Denna artikel ”The Korean agreement – a new beginning or will history repeat itself?” i NEO av James O’Neill har översatts av tandläkaren Martin O Gelin i Australien, som berikat bloggen med översättning av flera andra artiklar av James O’Neill. Artikeln är publicerad 1/5. New Eastern Outlook 1 maj
Pyongyang
James O’Neill var tidigare akademiker vid Universitetet i Bergen (Norge), universitetslektor vid universitetet i Waikato (NZ) och visiting professor vid Louvain la Neuve universitet (Belgien). Han var också en konsult med FN:s ekonomiska kommission för Europa i Genève. O’Neill är specialiserad på internationell rätt med särskild tonvikt på gränssnittet mellan lag och geopolitik. Han har publicerat två böcker och många artiklar i peer reviewed journals (vetenskapliga tidskrifter) samt kommentarer på flera webbplatser i USA, Europa, Storbritannien och Australien.
Artikeln.
Nord- och Sydkoreas ledare gav en gemensam deklaration den 27 April 2018, vilken med rätta applåderades som ett betydande genombrott i relationerna mellan landets två delar. Efter Koreakriget 1950-1953, har Nord och Syd, efter att vapenstilleståndet slöts, befunnit sig i ett varierande tillstånd av spänning, trots att detta markerade slutet på gränsöverskridande fientligheter.
Hur detta kommer att utveckla sig beror inte bara på Nord och Sydkorea men till stor del på makter utanför deklarationen och vars beteende inte kan kontrolleras av vare sig Kim Jong-Un eller Moon Jae-In, här är det underförstått, USA.
För att kunna förstå vad som kan hända i framtiden är det nödvändigt att kortfattat påminna om skeenden som förde Kim och Moon till denna historiska punkt. Korea annekterades av Japan 1910 och förblev en japansk koloni fram till slutet av andra världskriget. Kim Jong-Uns farfar Kim Il-Sung, var en motståndskämpe mot den japanska ockupationen och fick sitt rykte i striden mot de japanska styrkorna som invaderade Manchuriet 1937. Den antijapanska kampen började den 25 april 1932, vilket är anledningen till att Nordkorea firade sitt 86: e jubileum förra månaden, trots att Nordkorea inte grundades förrän 1948. Omständigheterna runt detta är direkt kopplade till avtalet som undertecknades i Panmunjom förra månaden. USA hade haft för avsikt att ockupera hela Korea efter det japanska nederlaget. Det amerikanska utrikesdepartementet hade upprättat planer för detta skulle kunna ske. Ryska styrkor som kom in från norr förhindrade dock det omedelbara genomförandet av denna plan, men planen blev aldrig helt skrinlagd.
Kim il-Sung
Samma dag som USA släppte andra atombomben på Nagasaki, bad John McCloy från USA:s Krigsdepartment, den då okände Dean Rusk (senare USA: s utrikesminister 1961-1969 under presidenterna Kennedy och Johnson) att utarbeta en plan för efterkrigsuppdelningen av Korea. Rusk med kollega valde delning längs den 38:e breddgraden. Tre veckor senare ockuperade amerikanska trupper Sydkorea och etablerade den förste, i en serie av marionettdiktatorer. Långt innan Koreakriget officiellt bröt ut, den 25 juni 1950, hade Sydkorea gjort flera gerillaräder in i Nordkorea. Tusentals människor dödades. Förtryck utövades mot Vänsterparti- personer i Sydkorea.
Historikern Bruce Cumings (¨A Murderous History of Korea¨ www.lrb.co.uk vol. 39 No. 10 18 Maj2017) kallar detta en ”orgie i våld”, ett dödade av mellan 100.000 och 200.000 människor innan Koreakriget började.
Likaså, avslöjade koreanska historikern Hun Joon Kim, i sin banbrytande bok
(Korea’s Grievous War, University of Pennsylvania Press 2016) att minst 300.000 människor i Sydkorea greps eller helt enkelt försvann under de första månaderna efter att kriget börjats.
Den fortsatta amerikanska ockupationen av Japan uppvisade också liknande paralleller med Korea. Ledaren för mot-upproret mot Korea var Kishii Nobusuke. Trots att Nobusuke var en första klass krigsförbrytare blev han aldrig åtalad. Han hjälpte till med att grunda Japans Liberaldemokratiska parti och blev premiärminister mellan 1957 och 1960. Hans sonson är Japans nuvarande premiärminister Shinzo Abe.
En av egenheterna i Nordkoreas historia, är att den nuvarande ledaren är sonson till motståndshjälten som kämpade mot Japans nuvarande premiärministerns farfar. Det är bara ett av flera skäl till varför det fortfarande finns en envis misstro mellan Japan och de båda koreanska staterna. Japans försök att initiera och återuppliva det så kallade ¨Quad¨-förbundet (tillsammans med USA, Indien och Australien) vilket tydligt syftar till att begränsa Kinas tillväxt och samtidigt hålla Korea utanför, är ett annat exempel.
En annan viktig historiskt konvergens ser vi i Japans ¨Unit 731¨ – Japans enhet för biologisk krigföring, som utförde hemska experiment på, bland annat kinesiska och koreanska civila och krigsfångar. Dess ledare var General Shiro Ishii, som av USA också beviljades amnesti från åtal i utbyte för att överräcka resultaten av Japans experiment med biologiska stridsmedel. Som bekannt har USA ännu inte ratificerat 1926 års Genèveprotokoll vilket förbjuder biologisk krigföring.
De japanska kunskaperna i biologisk krigföring användes delvis av amerikanerna under Koreakriget i form av Folkmordsprogrammet mot Nordkorea. Inte enbart biologisk krigföring användes mot Kina och Nordkorea (Powell, En dolt kapitel i historien, Bulletin of Atomic Scientists vol 37 (8) oktober 1981, Endicott & Hagerman USA och biologisk krigföring Indiana University Press, 1998), men också en total förstörelse av både civil och industriell infrastruktur uppnåddes. Dammar bombades, orsakande omfattande översvämningar och förstörelse av risodlingarna. Resultatet blev utbredd svält. Ungefär en tredjedel av befolkningen eller omkring 3 miljoner människor dödades. Fler bomber släpptes över Nordkorea under detta krig än på Tyskland under hela andra världskriget. Även om 1953 års vapenstillestånd förbjöd kärnvapen på den koreanska halvön, tog amerikanerna in dem 1958. Kärnvapnen förblev i Sydkorea tills de togs bort under president George Bush senior (1989-1993). President Kim och Moon är säkerligen väl medvetna om detta. De är också medvetna om vad som hände i Afghanistan 2001, Irak 2003, och Libyen under 2011 och senare i Syrien. Alla fyra länder har förstörts under olika falska premisser, trots att deras närvaro, som t.ex. i Syrien, är högst ovälkommen.
Utan tvekan är Kim också medveten om den amerikanska attityden till Iran. JCPOA, förhandlades fram och godkändes av amerikanerna år 2015, och är nu på väg att bli avskaffad av amerikanerna. Anledningen till detta är genomskinligt, Trumps föregångare Barack Obama förhandlade om detta , och just detta är vad Israel så desperat vill. Israels premiärminister Netanyahu har nyligen gjort ytterligare påståenden om ett ¨hemligt iraniskt kärnvapenprogram¨. Att IAEA vid upprepade tillfällen har certifierat Irans efterlevnad av JCPOA är irrelevant för amerikanerna och israelerna.
Mot bakgrund av detta skulle det vara ytterst naivt att lita på någon överenskommelse som potentiellt görs mellan Nordkorea och USA då Kim och Trump möts. Amerikanerna är, som ryssarna säger, недоговороспособниы (ej kapabla till ärliga överenskommelser ). Ryssarna har sin egen, lång, historia av brutna amerikanska fördrag. Just detta i åtanke ledde till att ryssarna och kinesiska förra året föreslog en ”dubbel frysning” av kärnvapenprov och militära övningar av Nordkorea och Sydkorea som ett förspel till kommande förhandlingar. Amerikanerna ignorerade detta och det finns ingen anledning att tro att en uppriktig, politisk förändring skulle ha skett. Det var bara några månader därefter som Trump hotade med (i strid med artikel 2 (4) i FN-stadgan) ”Helvetet och Raseriet mot NK som världen tidigare aldrig skådat”. I en uppvisning i Schutzpah, som bara amerikanerna klarar av , hävdar nu Trump att berömmet för Panmunjomavtalet skulle tillhöra honom.
Lika bisarrt, omtalas han nu som en kandidat till Nobels fredspris.
Det vore klokt av båda koreanska staterna att helt bortse från amerikanernas göranden och låtanden vad beträffar Moons ”En dyrbar och värdefull överenskommelse mellan Nordkorea och Sydkorea.”
En nästan okänd del av avtalet består av en modernisering av järnvägsförbindelsen mellan Seoul och Sinuiju i Nordkorea. Den sistnämnda staden är belägen vid Yalu floden på andra av den kinesiska staden Dandong. Detta skulle att ge Sydkorea tillgång till det kinesiska ¨Belt and Road Initiative¨ vilket går genom Centralasien och vidare till Ryssland och Europa. Sydkorea har annars ingen landförbindelse till resten av världen.
Avtalet utgör därför ett gyllene tillfälle för de båda koreanska staterna att maximera den praktiska effekten av avtalet som uttrycks i punkt 1 (6) ”för att främja en balanserad ekonomisk tillväxt och ett kooperativt välstånd för nationen i sin helhet.” Detta är specifikt kopplat till Sinuiju utvecklingen . Som Moon säger, ” ett djärvt beslut” av Kim och ”en fin gåva till världen.”
Man får hoppas, i motsats till många och bittra erfarenheter, att amerikanerna inte förstör en sådan möjlighet ännu en gång.
Några andra artiklar om Korea på denna blogg.
Vad tycker media om mötet mellan Nord-och Sydkoreas ledare och vad kom de överens om?
Falska fakta om konflikten på Koreahalvön
Fredliga Nordkorea inbjuder krigiska USA till fredssamtal
Korea: perioden efter 1945;
Fientlighet kan aldrig lösa Koreafrågan;
USA-imperialismens män hotar med kärnvapenkrig mot Nordkorea
Putin om Nordkoreas kärnvapen
Nordkorea är inte största hotet mot kärnvapenkrig – utan den som fördömer detta mest!
Sydkorea, Kina, Ryssland och Tyskland lägger in veto mot krig mot Nordkorea
USA hotar starta krig mot Nordkorea som vill ha fredlig återförening sedan 60 år.
Nordkoreas kärnvapenmissiler: Fantasi och verklighet – ett perspektiv från Australien
Korea – eller unipolär världsordning på väg mot sitt slut
i Andra om: Nordkorea, USA, Sydkorea, Massmedia, Politik, kärnvapen krig imperialism, Kina
11 svar till “Överenskommelsen i Korea: Nystart eller upprepning av historien?”
Nystart och upprepning av historien. Nordkorea vill ha pengar, och skaffar sig det genom utpressning. Numera har Kina gott om pengar, de får väl stå för notan framöver.
Bisarrt var ordet. Sydkorea har utvecklats till en demokrati med marknadsekonomi vilket gett invånarna en hög levnadsstandard. Nordkorea, som startade Koreakriget, är fortfarande en diktatur med ett socialistiskt system som inte lyckats höja levnadsstandarden för andra än kommunistpartiet elit. Stundtals har 100 000 tals dött av svält pga den socialistiska politiken.
Levnadsstandarden har höjts rejält även i Nordkorea trots sanktioner. Inga belägg för att hundratusentals dött av svält.
Märkligt och verklighetsfrämmande påstående. Finns massor med källor som dokumenterat att 100 000 tals dött av svält i Nordkorea. Levnadsstandarden i Nordkorea är usel tack vare en socialistisk politik.
Allmänt kan sägas att Nordkorea gick igenom en svår kris på 90-talet. Kim Jong Un har jämfört dessa umbäranden med ett krig. Det är nog riktigt att tala om hundratusentals döda i svält och sjukdomar under den perioden.
Sedan dess har situationen gradvis förbättrats och de senaste sex åren, under Kim Jong Un, har enligt alla bedömare kännetecknats av ett kraftigt ekonomiskt uppsving. Att så är fallet i Pyongyang kan var och en som besökt landet se, men det är också uppenbart att det gäller runt om i hela landet.
Dock finns två uppenbara svårigheter: otillräcklig areal för livsmedelsproduktion och fientlig blockad som hindrar både normal handel och biståndsarbete. De som påstår sig måna om det nordkoreanska folkets välfärd (och ser socialismen som orsak till det onda) är också pådrivande för att förvärra läget genom sanktioner.
I själva verket innebär den socialistiska ekonomin att man med rekordfart lyckats genomföra stora och viktiga investeringar i infrastruktur (elförsörjning, industri, vägar, sjukhus och fritidsanläggningar) och snabba kampanjer för att hjälpa folk vid översvämningar och andra katastrofer. Den innebär också satsningar på vanliga medborgares välfärd. Men det är inget stelbent och dogmatiskt system, utan det justeras efter situationens behov, med rätt för jordbrukare att behålla och sälja en viss andel av vad de producerar, med lokala marknader och annan småföretagsamhet.
Men att utforma landets ekonomiska system är en angelägenhet för koreanerna själva. Det är inget som utomstående har rätt att lägga sig i. Att ett land har socialistisk ekonomi är inget brott mot folkrätten. Att sätta press på länder för att förmå dem att ändra sitt ekonomiska system är däremot ett brott mot folkrätten.
Nu kan vi glädjas åt att norra och södra Korea, med skilda ekonomiska system, kommit överens om att samverka för fred och för hela landets gemensamma ekonomiska utveckling och välfärd.
Förhandla aldrig med USA utan att vara beväpnad med atombomber i bakfickan!
Medan Donald Trump signalerar beredskap att förhandla med Nordkorea verkar han inte vara villig att hålla samtal med Iran om sin kärnvapenhandel. Skillnaden i USA attityd mot Teheran och Pyongyang är att den senare har nukes. Ingen av de västeuropeiska mediefabrikanterna ger Donald Trump kredit för att få Nord- och Sydkorea att komma överens och skaka hand.
För övrigt .. Trump tar inte Storbritannien, Tyskland och Frankrike på allvar.
Som Angela Merkel och Emmanuel Macron upptäckte nyligen är det en stor skillnad mellan politisk uppriktighet och försäljningsteknik.
Barack Obama var inte heller särskilt intresserad av Europa. Något som klargjordes 2010, när han inte ens ställde upp på ett toppmöte mellan EU och USA i Madrid. Istället, i åtminstone i början av sitt presidentskap, fokuserade Obama på Asien.
Och det är klart att denna erfarenhet har lärt Trump att inte ta någon av USA:s NATO-partner på allvar. Han ser dem inte som allierade. I stället ser han dem som lättmanipulerade objekt som tar order av Washington. Exempel på detta såg vi nyligen när både Macron och Merkel, separat från varandra besökte USA.
Visst Trump rullade ut röda mattan men lyssnade inte på vad de kommit för att säga. Paris tycker att deras lands status som supplicant till USA är pinsamt. Samma sak tycker man i Berlin, och om än i något mindre utsträckning även i London. Roten till detta går tillbaka till 2003, då den brittiska premiärministern Tony Blair bröt med sina EU-partners för att stödja George Bushs olagliga invasion av Irak.
Vladimir Putin har beskrivit Nato-medlemmar som vassaler, snarare än USA:s allierade. Joe Biden backade upp Putins påstående när han medgav att han personligen påverkat EU- medlemmar att införa sanktioner, som skadat flera europeiska ekonomier men knappast påverkat USA negativt.
Och så länge den här situationen gäller, kommer ingen att ta Macron, May eller Merkel på allvar. Ryssland vars diplomater, politiker och utrikespolitiska analytiker kan inte förstå hur EU, som har en större ekonomi än USA och 50% högre befolkning än USA har gjort det möjligt att effektivt bli en politisk och militär koloni till USA.
Irak och Libyen nedrustade och avtackades med invasion och avrättning av ledarskapet. Nordkorea har en fördelaktigare position även om man skulle avveckla sina kärnvapen. Dels har man starka konventionella styrkor, dels har man stöd av sina grannar på ett sätt som arabländerna saknade. Kina sade redan att om Nordkorea angriper får de klara sig ensamma, om däremot Nordkorea angrips kommer Kina att ingripa. Kina vill inte ha ett storkrig inpå husknuten. Dessutom kan det tänkas alla inbegripna utom Japan har insett att det inte finns något konstruktivt att vänta från USA:s sida, bäst att ignorera dem.
Mycket beror även på Sydkorea, vill de fortsätta som USA:s vasall eller vågar de inleda processen som leder till en återförening. Det är betecknande att endast Nordkorea betraktas som isolerat medan det framgick att sydkoreanerna var helt tagna på sängen av sina nordliga landsmäns charmoffensiv vid OS och efteråt. De hade aldrig tidigare t.ex. hört Kim Jong-un tala med egen röst. – Hoppet om framsteg verkar dock vara starkare än någonsin hittills.
Apropå USA:s vasaller… Richard Grenell, den nyligen utsedda amerikanska ambassadören i Tyskland, har uppmanat alla tyska företag att sluta handla med Iran. Han motiverade flytten och förklarade att det skulle inte vara rätt att ha några affärer med en stat som sponsrar terrorism. De spenderar miljarder dollar för att sprida terrorism runt om i världen. Varför skulle ett land vilja göra affärer med dem?
Ryssland, USA, Frankrike, Kina och Storbritannien plus Tyskland undertecknade JCPOA med Iran den 14 juli 2015. Avtalet betecknar en gradvis lyftning av anti-Teherans sanktioner i utbyte mot den islamiska republiken som bevarar den fredliga naturen i sitt kärnprogram och tillåter inspektioner från IAEA vid sina kärnämnen.
Vem kan lita på USA?
Iranavtalet JCPOA om kärnenergi är ett internationellt avtal . Den 12 maj måste president Donald Trump fatta beslut om USA:s medverkan i Iranavtalet. Han uppges överväga att dra sig ur, vilket oroar de övriga avtalspartnerna.
Sommaren 2013 valdes den politiskt moderate Hassan Rohani till iransk president. I november samma år slöts ett interimsavtal mellan sju parter – Iran, de fem permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd (USA, Ryssland, Kina, Frankrike och Storbritannien) plus Tyskland – där Iran förband sig att börja rulla tillbaka delar av sitt kärnenergiprogram mot att en del sanktioner lyftes. Den 14 juli 2015 slöts i Wien det slutliga avtalet mellan de sju parterna ovan plus EU.
Om den befintliga amerikanska presidenten inte accepterar de avtal som undertecknats av hans föregångare i den tidigare administrationen, är det säkert inget land i världen som kan lita på USA eftersom det också är möjligt att se den kommande administrationen inte accepterar de avtal som görs av Trumps administration. USA:s statliga avdelning skickade ett diplomatiskt uppdrag till Storbritannien, Tyskland och Frankrike för att stödja sin plan att dra sig ur
Under den teatraliska föreställningen vid Israels försvarsdepartement i Tel Aviv nyligen presenterade Israels premiärminister Benjamin Netanyahu ett bildspel som hävdade att kärnkraftsavtalet från 2015 var ”baserat på lögner”. Han visade omkring 100 000 exemplar av handlingar som påstås stulna från Irans hemliga kärnarkiv , som han sade bevisa Teheran ”fortsatte att bevara och utöka sin kärnvapenkunnighet” efter undertecknandet av affären. Förenta staterna var snabba att säkerhetskopiera Netanyahus Power Point-fordringar.
Ingen kan lita på USA. Men Trump verkar tro att hans sanktioner mot Nordkorea har fått Kim Jong-Un att gå med på att skrota Nordkoreas livförsäkring, kärnvapnen.
Allt tyder på att Trump drar USA ut ur kärnteknikavtalet med Iran, när deadline för besked infaller den 12 maj då Donald Trump måste fatta beslut om USA:s medverkan i Iranavtalet, som i november den 14 juli 2015 slöts i Wien mellan sju parter.. Iran, de fem permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd (USA, Ryssland, Kina, Frankrike och Storbritannien) plus EU, där Iran förband sig att börja rulla tillbaka delar av sitt kärnenergiprogram mot att en del sanktioner lyftes.
Om Trump inte accepterar de avtal som undertecknats av hans föregångare i den tidigare administrationen, (Barack Obama), är det inget land i världen som kan lita på USA eftersom det också är möjligt att kommande administrationer inte accepterar de avtal som görs av Trumps administration.
Under den teatraliska föreställningen vid Israels försvarsdepartement i Tel Aviv nyligen presenterade Israels premiärminister Benjamin Netanyahu ett bildspel som hävdade att kärnkraftsavtalet från 2015 var ”baserat på lögner”. Han visade omkring 100 000 exemplar av handlingar som påstås stulna från Irans hemliga kärnarkiv , som han sade bevisa Teheran ”fortsatte att bevara och utöka sin kärnvapenkunnighet” efter undertecknandet av affären. Förenta staterna var snabba att säkerhetskopiera Netanyahus Power Point-fordringar.
[…] andra artiklar om Korea på denna blogg. Överenskommelsen i Korea: Nystart eller upprepning av historien? Vad tycker media om mötet mellan Nord-och Sydkoreas ledare och vad kom de överens om? Falska […]