Jag har glädjen att få publicera ett gästblogginlägg av Jan Hagberg, som i hela sitt vuxenliv haft siffror i någon mening som sitt arbetsområde. Han har haft tre längre anställningar: först på KTH som matematiklärare, därefter som statistiker på SCB och slutligen som försäkringsmatematiker vid ett större svenskt försäkringsbolag.

Jan Hagberg arbetade under 1990-talet tillsammans med andra, bl. a. den tidigare riksdagsledamoten (s) Karin Wegestål, hårt på att rädda grundidéerna i ATP-systemet – ett mycket klokt system, så starkt förtalat för att ingen utomstående kunde skära emellan och sko sig på det. Engagemanget syftade till att söka förhindra det systemskifte som till slut ändå genomfördes i det offentliga pensionssystemet. Därutöver aktiv i svenska Jugoslavienkommittén. Han har tidigare skrivit gästblogginlägg om bl.a. EU och befrielsen av Minsk under andra världskriget. Detta inlägg är en mycket viktig analys av det svenska pensionssystemet mot bakgrund av en bok av förre generaldirektören KG Scherman.

Gästblogginlägget.
Många tunga frågor, både utrikespolitiska och inrikespolitiska, skulle behöva genomlysas grundligt inför det stundande riksdagsvalet valet. Men väldigt lite av vad som är viktigt för landet och för medborgarna och ska hanteras av riksdagen under de närmaste fyra åren kommer att söka sig in i valrörelsen. Läget är ur demokratisk synpunkt djupt olyckligt!

Det som finns kvar av landets tidningar har i stort sett degraderats till annonsblad, utfyllda med en kombination av (intetsägande) bilder och kampanjjournalistik. Inte mycket att hämta där, således. Visst finns en del små lysande bloss i mörkret men knappast något som lyser upp terrängen. Den institution, Public Service, som skulle kunna fylla ut informations- och debattluckan – inte minst enligt sitt uppdrag – tycks sakna både integritet och insikt. Varken SR eller SVT förmår att skapa någon form av tydlighet i centrala politiska frågor. Programserien ”Politikerquiz med partiledarna” som lagts upp inför valet visar, hur djupt Sveriges Radio sjunkit. SR erbjuder enligt tabloidmodell test, där politik av programansvariga förvandlats till vilken handelsvara som helst.

Sveriges allmänna pensioner får illustrera hur en väsentlig fråga hålls borta från den politiska debatten. Det nuvarande allmänna pensionssystemet, som ersatte det gamla ATP-systemet, är i kris, men inte uppmärksammas det!

En kris här och nu, väldigt kort efter införandet, vilket antyder att vi fått ett system mer byggt på diverse politiska önskedrömmar än realiteter. De fem partierna som ingår i pensionsgruppen, dvs. de nuvarande regerande borgerliga partierna samt socialdemokraterna, som har uppdraget att ”vårda” systemet får utan störningar tiga sig fram i frågan, trots krissymptomen. Idag söndagen den 10 augusti höll Löfven sitt sommartal. Pensioner nämndes inte ens.

En däremot som trots den utbredda koncensustystnaden bekymrar sig är Sveriges idag främste expert på nationella pensionssystem, förre generaldirektören (1981 – 1996) för riksförsäkringsverket KG Scherman, som påpassligt till årets Almedalsvecka publicerade boken ”Pensioner på villovägar – orsaker och lösningar”. Redan i förordet klargör han, att Sveriges pensionssystem är krisdrabbat. I texten reder han ut vad som gått snett, hur och varför. Slutligen har han formulerat ett handlingsprogram för att lösa problemen, vad som kan göras på kort sikt – och på längre sikt.

Boken har getts ut av förlaget JURE. Det absurda är att en av de mest angelägna politiska skrifterna inför den kommande valrörelsen försvinner direkt från den offentliga scenen, som på ett kommando. Vid genomresa genom Stockholm för några veckor sedan sökte jag upp några av stans större bokhandlare för att försöka köpa den men kunde bara konstatera att boken inte fanns, inte ens hos de mest välsorterade. Det var beställning via nätet som gällde, vilket i och för sig har fungerat klanderfritt – och snabbt!

Scherman tränger i boken bakom de djupare flödena i samhällets styrning, han bryter staven över finansmarknaderna på sidorna 106 – 111, han sopar till de nya moderaterna med Fredrik Reinfeldts bok ”Det sovande folket” från 1993 som tillhygge. Han ger en kort historiebeskrivning av Sveriges pensionssystem med början i införandet av ATP för mer än femtio år sedan, främst för att vi ska förstå hur det nuvarande systemet blivit som det blivit.

Boken bör läsas av alla intresserade av politik och pensioner. Vissa delar är förvisso tekniska men blir det för svårt kan de i så fall hoppas över, utan stora förluster. Själv fick jag en aha-upplevelse när jag insåg betydelsen av att det är avgifterna i det nya systemet – och inte inkomsterna – som kommer att vara avgörande för den framtida pensionen även om konsekvenserna av denna iakttagelse säkert kan vara svåra att genomskåda för gemene man.

Med grund i Schermans internationella arbete inom ISSA, International Social Security Association, först som ordförande i dess pensionskommitté och sedan som dess president 1992 – 1998, sätts det svenska systemet in i ett internationellt sammanhang. Trots de ansvariga svenska politikernas skryt om det svenska systemet som en förebild för omvärlden, kan snarare sägas att det tas som ett varnande exempel.
Framför allt har utvecklade industriländer undvikit att kopiera den svenska modellen!

Två länder med bristande erfarenheter av pensionssystem i en marknadsekonomi, Polen och Lettland, har varit inne på liknande tankegångar som de svenska, lurats in på det av modeekonomer skulle jag vilja säga. Italien låg lite före – men med en femtioårig övergångstid från det gamla systemet, så där kan man fråga sig vad det nya innebär. I vilket fall som helst är man i nämnda länder på väg att överväga förändringar, som motiveras av att systemen inte fungerat som modelltänkarna trodde.

En krisillustration. Under Almedalsveckan 2014 presenterade Svenska Dagbladets Näringslivsdel en pensionsprognos för kvinnor födda 1954. Dessa kvinnor tillhör den första årskull, som får sin pension helt enligt det nya pensionssystemets regler. Prognosen visade att hälften av dem efter ett långt arbetsliv inte skulle få högre sammanlagd pension från det allmänna än om de inte arbetat alls! För män i den situationen inom samma åldersgrupp är siffran 30 %. Jämför detta med hur mycket det för tjugo år sedan pratades om incitament till arbete, alltså då när systemet var i vardande.

Nu tillåts den ansvarige socialförsäkringsministern Ulf Kristersson (m) bara rycka på axlarna för att konstatera, att så här fungerar systemet. Inga störande uppföljningsfrågor från någon påläst journalist följer. Den idag ansvarige från den ”andra sidan” i pensionsuppgörelsen, socialdemokraten Tomas Eneroth, ville överhuvudtaget inte kommentera resultatet.

Man kunde ha förväntat sig att en mediestorm skulle dra över landet över det som uppdagats, om medierna fungerade enligt den demokratiska lärobok vi undervisats i. Men det som hände i Visby var i stället att företrädare för det politiska etablissemanget och närvarande mediepersoner övergick till ett högst kärvänligt mingel. Betänk att nästan varje chefsperson hos Public Service sägs ha varit på plats – och förstå varför vi andra, ej närvarande, inget får veta!

När ATP-systemet infördes ingick att systemets funktion skulle granskas vart femte år. Det var här Scherman som GD för RFV började göra politikerna uppmärksamma på att anpassningar, som svarade mot samhällsförändringarna, måste göras. Ett exempel, bland många andra, var att lönetaket på 7,5 basbelopp på sikt skulle göra ATP-systemet till ett grundpensionssystem, om inte nödvändiga anpassningar vidtogs.

Eftersom det hela tiden stod en politisk strid kring ATP och Scherman hade varit statssekreterare i den första Fälldinregeringen hos centerpartisten Elvy Olsson (Gösta Bomans älsklingsminister om någon minns) hade säkert många socialdemokratiska svårt att ta till sig Schermans budskap. Han talade säkert för döva öron. Som alternativ, när andra vägar tycktes stängda, lade Scherman i skriften ”En strategi för ATP:s framtid” i serien RFV anser 1991 fram ett förslag för utveckling av ATP, vilket vållade ett ramaskri inom TCO som avfärdade förslaget som kvinnofientligt – tänk om man inom TCO den gången varit klärvoajant och anat vad som sedan i stället komma skulle. Då hade man säkert varit mer konstruktiv i sin reaktion. Ty efter den händelsen hade den centrala fackföreningsrörelsen utdefinierat sig från allt fortsatt inflytande på de allmänna pensionerna. Samtidigt som vi idag vet ganska mycket om hur kvinnors framtida pensioner nu kommer att se ut.

Det här skeendet är bakgrunden till det förslag om ett nytt pensionssystem, som 1994 lades fram av den så kallade Pensionsarbetsgruppen (PAG) bestående av socialdemokrater och de fyra borgerliga partierna men sedan vållade ett ramaskri inom de socialdemokratiska medlemsleden.

Det är med ett visst nöje jag i boken läser (eftersom jag var med då) hur nära medlemmarna, som stöttade sig på Schermans skrift från 1991, var att sopa bort överenskommelsen. Synd var, att vi inte nådde ända fram. Det var sista gången, som medlemmarna på allvar var i närheten av att påverka politiken. Sedan har en ett politiskt etablissemang tagit över partiet, och där arbetas hårt på att komma under 30-procentsstrecket i det kommande valet.

Det är med tillfredsställelse jag noterar att boken stöttas av två i sammanhanget viktiga personer, dels av den socialdemokratiske riksdagsmannen Kurt Kvarnström, som är medlem i den vårdande pensionsgruppen, dels av Tomas Baudin, förste vice ordförande i LO. Frågan är när sådana personer ska tillåtas få något inflytande på socialdemokratisk politik i praktiken. Kanske är det precis som efter partisprängningen 1917 dags för LO att ta ett ansvar för vart socialdemokratin ska ta vägen. Just nu tycks de partiansvariga arbeta hårt på att komma ut i öknen.

Att moderaterna och deras borgerliga regeringskamrater håller fast vid det nuvarande pensionssystemet är förståeligt, utifrån att systemet successivt avvecklar sig självt sig mot ett renodlat, men komplicerat, grundpensionssystem. Det enda moderaterna behöver göra är att sitta med armarna i kors, men vad socialdemokratins ledning håller på med är från historiska utgångspunkter alldeles obegripligt.

Erkänn att systemet är rent misslyckande och ta tag i det. Scherman har förslagen!

Scherman argumenterar utomordentligt väl för att hela PPM-systemet ska tas bort, omedelbart. För mig var det redan 1994 alldeles obegripligt hur man kunde föreslå, att pengar skulle tas från fördelningssystemet (alltså de ursprungligen tänkta två procenten som sedan efter en nattmangling blev de 2,5 % som idag går till PPM) samtidigt som man hävdade av ATP-systemet var otillräckligt finansierat.

AP-fondens inriktning måste också helt göras om och användas för samhälleliga investeringar. Det är närmast absurt att Stockholms Läns Landsting ska betala nio procent i ränta till den brittiska riskkapitalfonden Innisfree för lån på bygget av Nya Karolinska Sjukhuset samtidigt som en av AP-fonderna investerar just i denna finansfond – och når en avkastning på kanske fyra procent! Tala om att någon tillåts skära emellan!

Scherman försvarar sin hållning 1994, då principbeslutet om nytt system togs. Med hans stöd – detta eftersom han aldrig fick politiskt uppbackning för sitt förslag 1991. Men han beskriver också att systemet efter beslut i slutna rum i verkligheten blivit något helt annat än vad som ingick i principöverenskommelsen. Bromsen, som officiellt kallas den automatiska balanseringen, var inte ens påtänkt då men har sedan minskat utgående pensioner rejält. Inga samhälleliga system kan automatiseras uthålligt, även om en av systemets främsta förespråkare, folkpartisten Bo Könberg, yrade om ett system hållbart till nästa istid.

Att statskassan skulle plundra AP-fonden på 258 miljarder ingick inte heller i 1994 års beslut – Göran Perssons stöld som det brukar kallas ute i den borgerliga buskpropagandan. Att s-regeringen verkställde vad de fem pensionspartierna var överens om förtigs generellt. Hela överföringen är föranledd av Sveriges ekonomiska EU-anpassning samtidigt som det nya pensionssystemet skulle bli autonomt. Tillgångarna fick på grund av den nyinförda autonomin inte längre räknas in i den konsoliderade offentliga sektorn, men utåt har ansvariga hållit sig med en skenargumentering runt kostnader för förtidspensionernas överföring till sjukförsäkringen.

PPM blev något helt annat än vad som diskuterades från början. Skenavkastningar till följd av alla finansiella avregleringar fick vara argumentet för stunden. Osv. osv.

Läs boken och ställ de impertinenta frågorna, som annars hålls borta från valrörelsen.

i Socialdemokraterna,Sverigedemokraterna, EU, Moderaterna, solidaritet, val,
kapitalism,demokrati, politik, Sverige, ekonomi, orättvisor,

DN 26/5ItalienDN-chock
Counterpunch Le Figaro 31/3 Dagens Arena 29/3 Kildeén & Åsman 31/3 Counterpunch Var Matin 28/3 Video om demonstationerna i Brignoles Le Figaro 24/3 Le Monde 14/10 Var Matin 14/10 Liberation 13/10 kl 20.56 Le Nouvel Observateur 10/110 SvD Var Matin 7/10 Knut Lindelöf Le Figaro 10/10 Daily Telegraph 10/10 Anna-Lena Lodenius Pål Steigan 10/5 Knut Lindelöf 13/5 SvD 26/4DN Debatt Nils Funcke 23/4DN 22/4SvD 24/4Ab 24/4 DN rescension av Arnstads bok av Olle SvenningDN 4/4 SvD bokrescension Aftonbladet rescension av Arnstads bok Jinge ”Åh vilken röra – vad är fascism?” Annarkia 22/11 VarghjärtaDN Unga Sverigedemokrater vill ha Almqvist kvar DN Debatt 15/11 DN:s ledare 15/11 AB 15/11 Svd 15/11 Expressen 15/11 SvT 15/11 The Independent 30/8 SvT DN Breivik kommer ut SvD Proletären FIB-Kulturfront