NATO i en insats somm utvidgat en FN-resolution in absurdum. Han bedriver sedan förra våren omfattande insatser för att destabilisera och få kontroll över Syrien, bland annat i samarbete mellan USA-enheter och Al Quaida. Obama sluter upp bakom Israels folkrättsvidriga apartheidpolitik mot palestinier. Under hans tid har USA fortsatt att ge tortyren ett ansikte bland demokratiska länder. Att han fick Nobels fredspris är en skandal.Krigsmakten, och särskilt kärnvapenprogrammet har rustat upp. Han kan ses som en misstänkt (överbevisad säger en del) krigsförbrytare. En omfattande odemokratisk övervakning av invånarna i USA och andra länder sker, liksom av statschefer, möten i EU och FN, Agneta Merkels mobiltelefon, och med USA-företag konkurrerande industrier. Demokratin i USA har inskänktsbetydligt enligt analyser av USA-jurister, vilket publicerats på denna blogg. Expresident Carter ifrågasätter offentligt att USA är demokratiskt.
Att Wolodarski inte berör detta och att DN nästan aldrig kriserat USA:s aggresiva folkrättsvidriga krigspolitik är upprörande. Ett av ledorden för DN:s ledarsida är ”tolerans”, vilket tydligt och tydligen innebär tolerans mot denna politik.
Wolodarski skrev då för drygt ett år sedan att ”För fyra år sedan befann sig USA i djup kris. Landet har sedan dess steg för steg återhämtat sig.” Denna berör han inte i dagens ledare, som konstaterar att en ekonomisk kris. Han utgår nu i uppskattande ordalag från en bedömning av Lawrence (Larry) Summers, men kan förstås inte nämna att Larry Summers är en av huvudarkitekterna för den förändrade lagstiftning på det ekonomiska området som banade vägen för den djupa, långvariga och väntade ekonomiska krisen 2007-.
Larry Summers, Rubin och andra av presidentens män (Utdrag ur kapitel 2.9.4 ur boken ”USA som världspolis” som ännu finns kvar. Beställ från macoma.karlstrom@telia.com, 185 kr). ”Särskilt framträdande har inflytande från finanssektorns män (det är så gott som enbart män) varit i USA:s finansdepartement. Robert Rubin, finansminister under president Bill Clinton var ordförande i den stora investmentbanken Goldman Sachs (som stödde Obamas presidentkampanj med 1 miljon dollar 2008), liksom den siste finansministern Henry Paulson hos president George W Bush. Rubins främsta insats under Clinton var avskaffandet av Glass-Stegall-lagen, och att avreglera finansmarknaden genom införandet av Gramm-Leach-Billey-lagen 1999. Han avgick 1999 och blev genast att han blivit senior rådgivare hos den stora banken Citigroup, som fick stora fördelar av den avreglering som genomfördes under Rubins tid som finansminister. Själv fick Rubin fick motsvarande 126 miljoner dollar i kontanter och aktier under den kommande tioårsperioden. Han efterträddes som finansminister av sin medarbetare ekonomiprofessorn Lawrence Summers, som nu är chefsrådgivare åt president Obama i ekonomiska frågor, och som 2008 fick ersättning på 5,2 miljoner dollar som en av cheferna för en hedgefond, och närmare 3 miljoner som talare för storbanker. Den nuvarande finansministern Timothy Geithner är en tidigare medarbetare till Rubin och Summers. Bland ansvariga i Obamas administration för ekonomifrågor finns tidigare toppchefer i de stora bankerna och investmentbankerna.”
Avregleringarna inleder och förstärker den nyliberala eran. Wolodarskis nye favorit Larry Summers var i högsta grad delaktig i de förändringar som la grunden till en ekonomiska krisen och dess fortbestånd. (Avkortat utdrag ur boken, kapitel 2.5.1.) I början av 1980-talet tillkom nya lagar som markerade en inledning av den neoliberala eran enligt bl.a. Duménil & Levy (2011:132.) Lagarna ökade bl.a. det möjliga lånetaket, medan FED:s försäkringsbelopp på insättningar utsträcktes från 40 000 till 100 000 dollar. De främjade också tillkomsten av nya typer av konton. Subprime-lån blev lättare att erhålla och möjligheterna till differentierade räntenivåer ökade. 1997 höjde kongressen frigränsen för skatt på reavinster från husförsäljning från 125 000 dollar till 500 000 dollar. 1999 gavs bolåneinstituten Fannie Mae och Freddie Mac ett explicit mål från Clinton-administrationen om att 42 % av lånen måste gå till personer med en inkomst under medianen för ett visst geografiskt område. Kravet höjdes till 50 procent år 2000 för att därefter under Bush-administrationen höjas till 52 % år 2005. Ett tilläggskrav var att 12 procent av bostadslånen skulle gå till verkliga låginkomsttagare, ett krav som senare (Reuters 2013) skärptes till 28 %.
Man avskaffade år 1999 den viktiga Glass-Steagall-lagen från 1933, som införts för att reglera bankväsendet efter den stora ekonomiska depression som började 1929. 1998 infördes Gramm-Leach-Bliley-akten som medförde en möjlighet till samordnade operation av vanliga banker, investmentbanker och försäkringsbolag, vilket innebar ökade frihetsgrader för finanskapitalet. 2004 beslöt den amerikanska finansinspektionen, SEC, att låta fem investmentbanker låna ut 40 gånger volymen av det egna kapitalet (mot tidigare 12). Alla dessa förändringar underlättade i hög grad valutatransaktioner, valutaspekulationer och uppbyggnaden av ekonomiska bubblor, av vilka husbubblan 2006- som kraftigt bidrog till den ekonomiska krisen 2007-, är den senaste.
Allt detta innebär att man i en sammanfattning kan se monopol-finanskapitalet som ett kvalitativt nytt fenomen, en ny fas om kapitalismen (Bellamy Foster 2010). Han påpekar att kapitalismen genomgått två stadier, nämligen en kompetitiv kapitalism under 1800-talet samt en av stora dominerande företag dominerad kapitalism som gradvis vuxit fram alltmer under 1900-talet (monopolkapitalism). I relation till dessa stadier menar Foster att monopolfinanskapitalet snarare är en fas i kapitalismen och inte kvalificerar för beteckningen stadium, en uppfattning som delas av Duménil & Levy (2011). Nya instrument har tillkommit, vilket bidragit till spekulation och återkommande ekonomiska bubblor. En ökad koncentration eller monopolisering av finanskapitalet beskrivs ingåended längre fram i kapitlet.”
Vad säger chefsarkitekt (-skurk) Larry Summers idag då?, enligt DN
”Han konstaterar att mycket tyder på att våra ekonomiska problem förmodligen är djupare och större än vad de flesta utgått från.” Kommentar:Ska han inte be om ursäkt för sina enorma misstag och genast be att få avgå/avskedas? Har karl’n ingen skam i kroppen?
Den Store ekonomen (enligt Wolodarski) menar ”är att vi nu kanske befinner oss i en situation där det krävs negativa räntor på flera procent (det vill säga att man får betalt för att låna) för att ekonomins fulla kapacitet ska utnyttjas. Företagen lägger pengar på hög i stället för att investera. Ekonomin befinner sig långt ifrån full sysselsättning. Inflationen vägrar att ta fart, trots nollränta. Vi har hamnat i det läge som ekonomen John Maynard Keynes på 1930-talet kallade för ”likviditetsfälla”.
Wolodarski har som andra tidigare mer neoliberala ekonomer återupptäckt Keynes och skriver ”Vad som krävs, och förmodligen inte räcker, är att finanspolitiken hjälper till med större offentliga investeringar” och kriver vidare ”Larry Summers tes är att den nuvarande diskussionen om att dra ned på stimulanser från centralbankerna och minska budgetunderskotten leder åt helt fel håll.” Detta kan tolkas som att även Summers – utan rejäl ursäkt – vill ha ett steg tillbaka till en tidigare Keynesiansk politik. Ett underkännande av den politisk som USA, Reagan, Thatcher infört och som IMF och Världsbanken kör ned i halsen på utsatta länder som Grekland och Spanien. Men inte på USA där de statliga insatserna med stödköp och lån till fallerande storföretag (TARP) innebär att staten/skattebetalarna just visar aktivitet. Och visst är det rätt att gå emot Alliansregeringens skattesänkningar!
Några karakteristika i USA ekonomi – eller Larry Summers ”testamente”.
* Vinsten från finanssektorn svarade 1980 för 19 % av USA:s totala inhemska företagsprofiter, medan den innan finanskrisen 2008 uppgick till mer än 40 % och nu till c:a 30 %. Spekulationer och jakten på extraprofiter, vilket blivit möjligt av finansiella avregleringar (borttagandet av Glass-Stegall-lagen och införandet av Gramm-Leach-Bliley-lagen i slutet av 90-talet) har skapat en instabilitet i USA och den kapitalistiska världen. Kriser har alltid funnit, men frekvensen och räckvidden av kriserna har ökat. Detta har bäring på USA:s utrikespolitik.
* Skuldsättningen har ökat. År 1970 uppgick de totala inhemska skulderna i USA till 150 % av BNP. År 2012 uppgick de till 373 %. Hushållens skulder är nästan 100 % av BNP.
* Budgetunderskottet ökar också genom den kraftiga ökningen av kostnaden för kärnvapenmodernisering och redan stora militärutgifter, vilka uppgår till nästan 40 % av de totala i världen trots viss nedgång förra året.
* Ekonomin får en stor hjälp av att andra länder som Kina köpt stora mängder statspapper och andra låneinstrument.
* Tack vare dollarns ställning som världsvaluta och andra länders acceptans av detta – än så länge – kan USA finansiera sin ekonomi genom att trycka upp väldiga mängder dollar, vilket bidrar till att hålla räntorna nere.
* Utlandsinvesteringarna har ökat, dess andel av de totala vinsterna än mer, men nu är USA en större kapitalimportör än -exportör.* År 2000 uppgick BNP i USA till 31 % av BNP i världen. År 2011 var andelen 22,5 % enligt favoritboken Economic Report of the President.
* USA andel av världshandeln har gradvis sjunkit från 28 % av den totala 1948 mot 13 % idag. Handelsunderskottet har ökat sedan länge.
* Till budgetunderskottet beror på de stora militärutgifterna som nästan uppgår till 40 % av de total i världen efter en liten nedgång nyligen. Denna andel är 8 gånger större än USA:s andel av världens befolkning.
* Många miljoner industrijobb har försvunnit till följd av utlokalisering av produktionen till andra länder.
* Den starkt lånebaserade ekonomin som också hålls under armarna av en nytryckning av dollar, och andra länders stödköp är i själva verket instabil och nya stora kriser är möjliga, ja mycket stora sannolika.
* Kraven på bankerna har skärpts bara marginellt, vilket också ökar risken för stora finanskriser.
* Och de redan fattiga får betala mest!
De ekonomiska skillnaderna har ökat, liksom arbetslösheten
-Under den ekonomiska boomen under åren fram till 2008 fick (=tog) den rikaste 1 % av invånarna i USA 65 % av ökningen av nationalinkomsten. Under den (begränsade) återhämtningen av ekonomin fram till 2010 tog denna 1% 93% av ökningen av nationalekonomin!
-Under de senaste 3 decennierna ökade reallönen med 15 % för de 90% i botten, med 150 % (10 gånger mer i relativa termer, och mycket mer i dollar) för den rikaste 1 % och 300 % för den rikast 0,1 %. Enligt en annan källa var den genomsnittliga reallönen i USA 1974 c:a 10 % högre än nu (Economic Report of the US President).
-Inkomsten efter skatt för den rikaste 1 % var år 2007 1,3 miljoner dollar, 73 gånger mer än för de fattigaste 20 %.
–2008 fick 32 miljoner personer i USA matkuponger, år 2012 var det 48 miljoner, en ökning med 50 %.
-Mer än en miljon skolbarn är hemlösa, efter en ökning med 57 % sedan 2006-2007
-37 % av familjer där den äldste är under 30 år är fattiga.
-Medianinkomsten har fallit 4 år i rad och var högre för 40 år sedan, enligt Economic Report from the President, presidentämbetets officiella rapport, som jag brukar läsa i.
Fattiga barn som är framgångsrika i skolan har mindre sannolikhet att ta college-examen än barn från rika hem, vilka är dåliga i skolan. Möjligheten till högre utbildning är i USA starkt kopplad till föräldrarnas inkomst. Och ojämlikheten fortsätter att öka under Obama. ”Occupy Wall Street”-rörelsens paroll om att ”Vi är 99 % och de 1 %” ställer viktiga frågor på sin spets.
-Arbetslösheten i USA är officiellt 8 %, men 15 % om man inkluderar även korttidsarbetslösa som slutat söka (U6 i officiell statistik) och är 22 % om man medtar även långtidsarbetslösa.
-Hypotesen om att även fattigare nu får del av ökat välstånd (”trickle down”) med ökning av BNP stämmer inte med fakta.
Detta blogginlägg är redan mycket långt. En sådan återgång kan lindra något, men kommer inte åt de grundläggande problemen som finns i själva det kapitalistiska systemet, som kännetecknats av relativ stagnation sedan decennier i de utvecklade i-länderna. Motsättningen mellan Arbete och Kapital innebär i korthet att tillgången på många varor är större än efterfrågan, samtidigt som väsentliga mänskliga behov är eftersatta, och fattigdomen i världen onödigtvis är kvar.
Vi behöver ett mer demokratiskt och rättvisare ekonomiskt system!
Förhållandena i världens dominerande kapitalistiska ekonomi och kapitalismens oförmåga att ta itu med den för mänskligheten hotande klimatkatastrofen visar enligt min mening att vi behöver ett bättre ekonomiskt system. Kapitalismen har sina fördelar, men nackdelarna blir allt tydligare. Kapitalismen baseras på massor av företag, med allt större dominans för storbolagen (Officiell statistik), där var och ett sträver efter allt större vinst. Det är då en fördel med låga löner och få anställda och att avstå från kostnader för insatser för att förbättra miljön. Diskprepansen mellan profitjakt och mänsklighetens behov blir allt tydligare.
Kapitalismen minskar empatin, särskilt hos rika skrev New York Times 5/10, och de ökade skillnaderna medför ökning av sjuklighet och sociala problem enligt forskning (Wilkinson & Pickett, Jämlikhetsanden).
För detta behövs massrörelser och klart utformade, mer konkreta program än dagens för en demokratisk, socialistisk värld. Det gäller att i fråga efter fråga ge information om och förslag på hur detta ska ske. De förslag jag hittills sett måste utvecklas!
intressant.se, krisen, Dagens Nyheter, orättvisor, politik, kapitalism, fattigdom, rikedom, jämlikhet,ojämlikhet, ekonomi, hälsademokrati, socialism, USA, DN, Peter, solidaritet, liberalism,
Peter Wolodarskis ledare 4/11 2012 Peter Wolodarskis Söndagskrönika i DN 1/12 2013 Copyriots blogg
DN 16/10, Obamacare Paul Roberts NE, Sjukt amerikanske lapptäcke DN 7/10 New York Times 5/10
ICIJ:s rapport DN 4/4 SvD 4/4 Ab 2/4 USA-bloggen
Hurun Report Intervju med Noam Chomsky Data från VärldsbankenDN 2/3 Dokument utifrån USA-bloggen DN 13/2 DN 2 13/2SvD Expressen 13/2 Ab 13/2Annarkia Clartes Kinannummer Ab 17/1 Kritikerstorm mot Janne Josefsson DN antal miljardärer i Sverige Old Wolf-bloggen Anders Lindberg i Ab 17/1 DN 17/1 DN 18/1 Erik Helmersson DN 7/11 DN 8/11 SvD AB Expressen SvT SR Stiglitz i SvD 4/11Wolodarski i DN 4/11 DN1 17/10DN 2 17/10 DN 3 17/10DN 4 17/10DN 5 1/10 DN 6 17/10 SvD 17/10 SvD om USA-valetAftonbladet 17/10
AB 17/10Expressen 17/10SvT 17/10 SR 17/10 SvT Rapport 24/9 SvD 26/9 Equality Trust SvT Rapport 24/9 kl 19.30 DN Debatt 24/9 Lena Sommestads blogg 24/9 DN recension Rapport 23/9 Dagens Industri 18/9 DN15/3 DN 20/9 recension av Nina Björks bok
SvD
Occupy Wall Street 4/9
11 svar till “Peter Wolodarski:s söndagsledare: ”Det mesta du hört om krisen är fel”! är inte rätt”
Federal Reserves 100-åriga monopol på pengamakeriet i USA löper ut den 22 december 2013. Kommer FED:s rätt att skuldsätta USA:s befolkning att förnyas? Vad säger t ex USA:s väljarkår? Vet folk i allmänhet om att monopolet löper ut den 22 december 2013? Och varför hörs inget om detta, för hela mänskligheten avgörande skede, i våra folkbildande massmedier?
Enligt Mayakalendern går världen in i en ny tidsålder vid vintersolståndet 2012. Eftersom år 0 saknas i vår Gregorianska kalender får vi lägga till ett år och den nya tidsåldern skulle inträda vid vintersolståndet 2013 istället. En slump? Ja,kanske det.
I en artikel förmedlad av Nyhetsbanken skriver Paul Craig Roberts bl. a:
”Obamaregimen, Wall Streets gangsters, och mediapressitutet berättar hur mycket bättre den ekonomiska situationen är men enligt US Census Bureau var hushållens verkliga medianinkomst 2012 cirka 51 000 dollar, en minskning med 9 procent från 1999 på cirka 56 000. Däremot bröt den årliga ersättningen till amerikanska koncernchefer alla tidigare rekord år 2012. Två företagsledare noterade över en miljard dollar, den sämst betalde på tio i topplistan tog hem 100 miljoner dollar. När presstitutet talar om ekonomisk återhämtning menar de återhämtning för den ”en procenten”.
”Så nu vet vi varför Homeland Security inhandlat 1,6 miljarder enheter ammunition av skilda kalibrar, tillräckligt att bekämpa kriget i Irak under tolv år, samt skaffat sig en egen paramilitär styrka med 2 700 stridsvagnar. Om man tror att ”terroristhotet” i Amerika motiverar en inhemsk väpnad styrka av denna storlek, är man galen. Denna armé har satts samman för att ta itu med revolterande svältande och hemlösa på USA:s gator.”
http://www.nyhetsbanken.se/news/view.asp?ID=1661
Liljas påpekande om vapnen motsägs inte av ngt jag vet men feds kontrakt lär ha förlängts till obegränsad tid under depressionen
Anders, anser du att individuella entreprenörsbegåvningar är en viktig del av det som gör att vi får saker uträttade i ett modernt samhälle.
1)Om du anser det hur skapas de och hur mobiliseras de?
2)Om inte – hur går det till när saker som kräver intellektuell ansträngning och organisation blir uträttade i ett samhälle?
Detta är menat som exempel på frågor som uppkommer när man vill reformera det nuvarande systemet.
Vet inte hur viktiga de är, men det är ingen huvudkraft tror jag. Hur ska vi definiera och avgränsa ”entreprenörsbegåvning”. Karl Marx menar att ett socialistiskt samhälle ska ge bättre möjlighet för individen att förverkliga sig självt, samtidigt som det ska vara rättvist. Enligt en opinionsundersökning jag uppsnappade då jag nyligen var utomlands i 45 dagar så trivdes 14 % bra på sina arbeten i Sverige. (Här är det fritt fram för kritik – minns jag fel i det jag läste på internet).
Jag anser mig vara marxist, liksom en hel del andra. Även fast det var c:a 40 år sedan jag riktigt läste arbeten av Marx, och minnet kan svikta. ”Av var och en efter förmåga till var och en efter behov”. ”Människanas vara (värderingar, ideologi etc) bestäms som regel av hennes samhälleliga vara. I ett socialistiskt samhälle prioriteras andra värdering än i ett kapitalistiskt. Kollektivet och samarbetet före invidividen och tävlan. Jag är medveten om att resonemanget är kort och grovt. Dina frågor är mycket viktiga, mina svar är korta och allmänna just nu:
1) I det socialistiska samhället ter det sig naturligt att uppmuntra till nya idéer för samhällets bästa. I det kapitalistiska likaså – men väsentligen tas bra produkter av kreativitet hand om av företag för att generera vinst för ett fåtal. Den centrala skillnaden synes vara vem/vilka som får glädje av kreativiteten, förutom att kreatörern i båda systemen får någon typ av positiv feed-back, föreställer jag mig. Observera att jag kan inte se mig som mer än eller annan än en debattör, möjligen någon gång en idé-givare. Beslut framöver hoppas jag tas på demokratisk väg.
Att den samhälleliga arbetsdelningen tillgodoser allt som människor idag lever av, att varje produkt, den materiella rikedomen, är resultatet av hela samhällets arbete, är banalt och ingenting som måste bevisas eller förklaras. Men frågan är, vad för slags ekonomi det är, som inte planerar arbetet för att få fram de produkter som behövs, och som inte reder ut hur mycket av vilket arbete som behövs för att tillfredställa alla behov i samhället: en sådan arbetsdelning motsvarar en ekonomi som tillverkar bruksföremålen för att erhålla mera pengar, och som distribuerar dem med syftet att tjäna pengar. Det kan fasthållas, att ägarens rätt att förfoga över sina produkter, står i vägen för andra människors intresse att begagna sig av dessa bruksföremål. Egendomsrätten utesluter alla andra från nyttan av bruksföremålen. Förutsättning, utgångspunkt och förblivande grundval för den existerande arbetsdelningen är alltså en motsättning mellan tillverkning och behov. Detta är absurt, men självklart – i marknadsekonomin. Med producentens egendomsrätt är denna motsättning fastklubbad; man ska ju inte glömma, att det är företag som äger produktionsprocessen i den här ekonomin. Människan som utför arbetet är inte producenten, utan den är en rättsperson, för det mesta ett bolag, som har låtit tillverka produkterna och därför äger dem.
Vanligtvis betraktar man pengar bara som ett bra sätt att komma åt saker och ting – fastän var och en samtidigt är medveten om att innebörden av försäljning är att komma åt pengar. Pengar framställs alltså som en lyckad förmedling av arbetsdelningens nyttiga produkter. Pengar representerar en viss mängd egendom till produkter överhuvudtaget: Pengarnas innebörd är en kvantitativ åtkomstmakt. Den existerar avskilt från produkten.
Produkternas ekonomiska egenskap att ha priser, beror på att de rådande maktförhållandena i samhället fastslår att arbete har uppgiften att skapa värde. Ur sig själv kan mänskligt arbete skapa nyttiga ting. Om arbete skapar bytesvärde, så definieras själva arbetet helt och hållet med att dess produkt ska förvandlas till pengar.
Tillverkningen av bruksföremål styrs i marknadsekonomin av intresset att tjäna pengar. Rikedom som har sitt mått i pengar är gränslös: dess ekonomiska natur är att aldrig räcka till. Denna sorts rikedom står fientligt gentemot det konkreta arbetet, som tillverkar den samhälleliga rikedomen av nyttiga saker; den står likaså fientligt gentemot de individer som utför arbetet.
Alla förståndsmässiga potenser som arbetet har – teknisk kunskap, arbetsorganisation… – existerar avskilt från de som gör arbetet, kapitalets potenser är gentemot arbetskrafterna förkroppsligade i apparater eller personifierade i funktionärer; fungerar som produktivkraft efter kapitalets behov och beslut; varken arbetskrafterna, eller de som står högre i hierarkin, kan tillämpa sina egna yrkesmässiga färdigheter efter eget bedömande, utan bara på det vis och så länge, som företaget befinner det vara lämpligt.
Nu vore det intressant att höra en kommentar till detta från någon anhängare till kapitalism, som ju förekommer och välkomnas på denna blogg.
Maggan
Vet ej om Maggans kommentar syftade på det jag skrev om entreprenörsbegåvningar.
Men jag gissar det. Maggan beskriver ett bristfälligt system. Vi är överens. Men entreprenörsbegåvningar behöver inte ha ngt att göra med pengar och profiter.
Entreprendre betyder att företa sig. Att få ngt uträttat. En entreprenörsbegåvning är en som är särskilt duglig, iderik och kan entusiasmera andra och få med sig dem så att de uträttar ngt bra tillsammans. Medan vi vanliga dödliga som inte vill ha ett sånt tungt ansvar kan ta det lite lugnare och lita på att det blir bra fason på’t ändå.
Om man vill förändra ett samhälle som jag antar att Maggan vill krävs det just en sån människotyp för att få det att hända. Även om man vill skapa någon sorts kollektivism behövs det begåvad individualism för att genomföra det på ett sätt som fungerar. Att människor ofta blir konservativa med åren beror på att ju bättre man har det desto större är sannolikheten att förändringar blir till det sämre. Och vid toppen leder alla vägar neråt. Så för att förbättra ett hyfsat system måste man kanske söka upp en ny topp som bara kan nås genom en dalgång om liknelsen är begriplig.
Det är mkt svårare än att göra smärre justeringar. Så särskilt när man vill förändra krävs det entreprenörsbegåvningar som finner en trygg väg till nästa topp.
Korrektion
Entreprendre betyder visst åta sig. Inte företa sig.
Ursäkta.
Vetandet och vetenskapen är i det här samhället ett hjälpmedel i företagens konkurrens. Det är enbart intressant om det duger att tjäna pengar med. Ideer är andlig egendom som måste patenteras för att duga. Det är staten som organiserar befolkningens kunskaper och ideer som sin egen resurs för att främja marknadsekonomin. Därför har ”entreprenörsbegåvningar” mycket väl med pengar och profit att göra.
Den intressanta frågan är nu, vad det är för speciellt människoslag du menar: att människor är olika och har olika intressen kan ju inte vara temat. Blir man löntagare eller företagare? Att kunna företa eller åta sig något är ingen naturlig egenskap! Att vilja åstadkomma något speciellt är intresset man har, vad det än kan vara – att konstruera rulltrappor eller kärnkraftverk. För att kunna göra det måste man slå konkurrenter ur fältet och ha eget kapital eller en företagare som tror att din idee är lönsam för honom. Att massan av befolkningen är löntagare och gärna tar det lugnt och litar på att allt blir gjort är inte heller en naturlig egenskap hos dem – varför är alla vana vid att det som angår dem, uträttas av andra, av staten, av arbetsgivarna? Förhållandena i samhället är redan inrättade: för att leva måste varje individ tjäna pengar andra alternativ är inte tillåtna. Här i marknadsekonomin finns de passande kollektiven redan: Ett kollektiv – t. ex. folket, väljarna, militären, skolklasser, pensionärer, regeringen, fackföreningar etc. – uppstår inte därför att folk samlar sina olika intressen och avsikter för att jämföra dem, förhandla med varandra och ena sig om ett speciellt tillvägagångssätt. Så går det inte till i en marknadsekonomi med demokrati (för övrigt inte heller i den förgångna ”reala socialismen”).
http://www.infowars.com/jesuit-trained-pope-trashes-capitalism-in-call-for-worldwide-socialism/
Jesuit Trained Pope Trashes Capitalism in Call for Worldwide Socialism
Texten är skriven av Kurt nimmo som är kritisk mot kollektivister
”Pope Francis vänder sig till progressiva i USA och Europa som vill ha omfördelning av tillgångar (som nimmo kallar regeringens konfiskation med våld från dem som producerar till de politiskt användbara som inte producerar)I verkligheten betalar aldrig den megarika finanseliten på Wall Street o i london sin del och är den faktiska drivkraften bakom socialistiska konfiskationsschemata. Brödsmulor delas ut till de fattiga och utslagna via en uppsvälld byråkrati medan lejonparten förskingras i skydd av mörkret till en liten minoritet.”
Jag vet att du Anders lätt kan invända att du inte godkänner en sån beskrivning av ett välfärdssamhälle men precis som EAP nämner du Glass Steagall som ju var en viktig del av FDRs åtgärder och FDR anses vara en av Wall Streets handgångna män. Han kunde eller ville aldrig utmana finanseliten och resultatet var att FDR Mussolini Hitler samtliga körde igång ett förträffligt samarbete mellan folket och krigsindustrin för att målmedvetet framkalla 2:a världskriget. Trots att det förefaller ytterst vettigt med bankdelning så räckte det inte alls för att skapa en rimligare framtid eftersom samma bankirer som hanterade FDR också kontrollerade de öppet fascistiska systemen.
Citat och resonemnag är intressanta. (Kolla länken!) Återkommer i morgon, men hoppas någon annan gör det innan.