Hiroshima – krigsbrottet som utnyttjas – men se upp för räkenskapens dag

Denna månad har 2 atombomber släppts i Japan – för 72 år sedan. Nu sker en väldig kärnvapenupprustning/modernisering av USA. Vissa kretsar i USA lär tro att man kan vinna ett kärnvapenkrig. Detta är med all säkerhet fel, och mycket oroande.

Visst har här skrivits en del om detta och om risken för kärnvapenkrig. Här kommer en artikel som publicerats 16/8 2016. Upplever att den fortfarande är aktuell, ja mycket aktuell. Den återpubliceras nu därför.

Artikeln.
Jan Nybondas har vänligen översatt en artikel av Diana Johnstone om atombomben över Hiroshima, som tidigare publicerats av Counterpunch. Counterpunch
Artikeln har fått vänta några dagar för artiklar av mer utpräglad nyhetskaraktär, men lärdomarna av Hiroshima är alls inte begränsade till dagarna runt 6 augusti.
Diana Johnstone har nyligen utgivit boken ”Hillary Clinton Drottningen av kaos”, som recenserats här 7/8, samt tidigare ett standardverk om krigen i f.d. Jugoslavien på 1990-talet ”Dårarnas korståg.”
Den 6/8 publicerade jag ”Hiroshima-dagen efter en onödig atombomb.” Hiroshima-dagen

Artikeln.
Vid sitt besök i Hiroshima i maj bad Obama inte om ursäkt för atombomben som fälldes den sjätte augusti 1945, som några fåfängt hade hoppats. Istället höll han ett högstämt anti-krigstal. Han gjorde detta mot bakgrunden av fortsatt drönarbombning av försvarslösa fiender i fjärran länder och godkännande av planer på att uppgradera den amerikanska kärnvapenarsenalen för en biljon dollar.

En ursäkt hade varit lika värdelös som hans tal. Tomma ord betyder ingenting. Men det fanns en sak som Obama kunde ha sagt och som skulle ha betytt någonting: han kunde ha berättat sanningen.

Han kunde ha sagt:

”Atombomberna fälldes inte över Hiroshima och Nagasaki för att rädda liv genom att få ett slut på kriget. Detta var en officiell lögn. Bomberna fälldes för att man skulle se hur de fungerade och för att demonstrera för världen att Förenta staterna var i besittning av gränslös förstörelsekapacitet.”

Men det fanns inte en chans att Obama skulle ha uttryckt detta. Officiellt gäller att bombningen ”räddade liv” och därför var berättigad. Likt de vietnamesiska byarna vi förstörde för att rädda dem, likt de otaliga irakiska barn som dog som en följd av USA:s sanktioner, så förblir hundratals tusen lidande kvinnor och barn i två japanska städer tillhörande dem som får betala för USA:s mänskliga räkenskaper, utan ersättning och utan straff för förövarna.

”Det var värt det hela”

Beslutet att förstöra Hiroshima och Nagasaki var ett politiskt och inte ett militärt beslut. Målen var inte militära och följderna var inte heller militära. Angreppen skedde mot den vilja som samtliga ledande militärer hade uttryckt. Amiral William Leahy, ordförande för ledarskapet, Joint Chiefs of Staff, skrev i sina memoarer att ”användningen av detta barbariska vapen i Hiroshima och Nagasaki innebar ingen materiell hjälp i vårt krig mot Japan. Japanerna hade redan besegrats och de var redo att kapitulera…” General Eisenhower, general MacArthur, t.o.m. General Hap Arnold, luftstridskrafternas befälhavare, motsatte sig bombningen. Japan hade redan förstörts genom brandbombning, var utsatt för massvält pga. den amerikanska blockaden, demoraliserat efter att dess allierade Tyskland hade kapitulerat och fruktade ett överhängande ryskt angrepp. I realiteten var kriget över. Hela det amerikanska befälet visste att Japan var besegrat och sökte efter vägar att kapitulera.

Beslutet att använda atombomberna var ett rent politiskt beslut taget nästan uteslutande av två politiker sinsemellan: den pokerspelande novisen och presidenten Truman, samt hans mentor, utrikesministern James F. Byrnes.
Stalin,Churchill,Roosevelt
Presidenten Harry S. Truman satt i möte mellan Churchill och Stalin i Berlinförorten Potsdam när han nåddes av det hemliga meddelandet att provsprängningen av atombomben i New Mexico lyckats. Iakttagare har beskrivit Truman som ”en annan man”, euforisk över besittningen av överväldigande makt. När mer djupsinniga män ryste vid tanken på vilken innebörd denna destruktiva kraft kunde föra med sig var budskapet för Truman och hans intriganta utrikesminister, James Byrnes: ”Nu kan vi komma undan med vad som helst.”

Och de beslöt att gå vidare från denna utgångspunkt – framför allt i relationerna med Moskva.

Efter månader av påstötar från USA:s sida, lovade Stalin att gå in i Asien-kriget, tre månader efter det att Nazi-Tyskland besegrats, vilket var tidigt i maj 1945. Det var väl känt att den japanska ockupationsmaktens styrkor i Kina och Manchuriet inte kunde stå emot den Röda armén. Man förstod att två faktorer kunde leda leda till Japans omedelbara kapitulation: Rysslands inträde i kriget samt att kejsarfamiljen inte skulle betraktas som krigsförbrytare.

Bägge dessa saker inträffade dagarna efter bombningen av Hiroshima och Nagasaki.
Men de hamnade i skuggan av atombomben.
Och det var avsikten.

På så vis kunde USA ta åt sig hela äran för slutet på kriget.

Men detta är inte allt.

Det demonstrerade innehavet av ett sådant vapen gav Truman och Byrnes en sådan känsla av makt att de kunde frångå tidigare löften till ryssarna och de kunde försöka tränga undan Moskva i Europa. I den meningen innebar bomberna i Hiroshima och Nagasaki inte endast att hundratusentals civila dog i onödan. De innebar även startskottet för det kalla kriget.

Hiroshima och det kalla kriget

General Dwight D. Eisenhower tillskrivs en synnerligen viktig iakttagelse om atombombens konsekvenser. Som hans son återgivit, blev han djupt deprimerad när han i ett sent skede fick veta om att bomben skulle komma till användning. Kort efter Hiroshima sades det att Eisenhower privat gjorde följande yttrande:
Hiroshima II
”Innan bomben fälldes skulle jag ha sagt, ja, jag tror att vi kan upprätthålla fred med Ryssland. Nu vet jag inte längre. Fram till nu skulle jag ha sagt att vi tre tillsammans, Storbritannien med sin mäktiga flotta, USA med det starkaste luftvapnet och Ryssland med kontinentens starkaste markstridskrafter, vi tre kunde ha garanterat världsfreden för en lång, lång tid framöver. Men nu, nu vet jag inte. Människor är rädda och oroade överallt. Alla känner sig otrygga igen”

Som de allierades överbefälhavare i Europa hade Eisenhower fått erfara att det gick att komma överens med ryssarna. USA och Sovjetryssland hade helt olika ekonomiska och politiska system men på världsarenan kunde de samarbeta. Som allierade handlade skiljaktigheterna mest om misstro, men det var saker som kunde redas ut.

Segermakten Sovjetunionen hade utsatts för totalförstörelse under kriget: städer i ruiner, tjugo miljoner döda. Ryssarna ville ha hjälp med återuppbyggnaden. Tidigare, under Roosevelt, hade man kommit överens om att Sovjetunionen skulle få krigsskadestånd från Tyskland samt lån från USA. Plötsligt försvann detta från dagordningen. Så fort nyheterna kom från den lyckade provsprängningen i New Mexico, utropade Truman: ”Detta kommer att hålla ryssarna i schack”. Eftersom de plötsligt kände sig allsmäktiga, beslöt Truman och Byrnes att det var dags att visa tuffa tag mot Ryssland.

Stalin meddelades att Ryssland fick nöja sig med krigsskadestånd från det huvudsakligen agrara östra Tyskland som befann sig under rysk ockupation. Detta var det första steget som ledde till Tysklands delning, vilken Ryssland i själva verket motsatte sig.

Eftersom flera av länderna i Östeuropa hade varit allierade med det nazistiska Tyskland och kunde uppvisa starka anti-ryska element, var Stalins enda villkor för dessa länder (vilka då ockuperades av ryska trupper) att deras regeringar inte skulle vara fientligt inställda gentemot Sovjetunionen. För att uppnå detta förespråkade Moskva modellen ”folkdemokratier”, varmed avsågs koalitioner som
uteslöt partier från den extrema högern.

Med en känsla av allmakt skärpte USA sina krav på ”fria val” i förhoppningen om att installera anti-kommunistiska regeringar. Detta slog tillbaka. Istället för att vika sig inför det underförstådda atomhotet satte Sovjetunionen klackarna i marken. Istället för att släppa den politiska kontrollen över Östeuropa började Moska insätta kommunistkontrollerade regeringar – samtidigt som man snabbade på sin utveckling av atombomben. Kärnvapenkapprustningen hade kommit igång.

”Äta kakan och ha den kvar”

John J. McCloy, beskriven av sin levnadstecknare Kai Bird som den informelle ”ordföranden för det amerikanska etablissemanget” sade till krigsministern Henry Stimson vid denna tidpunkt att ”Jag har intagit den positionen att vi borde äta vår kaka och ändå ha den kvar; att vi borde behålla vår handlingsfrihet inom det regionala arrangemanget i Sydamerika och på samma gång intervenera omgående i Europa; vi borde inte avstå från någondera av dessa tillgångar..” Stimsons svar blev, ”Det är vad jag anser, absolut.”

Kort sagt, USA skulle behålla sin inflytandesfär på det västra halvklotet, enligt Monroe-doktrinen, medan Ryssland skulle fråntas sin buffertzon.

Det är viktigt att observera den skarpa gränsdragningen mellan inrikes- och utrikespolitik. Sovjetregeringen må internt ha varit så dålig som den beskrivits, men vad beträffar utrikespolitiken var Stalin synnerligen noggrann med att respektera de överenskommelser som han ingått med de västallierade – då han t.ex. utlämnade de grekiska kommunisterna åt sitt öde då de krossades av anglo-amerikanerna efter kriget. Det var USA som avvek från vad man kommit överens om på Jalta, varefter avtalen stigmatiserades som kapitulation inför ”kommunistisk aggression”. Stalin hade absolut ingen önskan att främja kommunistiska revolutioner i Västeuropa, än mindre att invadera dessa länder. I själva verket var denna hans underlåtenhet att främja världsrevolutionen grunden för trotskisternas kampanj mot ”stalinismen” – inkluderande trotskister vilkas hängivenhet för världsrevolutionen förbyttes till främjande av amerikanska krig för regimskiften.

Enligt en etablerad västdoktrin strävar diktaturer mot krig och demokratier mot fred. Men för denna doktrin finns inga som helst bevis. Diktaturer (tänk på Francos Spanien) kan vara konservativa och inåtvända. De största imperialistiska makterna, Storbritannien och Frankrike var demokratier. Det demokratiska USA är allt annat än fredligt.

Efter att Sovjetunionen utvecklat sin egen kärnvapenarsenal var det inte längre möjligt för USA att effektivt utöva inblandning i Östeuropa, varpå man istället gav sig på svagare fiender, störtande regeringar i Iran och Guatemala, körde fast i Vietnam utgående från teorin att dessa utgjorde surrogat för den kommunistiska fienden. Men nu när Sovjetunionen har kollapsat och lämnat Rysslands buffertzon i Östeuropa, förefaller det som om samma sorts självsäkerhet återuppstått som den som övermannade Truman: en eufori av oinskränkt makt. Hur skall man annars förklara Pentagons biljondollarprojekt för att förnya USA:s kärnvapenarsenal, samtidigt som man stationerar trupper och offensiv militär utrustning så nära Rysslands gränser som möjligt ?

I boken om sin bror Dwight, ”Presidenten ringer”, skrev Milton Eisenhower: ”Vårt bruk av denna nya kraft i Hiroshima och Nagasaki utgjorde en extrem provokation mot andra nationer, speciellt Sovjetunionen,” Och han tillade, ”Säkerligen kommer det som hände i Hiroshima och Nagasaki att för all framtid belasta det amerikanska folkets samvete.”

Dessvärre pekar all erfarenhet hittills på motsatsen. Oroade kritiker har marginaliserats. Den systematiska offentliga lögnen om ”nödvändigheten att rädda liv” har lämnat det kollektiva amerikanska samvetet fullkomligt rent, medan kraften i Bomben har skapat en bestående känsla av självrättfärdig ”exceptionalism” hos nationens ledare. Endast vi amerikaner kan göra det andra inte kan, eftersom vi är ”fria” och ”demokratiska” och de däremot – om vi så bestämmer – inte är det. Andra länder, om de inte är demokratier, kan förstöras i syfte att befria dem. Eller helt enkelt bara förstöras. Detta utgör kontentan i den ”exceptionalism” som i Washington fått ersätta ”det amerikanska folkets samvete” som inte väcktes av Hiroshima utan istället släcktes.

En moralens dvala
Som gäst i Hiroshima docerade Obama vältaligt:
”Moderna krig har inpräntat denna sanning. Hiroshima inpräntar denna sanning. Teknologiska framsteg utan motsvarande framsteg inom mänskliga institutioner kan vara en förbannelse. Den vetenskapliga revolutionen som ledde till atomens klyvning kräver en moralens revolution vid sin sida”
Obama och Abe i Hiroshima
Förvisso, men ingen sådan moralens revolution har ägt rum.
”minnet av morgonen den sjätte augusti 1945 får aldrig förblekna. Detta minne får oss att stå emot självgodheten. Det styrker vår moraliska föreställningsförmåga. Det ger oss möjlighet att förnyas.”

Förnyelse, förändring är ett Obama-kännetecken. Men han uträttade ingenting för att förändra vår kärnvapenpolitik, förutom att förstärka den. Inga tecken på ”moralisk föreställningsförmåga” som skulle kunna föreställa sig den förstörelse som denna politik leder oss mot. Inga fantasifulla idéer för att inleda en nedrustning av kärnvapnen. Endast löften om att inte tillåta att skurkar lägger vantarna på dem. De tillhör oss.

”Och sedan den ödesdigra dagen”, fortsatte Obama, ”har vi gjort vägval som inger oss hopp. USA och Japan har inte endast ingått en allians utan inlett en vänskap som har gett så mycket mer för våra folk än krig någonsin kunnat ge.”

Detta är lömskhet. Det var faktiskt just genom krig som USA skapade denna allians och vänskap – som USA nu försöker militarisera genom sin ”vändning mot Asien”. Det innebär att vi med kärnvapen kan utplåna två städer i ett land och som en följd uppnå ”inte bara en allians utan en vänskap”. Så varför inte gå vidare ? Varför inte skaffa oss nya ”vänner” på samma sätt, t.ex. i Iran, som Hillary Clinton har sagt sig kunna utplåna om omständigheterna är de rätta.
Hillary Clinton och Obama
”Det är en framtid vi kan välja”, sade Obama, ”en framtid där Hiroshima och Nagasaki inte är kända som inledningen på kärnvapenkrigets tidsålder utan som början på vårt eget moraliska uppvaknande.”

Men än så länge befinner sig Hiroshima och Nagasaki väldigt långt borta från att markera ”början
på vårt eget moraliska uppvaknande”. Tvärtom. Illusionen av att besitta obegränsad makt avlägsnade alla behov till kritisk självprövning, alla behov till att göra en verklig ansträngning att förstå andra, som är olika oss och som inte vill bli som vi är, men som är beredda att fredligt dela planeten med oss om vi lämnar dem ifred.
Omtänksam Obama besöker Hiroshima, moderniserar kärnvapen
Kärnvapen stor
Eftersom vi är allsmäktiga, bör vi företräda det goda. I själva verket är vi eller gör vi ingetdera. Men vi förefaller vara oförmögna att uppfatta begränsningen för vår ”exceptionalism”. Bomberna i Hiroshima och Nagasaki försatte det amerikanska ledarskapet i en moralens dvala som det ännu inte har vaknat upp ur.

Läs även Hiroshimadagen 6/8 2015;
Risk för kärnvapenkrig 70 år efter Hiroshima.

intressant.se världskrig, ,
, , , , , ,


Pilger i RT
Globalresearch: USA i krig med Ryssland

  10 comments for “Hiroshima – krigsbrottet som utnyttjas – men se upp för räkenskapens dag

  1. Peter Grafström
    16 augusti, 2016 at 22:22

    Och Pentagon kan inte redovisa var 6,4 biljoner dollar i deras budget har hamnat.
    Vid 9/11 var det bara 2,3 biljoner som inte kunde redovisas.

    • 17 augusti, 2016 at 07:11

      Du menar nog svenska miljarder=USA-biljoner. USA:s ”försvars”-budget är mindre än 6,4 biljoner, BNP är väl under 20 biljoner.

      • Peter Grafström
        17 augusti, 2016 at 14:02

        Nej jag menar trillions dvs svenska biljoner. Om det var några miljarder dom inte kunde redovisa vore det inte så dramatiskt.

        • 17 augusti, 2016 at 15:54

          Men Försvarsbudgeten i USA är officiellt c:a 1/2 biljon dollar, i realiteten dubbelt så stor. ”USA:s militärbudget: hel eller halv biljon dollar? Se http://jinge.se/allmant/usas-militarbudget-hel-eller-halv-biljon-dollar.htm

          • Peter Grafström
            17 augusti, 2016 at 23:19

            Precis. Så det är enorma svarta budgetar. Men offshorebankerna lär stoppa undan 21 biljoner sist jag hörde en uppgift.

  2. Peter Grafström
    17 augusti, 2016 at 02:53

    Var tar de försvunna triljonerna vägen? Catherine Austin Fitts sprider, för mig ytterst osannolika historier om hemlig rymdteknologi och svarta budgetar. Det finns en del vapentillämpningar men det ter sig för mig mer sannolikt att dom bygger ut och lyxar till sina underjordiska vistelseplatser för eliten och gör det möjligt att permanent bo där under lång tid tills radioaktiviteten däruppe vid ytan har avklingat genom väder och vind.

    • 17 augusti, 2016 at 07:13

      Vilka försvunna miljarder?

      • Peter Grafström
        17 augusti, 2016 at 14:08

        Jag menade de amerikanska 6,4 trillions jag nämnde ovan. Svenska 6400 miljarder
        I samband med 9/11 hävdade Rumsfeld att 2300 miljarder inte gick att redovisa.
        Då tillkom dessutom att data senare påstods ha förstörts i samband med förödelsen. Det innebär inte att dom stulits utan att dom kan dölja till vad dom används.

  3. Eisenhower
    17 augusti, 2016 at 22:12

    USA fällde atombomberna för att tvinga Japan till kapitulation, det hade Japan inte alls tänkt göra, varför sprida sån dynga sjuttio år efteråt? Japan hade tänkt kriga precis som på Okinawa. USA räknade med en miljon döda amerikaner för att invadera Japan. En bieffekt var att Sovjetunionen fick en demonstration av USA´s militära förmåga.

    Ur DN; ”Representanthuset har godkänt USA:s försvarssatsningar för budgetåret 2015. Sammanlagt anslås drygt 4,3 biljoner kronor (4 300 miljarder)”.

    Det finns ett problem med amerikanska och svenska miljarder. För en amerikan är en svensk miljard lika mycket som en amerikansk biljon, medan en svensk biljon är lika med ettusen svenska miljarder. Vi använder samma namn på två olika storlekar. Jag gissar att en svensk biljon är en amerikansk triljon.

Comments are closed.