Kuba: Förändring – fast ingen regimförändring

I Havana stiger temperaturen efter USA:s tillkännagivande att man nu efter mer än ett halvsekels ensidig blockad önskar återupprätta kontakterna med Kuba. President Obama har redan hunnit försäga sig om intentionerna, medan Raul Castro ställer krav; att USA innan förbindelserna kan normaliseras återlämnar Guántanamo. Från Havana rapporterar Peter Koenig, tidigare ekonom och geopolitisk analytiker hos Världsbanken där han tjänstgjort världen över i 30 år inom områden som miljö och vattenresurser. Nu skriver han regelbundet för Global Research och en hel rad ”alternativmedier”, inklusive ”Russia Today”. Här svensk premiär för vår man i Havana (via My Catbird Seat 21 mars). Detta är andra delen av artikeln som översatts av Åke W. Bergh.

”De pengar turisterna betalar för sina turer delas mellan de utländska resebyråerna och de kubanska myndigheterna. Inget sipprar ner till oss vanligt folk, som tjänar motsvarande mellan 25 och 40 dollar i månaden, medan ett rum på ett femtjärnigt hotell kostar 300 dollar per natt, eller 15 till 20 gånger månadslönen för en genomsnittlig kuban.”
Min taxichaufför låter inte det minsta bitter eller avundsjuk; han bara konstaterar faktum.
US dollar en 4722653244_070ea3882c_b
Kubas ekonomi är dess värre behäftad med flertalet lager av snedvriden ekonomi. Ett resultat av samlade ”korrigeringar” under de senaste halvseklet. Idag ett land med en ekonomisk och finansiell komplexitet omöjlig att vrida rätt med traditionella metoder. Efter Sovjets kollaps, då grundvalen för den kubanska ekonomin plötsligt – och för kubanerna tydligen utan förvarning – imploderade, multiplicerades korrigeringar och motverkande revideringar Kubas ekonomi till en sann ekonomisk gåta.

Under i det närmaste senaste kvartsseklet har Kuba praktiserat ett slags dualistiskt ekonomiskt system. Landet använder två valutor, en för inhemsk konsumtion, den kubanska peson (CUP) och en konvertibel peso (CUC). Den senare mestadels för utlänningar och utrikeshandel, nära knuten till den amerikanska dollarn, närmast i direkt paritet. Omräkningskursen mellan CUP och CUC är 1:25. Det krävs alltså 25 CUP för att växla till sig en enda CUC. Genomsnittlig kubansk månadslön är mellan ca 600 och 900 CUP, d v s 25-40 US-dollar, motsvarande inkomsten för en arbetare respektive en läkare. Priserna på mat, logi, el, vatten och andra tjänster är statligt kontrollerade och billiga – utbildning, sjukvård och andra sociala tjänster kostnadsfria. Systemet med dubbla valutor skapar emellertid en enorm klyfta mellan dem med tillgång till utländsk valuta och dem som helt lever på den lokala valutan.

Kubanska BNP uppges motsvara 70 miljarder dollar, även om det är svårt att förstå aritmetiken bakom denna indikator visavis den monetära snedvridningen. Värdet av totala tjänster, inklusive turism står för nästan 75 procent av Kubas BNP. Industrin, inklusive nickelexporten 20 procent, medan jordbruket endast bidrar med 5 procent till landets ekonomi. BNP-tillväxten har fluktuerat under de senaste fem åren – mellan 1 och 4 procent, idag ungefär 1,4 procent.
Kuba imagesCAD0JAQF
Statsskulden är cirka 37 procent av BNP, mindre än genomsnittet för latinamerikanska länder. Valutareserven uppges till 10 miljarder dollar, omkring 15 procent av BNP, en hälsosam reserv för ett land med elva miljoner invånare. Reserven lämnas dock orörd, som pengar i ett kassaskåp, kanske i förhoppning att kunna attrahera utländska investerare [till samriskprojekt?] – och tjäna som en livräddarfond inför orkankatastrofer.

Valutans snedvridning förvärras av den skeva sammansättningen av BNP, med sina oanvända reservfonder. Vilket, för att komma tillrätta med detta, troligen först och främst kräver en inhemsk radikal omstrukturering av ekonomin. En sådan skulle kunna inledas med att skilja CUC från dollarn, och devalvera CUC till en nivå som gör det möjligt att eliminera lokala CUP, för att därefter omvandla Kubas ekonomi till ett gemensamt valutasystem. Ett steg som togs av Kina 1984, då de omvandlade sitt dubbla valutasystem till en ekonomi, med en gemensam valuta. Det kan innebära omstart från ruta ett, så att säga – lokal produktion för lokala marknader. Att samtidigt lätta regeringens kontroll på lokala initiativ skulle ge landet de nödvändiga incitamenten att starta om sin produktiva motor.

Argentina kan här tjäna som exempel. När Argentinas ekonomi kollapsade 2001 slopade regeringen pesons dollar-paritet. Peson devalverades med ca 60 procent och man började om från början – lokal produktion för lokal konsumtion. Med sin nya egna valuta har Argentina återfått sin ekonomiska suveränitet, och med det förmågan att på egna villkor förhandla sin utlandsskuld. Under det följande årtiondet har Argentinas BNP årligen ökat med i genomsnitt åtta procent. En mycket distributiv tillväxt som de facto bidragit till att minska fattigdomen, från nära 70 procent 2001 till långt under 10 procent 2014.

Lösningar på interna problem kommer aldrig utifrån, allra minst från USA. Utländska investeringar kommer som regel med förbehåll, några med stålkedjor. Amerikanska och europeiska villkor för sina investeringar kan innebära att helt tvingas acceptera diktat från IMF, Världsbanken och IDB (Interamerikanska utvecklingsbanken), i praktiken neoliberal ekonomisk katastrofpolitik. Vad dessa metoder av ekonomisk fascism gjort – och alltjämt gör i världen, med sina så kallade ”strukturella anpassningar” i Afrika, Latinamerika, Asien, samt nyligen fabricerade kriserna i euroområdet, med Grekland, Spanien, Portugal, Irland och även Italien – talar för sig själv.
IMF logo imagesCA6P1CDB
Det senaste exemplet på imperiets destruktiva handlingar för att dominera Ukraina; först med en CIA/NATO-inspirerad kupp i februari 2014, följt av ett inbördeskrig som direkt inleddes av den nytillsatta naziregeringen med sina kriminella ligister i Kiev. Ett inbördeskrig mot sina egna landsmän i östra Ukraina, ledd av CIA:s legosoldater med NATO-”rådgivare” – och slutligen olaglig ekonomisk krigföring; stöld av resurser, skuldrivna av den ökända ”trojkan” – IMF, Europeiska centralbanken (ECB) och EG (Europakommissionen).

Detta bara som ett målande perspektiv till Kubas handlingsalternativ. Kubas betydande reserver kan användas till att initiera ekonomisk återhämtning i prioriterade sektorer såsom jordbruk, telekom, turism och rehabilitering av lokal infrastruktur. Villkor och prioriteringar för utländska investeringar ska alltid fastställas av värdlandet. Utländska investeringar bör kopplas till lokala företag, och samriskföretag. Såsom Kina gjorde då de öppnade sina gränser för utländska investeringar på 1980-talet. En utländsk partner får aldrig äga aktiemajoriteten i dessa projekt. För Kuba kan prioriteringar för utländska investerare b l a handla om hightech-satsningar inom telekom och datorisering.

Enligt en kubansk ekonom, en akademiledamot, leder den mångfacetterade komplexiteten i Kubas ekonomisk snedvridning, i kombination med investeringsbehov och önskan till ökad effektivitet, till rädsla att ta fel beslut. Vilket i sig leder till tröghet och en stagnerande ekonomi, utan incitament för enskilda initiativ. Denna onda cirkel av passivitet måste brytas, fast absolut inte av någon utomstående ”regimförändringsagent”, utan inifrån. Inifrån Kuba – alltid med credot ”Hasta la Victoria Siempre!” – evig seger för den kubanska revolutionen!

[Översättarens kommentar: Nu väntar vi bara på liknande visdomsord från vår egen ekonomiska elit. Även om stagnation och rädsla för felaktiga beslut verkligen inte ligger för dem, snarare det motsatta. Närmast adresserat numera fristående Riksbanken. Där kan man börja med att tala om för oss vanliga dödliga vilka nya trumfkort dessa magiker har redo i skjortärmen när bostadsbubblan förr eller senare brister. Den som idag sväljer huvuddelen av ”våra investeringar” – till (90%?) lavinartad spekulation i gamla bostäder. Allt tack vare Riskbankens ohejdade kreditexpansion. Nu dessutom till negativ(!) utlåningsränta, så att vi absolut inte ska spara några pengar, bara låna. Till detta kan läggas en större del av vår industri som ligger för fäfot, såld eller utlokaliserad. Slipper vi svälta, utan regimförändring…?]

i Andra om: , ,, , , , , ,

William Blum i Counterpunch Russia Today 30/10Nyhetsbanken 30/10 SvD 30/10 DN 30/10 Aftonbladet Aftonbladet 2008 om mordförsök på Castro SR SvD1 SvD2Aftonbladet.se Expressen SvT Flamman Proletaren Svensk-kubanska

  7 comments for “Kuba: Förändring – fast ingen regimförändring

  1. Maggan
    15 april, 2015 at 21:48

    „Proudly, the United States has supported democracy and human rights in Cuba through these five decades. We have done so primarily through policies that aimed to isolate the island, preventing the most basic travel and commerce that Americans can enjoy anyplace else.  And though this policy has been rooted in the best of intentions, no other nation joins us in imposing these sanctions, and it has had little effect beyond providing the Cuban government with a rationale for restrictions on its people.  Today, Cuba is still governed by the Castros and the Communist Party that came to power half a century ago.“ https://www.whitehouse.gov/the-press-office/2014/12/17/statement-president-cuba-policy-changes

    Femti års fiendskap mot Kuba, angreppet på Grisbukten, Kubakrisen, attentat, sanktioner, trakasserier – allt detta överstökat med ett enda argument: Det funkade inte: Castro-regimen finns ju kvar!
    Obamas nya Kubaprogram: Istället för att förstöra det kubanska styret, ska landet byggas om med dollar och American Way of Life – USA ska främja och kontrollera en samhällsförändring som ska leda till att Kuba återvinns.
    I stället för att förstöra ett land som redan lider av en förstörd ekonomi, ska exporten av amerikanskt levnadssätt och dollarmakt genomsyra landet så mycket bättre.
    Det har betydelsen av en regim change under-och inifrån som USA ska genomföra. Allt som behövs väntar bara på att få användas:
    ”I believe that American businesses should not be put at a disadvantage, and that increased commerce is good for Americans and for Cubans.  So we will facilitate authorized transactions between the United States and Cuba.  U.S. financial institutions will be allowed to open accounts at Cuban financial institutions.  And it will be easier for U.S. exporters to sell goods in Cuba.
     I believe in the free flow of information.  Unfortunately, our sanctions on Cuba have denied Cubans access to technology that has empowered individuals around the globe.  So I’ve authorized increased telecommunications connections between the United States and Cuba.  Businesses will be able to sell goods that enable Cubans to communicate with the United States and other countries.” 

    Dollar-imperialismen är på väg in i fattighuset: den stora grannen vill omfamna det kubanska folket, sträcker ut handen med tjocka dollarbuntar i, lockar med exilkubanernas dollargåvor och deras framtida investeringar i det hittills stängda hemlandet: Coca-Cola, Mc Donald och millioner turist-ambassadörer med kreditkort ska komma och ge kubanska taxiförare och andra turistarbetare lite grann av den fria världens rikedom: äkta amerikanska pengar som ska få dem att beundra American Way of Life och dess välsignelser. Och USA exporterar doften av den stora vida världen med handys, internet och facebook så att den kubanska ungdomen inte kan annat än att tänka pro-amerikanskt. För Obama är det self evident att Kubas folk måste önska sig att landet må bli ett paradis för amerikanska affärsmän.
    50 års sanktionspolitik och att Kuba förstörts ekonomiskt betyder för US-presidenten bara att det kubanska folket så länge varit utestängt från den amerikanska kapitalismens välsignelser!
    Det behövs inte alls längre att Kubas regering måste störtas. Kuba erkänns som en suverän stat och på det viset fungerar den kubanska regeringen som dörröppnare, för att undergräva sig själv. Folk och ekonomi anländer så till amerikansk regi helt utan att USA behöver sätta in marionettstyre!

  2. 16 april, 2015 at 16:11

    Maggan: ”Kuba erkänns som en suverän stat och på det viset fungerar den kubanska regeringen som dörröppnare, för att undergräva sig själv. Folk och ekonomi anländer så till amerikansk regi helt utan att USA behöver sätta in marionettstyre!” Maggans analys och profetia för händelseutvecklingen på Kuba är trovärdig. Som iakttagare av USA:s lömska spel frågar man sig varför Kubas ledning nu öppnar upp för de amerikanska (USA) finansmagnaternas ekonomiska invasion av landet? Att Kubas ekonomi gått i stå är väl uppenbart men det borde funnits andra vägar till reformer. Att efter femtio år av tappert motstånd till slut tvingas kapitulera är en nattsvart tragedi. Ännu ett land som invaderas av Mordors styrkor. Orkerna visar inte huggtänderna. Ännu.
    – Men de har vädrat oljefyndigheter utanför Kubas kust.
    Ulla Johansson

  3. Johan Eriksson
    16 april, 2015 at 20:43

    Strategin från USA är uppenbar, i detta är det endast att instämma i ovanstående kommentarer.

    Ännu är dock inte revolutionen förlorad. Kubas enda väg är att återvända till socialismen, avskaffa de reformer vars resultat är en återupprättad klass av småborgare, stänga monopolkapitalets lyxhototell och köra ut kapitalets ”turister” (som inte är annat än parasiter som suger ut den kubanska arbetarklassen) och att säga nej till alla ”investeringar” från monopolkapitalet.

    Socialismen är det starkaste och mest uthålliga av alla samhällssystem. Det kubanska ledarskapet måste sluta misstro socialismens oändligt stora möjligheter. Inspiration kan sökas hos Nordkorea där socialismen inte på samma sätt hotas av ett svagt ledarskap.

  4. Åke W Bergh
    17 april, 2015 at 14:25

    God dag yxskaft? En ordningsfråga – jag har alltid sett möjligheten till kommentarer som ett sätt att kommentera just den text till vilket utrymme specifikt lämnats. Inte lätta sitt hjärta rent allmänt i en fråga; för det finns alltid möjlighet att skriva en helt egen text. Här alltså ett bidrag av en kunnig expert med lång erfarenhet från Världsbanken, med hjärtat på rätta stället som kunnigt beskriver läget på Kuba och föreslår hur landet kan komma ur dilemmat med hjälp av beprövade metoder som INTE innebär ett platt fall för den kubanska revolutionen. Bl a med exempel hämtade från Kina och Argentina.
    Har de tre kommentatorerna här överhuvudtaget läst Peter Koenigs text från Havanna? (Den är faktiskt ovanligt vettig!) Inget tyder på det – istället citeras helt andra källor som man läst tidigare, varav en del enbart länkar eller långa utdrag från helt annat håll som man inte ens brytt sig om att översätta. Hur intressant är det för dem som på denna site läser texter av kunniga experter? Är textförfattaren inte ens värd ett omdöme; om dennes analys och värderingar och förslag till lösningar är bra eller dåliga, och vad som är bra eller dåligt? För det behövs inga långa drapor. Skärpning!

    • Johan Eriksson
      17 april, 2015 at 22:04

      Om Åke W Bergh bemödar sig att läsa min kommentar kommer han att finna att denna berör de parasiterande turisterna på Kuba. Detta är att se såsom en direkt kommentar till följande del av inlägget:

      ”De pengar turisterna betalar för sina turer delas mellan de utländska resebyråerna och de kubanska myndigheterna. Inget sipprar ner till oss vanligt folk, som tjänar motsvarande mellan 25 och 40 dollar i månaden, medan ett rum på ett femtjärnigt hotell kostar 300 dollar per natt, eller 15 till 20 gånger månadslönen för en genomsnittlig kuban.”

      Min kommentar rör också monopolkapitalistiska investeringar. Också investeringar är en central del av artikeln.

      Åke W Bergs kommentar är därför helt felaktig och inget annat än en oförskämd anklagelse och ett uttryck för småborgerlig förnumstighet.

      För övrigt tar jag mig, vad Åke W Bergh än säger, mig friheten att även lägga in några rader till socialismens och den kubanska revolutionens försvar. Åke W Berg borde, istället för att komma med ogrundade och oförskämda anklagelser, ägna sin möda åt att försvara socialismen och den kubanska revolutionen.

  5. Zokrates
    17 april, 2015 at 14:43

    Det är viktigt att förstå att ”Soft Power” i internationell politiskt förfarande fortfarande har en förankring i ”Hard Power” och ytterst samma mål och utgångspunkter i den nyliberala världsordningen [som är en funktionell beskrivning och inte en floskel]. Båda styr också det narrativ, som förändras genom projektion av soft vs hard power.

    Samtidigt talar man nu från hegemonins håll (Obama) att man inte kan ”act with impunity” [I Latinamerika], Obama refererar här till det 51(!) kupperna och subversiva politik som de facto karaktäriserar USAs utrikespolitik i central och Sydamerika [Our Area, internt kallt] sedan 1900, och i synnerhet de senaste 30 åren. Detta politiska utspel kritiseras både från, kongressen och senaten vilket är republikanernas starka fästen. Vi vet att det enda som skiljer ”hökar” från ”duvor” är medlen inte målen.

    Kuba var inte på summit of Amerikas, frivilligt, man var där för att de övriga latinamerikanska länderna ställt det som en orubblig förutsättning. Det är detta ”hot” som tvingar USA att söka en civiliserad lösning men ytterst är det realpolitisk pragmatik och siffror, eftersom man är intimt sammankopplade med och är beroende av Latinamerikanska marknader och handelsrelationer.

  6. Maggan
    22 april, 2015 at 16:18

    Åke, sorry, men jag sympatiserar inte med Königs tanke, att just kapitalistisk ekonomi skulle vara enda alternativet för Kuba, som har motstått en sådan i 50 år!
    Kina framgångar i kapitalistisk kapitalackumulation är en kaliber för sig.
    König skriver: „Med sin nya egna valuta har Argentina återfått sin ekonomiska suveränitet, och med det förmågan att på egna villkor förhandla sin utlandsskuld. Under det följande årtiondet har Argentinas BNP årligen ökat med i genomsnitt åtta procent.“
    Jovisst, att den kaptitalistiska tillväxten nu fungerar i landet är faktum och Argentina som stod inför bankrutt 2002 har klarat av att omstrukturera sina lån. Men Hedge-fonder som håller argentinska statsobligationer har inte accepterat omstruktureringsvillkoren och i stället stämt Argentina i en amerikansk domstol.
    Verkligheten idag är, att alla – hedgefonderna, den amerikanska domstolen, Argentina själv – utgår ifrån, att privategendomens makt att använda hela världen som profitmaskin, är en global rättighet som inte bara privatpersoner utan även regeringar måste rätta sig efter!
    Argentina är en del av den globala kapitalistiska ekonomi som absolut gäller. Men landets valuta är, och inte US-dollar eller euro och brit.pund som ju är de valutor som accepteras på världsmarknaden och av finansbranschen. Det har alltid konsekvenser för ett sånt land, som måste besitta ”världsvaluta” för att kunna delta i världsmarknaden och, inte minst, kunna få lån av finansbranschen och av IMF!
    Även Kuba är beroende av att centralbanken har dessa valutor, annars kan ingenting importeras, för allt ska ju betalas i världspengar! Varifrån ska de alltså komma? CUC är just Kubas metod att hålla kvar utländska valutor i sin statsbank.
    Saken är ju den: Att en valuta är konvertibel med andra valutor bestämmer ju inte hur mycket en valuta är värd i förhållande till en annan, det beror på hur ofta en valuta används i världshandeln – US-dollarn, euron och pundet är de valutor som accepteras som kredit av finanskapitalet och som är det betalningsmedel som gäller på världsmarknaderna och det är hittills mejslat i sten.
    Och:
    Att just kapitalets profit ”bidragit till att minska fattigdomen” i Argentina, vågar jag betvivla – kapitalistisk ekonomi skapar fattigdom, på annat vis funkar den inte: att folk är tvungna att lön-arbeta för kapitalets rikedom, för att med dom pengarna betala kapitalister för livsmedel och bostäder etc., och att de som inte behövs av kapitalet inte har något att leva av, det är likaså ett faktum!

Comments are closed.