Extrem dödslängtan?

En galning ska utföra något som med råge är det absolut galnaste man kan ge sig på, tokigare än att försöka landa på Mount Everest med fallskärm.

AB: ”På måndagsmorgonen lokal tid skulle Michel Fournier, 64, påbörja sin uppstigning till 40 000 meters höjd med ballong ovanför den kanadensiska provinsen Saskatchewan. Därifrån ska han kasta sig ut – och slå världsrekord i längsta frifall genom tiderna. Under fallet kommer han att nå en hastighet som är högre än ljudets.”

Fyra mils höjd är ruskigt. Enligt tidningen ska han komma upp i 1500 km/t under fallet och då räcker det med att han rör huvudet bara någon millimeter så tappar han det. Börjar han wobbla i den farten så är det också över, men han kommer aldrig att märka det.

Vad det är som driver en gubbe i min ålder att ägna sig åt så vansinniga saker kan jag inte begripa. Han blir omskriven i tidningarna men det är tveksamt om några kvarlevor kommer att återfinnas. Och det kan mycket väl vara

ett outtalat mål, för jag kan inte tolka detta som något annat än en extrem dödslängtan.

Politiken Annan med dödslängtan DN AB

Andra om: , , , ,

[tags]Michel Fournier, Dödsläntan, Fallskärm, Äventyr, Galenskap[/tags]

  16 comments for “Extrem dödslängtan?

  1. palle
    26 maj, 2008 at 13:36

    Fransmän är fortfarande män! :P ;)

    Härligt att det fortfarande finns de som vågar sig på farliga uppdrag. Vi i väst har blivit lite väl inlindade i bomull. Av nån anledning följer fransmännen inte detta mönster och är överrepresenterade när det gäller att ge sig på farliga och/eller jobbiga uppdrag.

  2. Michael Lundahl Karnerfors
    26 maj, 2008 at 14:42

    Kommentarsreglerna! / Jinge

  3. Marcus R
    26 maj, 2008 at 15:25

    Tja, vissa människor är adrenalin-junkies. Ska du se galet så titta på den här också:

  4. nature
    26 maj, 2008 at 15:38

    Extrem dödslängtan?
    Välkommen då Michel Fournie hem till mej – för det blir betydligt mycket billigare, för alla parter, om du hoppar från min balkong i stället!

  5. el persson
    26 maj, 2008 at 15:58

    Det går nog både att röra huvudet och wobbla lite. De hastigheter som nämns, 1500 km/h, måste vara på mycket hög höjd i stratosfären (>11km). Där är luften så tunn att luftmotståndet är lågt.
    När luften tjocknar blir oxå hastigheten lägre. Maxhastighet i de lägre delarna av atmosfären för en fritt fallande människa är ungefär 200 km/h (terminalastigheten; uppnås efter ca 6 sek fritt fall). Eftersom terminalhastigheten beror luftmotståndet kan man påverka den genom att vrida sig som vid formationsflygning för fallskärmshoppare. Liggande platt på magen blir den m.a.o. lägre.

    Lite offside men ändå.
    Katter gör samma sak. Man säger att katter alltid kommer ned med fötterna först. Det stämmer inte.
    Läste om katter i New York som trillat ut från lägenheter för några år sedan. Ibland bröt de benen, ibland käkbenet. Det visade sig att katter som trillat från låga höjder, några tiotal våningar, bröt benen. Från högre höjder bröt de ben i käken.
    Hypotesen var att så länge som kattten accelererade var den beredd att landa på fötterna. När katten inte längre accelererade, nått terminalhastigheten, spred den ut benen för at få en så stor bromsande yta som möjligt. Luftmotståndet blir högre, terminalhastigheten blir lägre. Katten landar med en käkskada och kan gå därifrån.
    Man kan säga att katten fungerar som sin egen fallskärm. Fall från tio våningar är därför mycket farligare för en katt än fall från 100 våningar!

    Därmed har jag inte sagt att det är ofarligt att hoppa fallskärm från 40 km. Har faktiskt aldrig funderat i de banorna.

  6. Mårten
    26 maj, 2008 at 19:42

    Hastigheten är ett mycket litet problem i sammanhanget. Bromskraften som kroppen utsätts för är som störst när man uppnått terminalhastigheten, och är sedan ungefär lika stor hela resten av vägen ner (tills man drar skärmen då). På vanliga hopphöjder uppnås den som sagt redan efter några sekunder, och är ca 200 km/h, vid de här höjderna tar det nästan en minut att nå den, och den är betydligt högre. Bromskrafterna är dock desamma som för en vanlig hoppare.

    Faktum är att det första biten är betydligt mindre dramatiskt än ett vanligt hopp. Killen som har det tidigare rekordet från 1960 har beskrivit att han överhuvudtaget inte kunde avgöra om han föll när han hoppat ut, det kändes som han svävade fritt i tyngdlöst tillstånd eftersom det inte fanns något luftmotstånd. Först när han tittade upp och såg att ballongen försvann snabbt i fjärran förstod han att han föll.

    Utmaningarna är snarare att hantera kylan och det låga trycket där uppe. De är däremot inte att leka med där uppe. Kunde man hantera det (hjälpligt) redan för 48 år sedan tror jag dock att det är lösbart idag också.

    Angående vad som driver vissa människor till det extrema så tror jag att det är svårt för vanliga människor att förstå. Visst finns det de som söker publicitet och berömmelse, men oftast handlar det nog snarare om en inre drivkraft att göra saker som ingen gjort förut. Ett tvång snarast. Folk som inte förstår det kan förstås kalla det dumdristigt, men vem kan avgöra vad som är rätt för någon annan? Inte jag i alla fall.

  7. 26 maj, 2008 at 20:29

    @Mårten:

    Tänkte inte på det. Egentligen visste jag att hastigheten är max 200 km/t nere på normala höjder. När han når maxhastighet så bromsas den kontinuerligt ända tills han når marken.

    Jo, men jag tycker att han är knäpp ändå.

  8. nature
    26 maj, 2008 at 20:52

    Säg mej, är det inte jordens gravitation som gör att fransmannen faller neråt mot jorden? I så fall: ju längre ifrån jordens medelpunkt han befinner sig, ju svagare borde då gravitationskraften utgör på honom och ju långsammare borde han falla neråt från början? I så fall borde formeln för fallet överst i stratosfären vara mycket lägre än 9,8 m/s (upphöjt)2?

    Alltså borde gravitationskraften göra att han faller fortare ju mer luftmotstånd = närmare jordens medelpunkt = större gravitationspåverkan? Men det är klart att friktionskraften är många, många, många gånger starkare än gravitationen, så ju starkare gravitation = ju snabbare faller han = ju närmare jordens medelpunkt = ju tätare mellan luftmolekylerna = ju mer friktionsmotstånd, så det märkas kanske inte?

  9. Allan
    26 maj, 2008 at 23:56

    nature,

    du har rätt i att gravitationskraften avtar (exponentiellt) med avståndet. Men eftersom stratosfärens avstånd från jordens medelpunkt bara är en bråkdel av jordens radie är avtagandets storlek bara en bråkdel av en bråkdel. Alltså försumbart.

    Vid en marsfärd som Jinge skrev om häromdagen måste man ta hänsyn till alla större planeters gravitation i beräkningarna. Man kan inte ”sikta” på mars, man måste sikta på en punkt där mars befinner sig om ett antal månader. Ingenjörsmässigt komplicerat, men inte vetenskapligt svårt, man kunde göra dessa beräkningar redan tidigt 1900-tal.

  10. Allan
    27 maj, 2008 at 00:00

    Menade såklart att stratosfärens avstånd från jordens medelpunkt bara är en bråkdel större än jordens radie.

  11. nature
    27 maj, 2008 at 07:43

    Aha … Allan …
    Är det den så berömda och inte minst poetiskt så vackra frasens innebörd vi här talar om: ”gravitationen avtar omvänt proportionellt mot kvadraten på avståndet”?

  12. Ninja
    28 maj, 2008 at 10:46

    Varför…???

  13. nature
    28 maj, 2008 at 12:10

    @Ninja
    Varför gravitaion? Eller vad menar du?

  14. 28 maj, 2008 at 12:51

    Borde han inte få ut sin pension i förskott så de efterlevande får nåt att ärva ???

  15. nature
    28 maj, 2008 at 13:54

    @Radikalen
    Varför då? Det behövs ju inte om han tagit en livförsäkring!

    Dödslängtan en teori med många bottnar. Genom Freud blev den ”känd” som dödsdriften! Typiskt nog så utvecklade Freud den teorin här hör och häpna på sin ålders höst!

    Alltså, dödsdriften ökar omvänt mot stigande ålder – vilket är essensen i Jinges bloggpost här!

    En möjlig (egen) teori är följande: Ju högre ålder en människa uppnår, ju effektivare har hans försvar mot dödsdriften tjänat honom under livet. Nå väl, de psykologiska försvarsmekanismerna kontrollerar inte bara dödsdriften utan känslor överhuvudtaget. Och ju starkare försvar en människa har, ju mindre känner han sig levande – ty ”känslan” av smärta, sorg och död är mycket intimt förbundet med känslan för liv och lycka.
    Då kan detta extrema falsskärmshopp försätta honom i en dödsångest som hans psykologiska försvar inte mäktar med att borttränga, som omvänt gör att han känner sig MER levande = dödsångest! För ju närmare döden en människa kommer (i sitt medvetande) ju mer levande känner han sig! Råddigt? Nåja, inte så värts!

  16. 28 maj, 2008 at 15:31

    @ nature
    ”Alltså, dödsdriften ökar omvänt mot stigande ålder” = då sjunker alltså dödsdriften ju äldre man blir = då borde man ha störst dödslängtan när man föds = Freud gick på syra på äldre dar…Nä, jag tror nog isåfall på en normalfördelningskurva här, en som följer den där kära gamla affischen om livets olika stadier. Således skulle man ha störst dödslängtan i 40-årsåldern, vilket heller inte stämmer – för Mona Sahlin, Lill Babs, Christer Sjögren och Lars Lagerbäck m.fl är ju i högsta grad ”alive” även om dem borde tagit livet av sig för länge sen…..

Comments are closed.