Med benäget tillstånd av skribenten Sven Hofman publiceras detta inlägg om ett dystert hundraårsminne som vi kommer att få höra mycket om i år. Sven Hofman har här tidigare publicera ett inlägg om demokratisk nationalism, inlägget ”Fascister bär inte knätofs” i april, ”Tillståndet i vår närmaste omgivning” i maj ”Gränslöst okunnigt – om ledare, historia och krig” som juli, som inspirerades av en ledarartikel i Svenska Dagbladet av Ivar Arpi. I september kom ett blogginlägg med anledning av att då Hans Kungliga Höghet Karl XVI Gustaf då varit Sveriges monark och statschef i 40 år.
Dagens inlägg.
Dagens Nyheter inledde årets kavalkad av huvudledare med att slå fast att första världskriget ”banade väg för demokratin” (2/1). Det är en djupfilosofisk insikt som skulle ha gjort en tidigare chef för den tidningen, Herbert Tingsten, något bekymrad. Ty det kriget banade ju väg inte bara för Lenin och Stalin, utan också för herr Adolf Hitler, och i många av efterföljarstaterna till de fallna imperierna, exempelvis Ungern och Rumänien, uppstod regimer som var långt värre än de som funnits där före kriget. När nästa stora krig bröt kunde väl bara två av dessa, Finland och Tjeckoslovakien, betraktas som äkta folkstyren, även om partiförbud, etnisk diskriminering och liknande inskränkningar i de medborgerliga rättigheterna även där var rådande.
Rimligare vore den motsatta ståndpunkten, nämligen att kriget satte stopp för en demokratisk utveckling och uppsköt övergången till medborgarsamhällen i de deltagande och anfallna länderna. Militärens makt ökade överlag. Kriget stärkte de gamla eliterna grepp om de folkliga massorna och gjorde det möjligt för dem att hänga kvar längre än de annars rimligen skulle ha gjort – undantaget är givetvis Ryssland, men förutsättningen där var att landet med en ny regim drog sig ur striderna och erkände sig besegrat. Krigets vinnare var knappast några demokratiska förridare. Som professor Richard J. Evans (bilden), motsidans expertvittne i den förtalsprocess som David Irving inledde mot Deborah Lipstadt, nyligen påtalat (The Independent, 4/1), hade förlorarmakten Tyskland sedan länge allmän rösträtt för män, medan 40 procent av de brittiska soldaterna var utan.
Och hur kan någon påstå, säger Evans i en ripost mot den brittiska alliansregeringens utbildningsminister som gått till storms mot vad han kallar för en vänstersyn på kriget, att Storbritannien ”slogs för demokratin och liberala värderingar, när dess huvudallierade var Tsarryssland? Det var en despoti som ställde Tyskland i skuggan och som underblåste pogromer 1903–1906.”
Det var givetvis kriget som sådant som var förkastligt och som kunde och borde ha förhindrats – som brott mot mänskligheten skulle man idag betecknat hela företaget som från alla håll drevs offensivt – även om olika sidor tillgrep särskilt elaka metoder. Man känner till det tyska bruket av nervgas och det totala ubåtskriget som avsiktligt hade civila måltavlor. Men man får inte heller glömma bort den ryska arméns bärsärkargång på ”östfronten”. I Bukovina, en österrikisk provins med betydande judisk befolkning, nuförtiden styckad och införlivad med Rumänien och Ukraina (det ”europeiska” Ukraina som idag är basen för den utomparlamentariska kampen mot landets lagliga regering), var den ryska ockupationsmakten speciellt repressiv. Den förstörde städernas infrastruktur, raserade offentliga byggnader, ströp livsmedelstillgången, rev fabriker, deporterade stora delar av de lokala eliterna till Sibirien (ingalunda något ”sovjetiskt påfund”!), och i synnerhet mot judarna gick den tsaristiska militären hårt tillväga, genom pogromer, avrättningar, förvisningar, våldtäkter och plundring av egendom: trupperna förnedrande judarna genom att tvinga dem rida nakna på grisar och kosackerna slaktade deras småbarn. (Se David Rechter, Becoming Habsburg. The Jews of Austrian Bukovina 1774–1918. Portland, Oregon 2013.)
Liknande metoder kom till användning även i senare uppgörelser mellan stridande parter i Europa, och naturligtvis fortsatte det stora krigets segrarmakter sina härjningar i kolonierna in i sen tid. Till dess luften gick ur dem, var de fullt upptagna med att slåss mot folkstyre runt om i världen.
Den amerikanska marinkårens massaker av 60 000 bönder på den koreanska ön Jeju i Sydkinesiska sjön 1948 (se Benjamin Katzeff Silberstein, ”Sydkoreas massakrer ett tystat trauma”, Svenska Dagbladet 11/5 20123) gav en försmak av vad den staten skulle företa sig längre fram. Inte heller det dådet utfördes för att stärka demokratins krafter utan i samverkan med en sällsynt illasinnad militärdiktatur som det kalla kriget hade ”banat väg för”.
intressant.se, krig, fred,världskrig, historia, politik, demokrati, diktatur, Första världskriget
Independent 4/1, R Evans Utbildningsminister M Gove DN 2/1 ”Kriget som gav demokrati” SvD 1/1 ” target=”_blank”>
3 svar till “Demokratiska vägröjare? – lärdomar från Första Världskriget”
Kriget diskrediterade den härskande klassen. Så på det sättet har DN rätt.
Men frågan är förstås om det var värt det. Samma demokratiska utveckling skulle ju ha kunnat komma ändå…
Kriget diskrediterade tyvärr även de demokratiska krafterna som i de europeiska huvudländerna gick in för krigsinsatsen med hull och hår. Före 1914 var den tyska socialdemokratin det största och bäst organiserade politiska partiet i Tyskland – efter kriget splittrades det och återtog aldrig sin forna position. Som historikern David Cannadine utrett i flera böcker hängde sig den brittiska bördsaristokratin länge kvar vid den politiska makten – genombrottet för Labour skedde först efter det andra världskriget, och först då inleddes någon egentlig avkolonisering av imperiet. I Central- och Östeuropa stärktes de reaktionära krafterna generellt och de gamla eliterna gav inte upp förrän de kuvades under de påtvingade sovjetsystemen efter 1945. De nordiska länderna utgör egentligen undantaget. Där avlöstes de gamla ämbetsmannastaterna successivt och ersattes av moderna, parlamentariska partistater på den allmänna rösträttens grund. Men detta var en utveckling som hade inletts långt tidigare: i Norge med grunnloven 1814 (alltså efter Napoleonkrigen!) och det parlamentariska genombrottet på 1880-talet, i Finland med införandet av enkammarriksdagen och den fulla rösträtten (alltså även för kvinnor!) 1906. Den nordiska demokratin – eller ”modellen” – var resultat av en fredlig utveckling och delvis en följd av att dessa länder stod utanför första världskriget. Och endast i fallet med det självständiga Finland, efter Rysslands utträde ur kriget och oberoendet från det sammanfallande ryska riket, följdes de demokratiska landvinningarna av våld – med den vita sidans militära stöd från det ännu obesegrade Tyskland. Den svenska socialdemokratin under Hjalmar Branting lyckades under krigsåren vinna respekt just därför att den inte var aktivistisk (även om sympatierna hos ledarskapet i allmänhet låg på entente-sidan).
Alltid intressant att ta del av Sven Hofmans texter. Hofman har tidigare förtjänstfullt angripit russofobin i en artikel på nyhetsbanken. Med motivet att dämpa russofobin även kring tidigare skeden vill Jag här söka det helhetssperspektiv som uppstår när man 1)tar hänsyn till Englands tidigare beteende under 1800-talet då man var febrilt sysselsatt med att skapa uppror överallt utom mot den egna monarkin. Ngt som Engelska historiker undviker att beskriva på ett rättvisande sätt. I stället låtsas man att man ädelmodigt vill befria.
Perioden med pogromer som Evans tar upp sammanfaller med Englands övriga konspirerande mot Ryssland både genom att man framkallade kriget mot Japan och att man understödde revolutionen 1905. Givetvis var de föregående pogromerna mycket gynnsamma för Englands planer och jag tror inte att England bara hade tur.
På ett liknande sätt kan man peka ut Dreyfus affären i Frankrike som bara var till skada för Frankrike och med säkerhet var en komplott utifrån.
Den ympning av Tyskland som förekom med fornnordiska myter från engelsmännens sida är ytterligare tecken på hur England agerade splittrare
När man bara beskriver de förföljelser som faktiskt inträffat och pga bristen på dokumentation väljer att undvika den konspirerande aspekten så vinner ondskan.
Historiker som inte tiger om den konspirerande sidan är särskilt värdefulla
Nyligen har jag stiftat bekantskap med en skotsk fd allmänläkare som nu valt att skriva historia
Hidden History av Jim Macgregor och Gerry Docherty 2013
lösryckt citat ’if anything the systematic conspiracy of the british government to cover all its traces of its own devious machinations was far worse and utterly inexcusable.’
George Orwells kända sats att den som kontrollerar historien kontrollerar framtiden kan exemplifieras av ett häpnadsväckande färskt exempel: Den fd sovjetryssen Dmitri Khalezov har genom stor energi lyckats avslöja att angloamerikanerna omkring 2003-2005 på alla tillgängliga bibliotek har bytt äldre upplagor av kända ordböcker mot nytryckta med förändrat innehåll men med förfalskat tryckår.
Det måste ha kostat stora summor pengar att genomföra den här Orwellska komplotten och det visar hur långt eliterna är beredda att gå för att förvända synen på oss.
Exempel på uttryck vars definition manipulerades genom denna komplott var termen ’ground zero’ vilken fram till ca 2002 endast betydde platsen för en atomexplosion. Man ville låta påskina att det uttrycket sedan länge haft andra betydelser vilket var en lögn.