Demoniseringen av Kina ökar?

Jag fick nyligen ett mail från en kamrat som skrev ”Vill fästa er uppmärksamhet på de mycket grova lögner som står i påannonseringen av programserien Historiens onda män del 3 på Kunskapskanalen 2 oktober 20.10: Kinas utrikespolitik: Historiens onda män: Mao Zedong
”Mao Zedong sa en gång ”att 300 miljoner döda av Kinas folk vore ett pris värt att betala”. Ett brutalt sätt att se på politik, som i Maos ögon förutsatte våld för att lyckas. Miljontals dog under hans styre, och den skräck han spred påverkar kineser än i dag. Efter 2000 år av kejsarstyre kollapsade det kejserliga Kina år 1911, landet hamnade i en spiral av kaos och våld. Två politiska riktningar uppstår: nationalisterna och kommunisterna, där båda sa sig vilja representera landets 600 miljoner fattiga bönder. Efter 20 år av strider mot nationalisterna utnämns bondesonen och rebellen Mao till överbefälhavare för Röda armén, och hans sadistiska smak för våld får fart. ” Kunskapskanalen

Det här måste väl bryta mot kanalernas krav på saklighet!! Eller är SVT nu helt styrt av Forum för levande historia, som väl borde byta till Forum för lögnaktig historia!

Kan vi få till en anmälan till Granskningsnämnden?

Jag undertecknar gärna en sådan!” (Slut på mailet)

Artikeln publiceras i ett läge då media börjat leverera tung kritik mot Kina för påstådd hård behandling av uighurer, en negativ och delvis felaktig bild av Kinas politik i ”Dokument utifrån” 7/10 som visade ”Världen enligt Xi”, som påstås lägga sig i andra länders politik och vilja sträva efter världsherravälde med sin politik. Men utmärkande för Kinas utrikespolitik är att man inte lägger sig i andra länders politik – i motsats till USA, som startar krig, stödjer statskupper och inför illegala sanktioner mot länder man ogillar. Kinas utrikespolitik

* Jag har kritiserat presentationen av inslaget om Mao på Kunskapskanalens Facebookssite och man svarar att man ska se på detta och att det är en inköpt film. Kunskapskanalen på Facebook

Vad sade Mao egentligen?

Jag letade på ”nätet” och fann att det finns olika versioner av vad Mao Ze Dong skall ha sagt, troligen någon gång på 1950-talet och innan Kina skaffat sig atombomb 1964. Här en litet längre version, översatt av den kände translatorn Romel Andersjö.

Nu måste vi bedöma en situation: galningar som vill ha krig kan släppa atombomben och vätebomben överallt. De släpper, vi släpper och det blir kaos och många människor dör. Vi måste överväga det värsta scenariot. Vårt partis politbyrå höll några möten och talade om denna fråga. Om vi kämpar nu har Kina bara granater, inga atombomber, men Sovjetunionen har det. Föreställ er hur många människor som kommer att dö om krig bryter ut. Världen har en befolkning på 2,7 miljarder människor, det är möjligt att förlora en tredjedel eller förlora hälften. Vi vill inte ha krig, de vill och ett krig kommer att leda till användning av atombomb och vätebomb. Jag och en utländsk statsman diskuterade denna fråga. Han trodde att om vi kämpar för ett atomkrig kommer mänskligheten att dö. Jag sa, i en extrem situation kommer kanske hälften att dö och hälften att överleva.”

Quora

USA – som verkligen planerade att kunna döda 600 miljoner människor.


Den berömde Pentagon Papers-avslöjaren och visselblåsaren Daniel Ellsberg berättade nyligen om en amerikansk plan på anfall på Kina och Sovjet med kärnvapen som han var delaktig i när han arbetade vid Pentagon. Han avslöjade att USA visste att planen skulle döda 600 miljoner människor till att börja med – inklusive 100 miljoner av USA:s europeiska allierade.
Ellsberg: USA planerade att döda 600 miljoner

Tror Du att SvT rapporterar om det?

Men hur var då utvecklingen i Kina under Mao? Några nedslag
”Kina och Indien stod på ungefär samma nivå 1949, men Indien hade klart högre medellivslängd. Kina utvecklades betydligt bättre under sin slag av socialism än Indien, med betydlig större ökning av medellivslängd, avsevärt mindre fatigdom etc, trots sina misstag.
” Enligt uppgifter från Världsbanken var medellivslängden i Kina 36,3 år 1960 , 66,8 år 1980, 70,3 år 2000. Motsvarande siffror i Indien var 44,3 år, 54,2 år och 62,9 år. Medan medellivslängden i Kina ökade med 30,5 år mellan 1960 och 1980, en period då Maos politik i stort sett tillämpades uppgick ökningen i demokratiska, kapitalistiska Indien till 9,8 år. Källa:Världsbanken. World Development Indicators online. I Minqi Li. The rise of China and the demise of the capitalist world economy. New York:Monthly Review Press, 2008).
* Ur en intervju med den kände vänstermannen och lingvisten professor Noam Chomsky i Counterpunch ”Se på det maoistiska Kina, som alla förväntas avsky. Om man ser på det så sparades 100 miljoner liv jämfört med det demokratiska kapitalistiska Indien, tack vare hälsoprogrammen på landsbygden. 100 000 000 (100 miljoner) människoliv är inget litet antal (motsvarar c:a drygt 15 % av befolkningen, dvs. c:a 1,5 miljoner av Sverige befolkning), och siffran innefattar den stora hungersnöden. Ingen kan tala om det. Och om man ser på de kapitalistiska reformerna så minskade dödligheten mycket kraftigt under Mao, men började plana ut 1979.” Counterpunch

Nedan följer utdrag ur en artikel av Christer Lundgren publicerades 1 maj år 2000, och som har flera referenser.Kinas 1900-tal – Den långa marschen

Artikeln.


Ingen annan ledare i historien har orsakat en sådan katastrof för sin nation som Mao Zedong påstår Andrew J. Nathan.1 Och under rubriken ”Unmasking the Monster” framställer Jonathan Mirsky Mao Zedong som en av historiens mest ondskefulla politiska ledare.2
I Sverige påstår till exempel Staffan Skott att Kina under Mao Zedongs diktatur drabbades av massvält och att det var hungersnöd överallt, något som experter alltid betraktat som omöjligt i detta jätterike. Men då hade de ”inte räknat med kommunistiskt centralstyre”.
3 Kim Salomon anlägger i en debattartikel ett mer provinsiellt perspektiv: ”Under 60-talet föll en liten grupp svenska marxist-leninister och maoister på knä för totalitära system och accepterade massmord som politiskt nödvändiga.”4

Den kinesiska revolutionen var ett av vårt århundrades stora och bestående framsteg. Av ett fattigt och krigshärjat bondeland började Kinas folk bygga en världsmakt med en mångsidigt utvecklad ekonomi och påtagligt förbättrade levnadsvillkor för folkflertalet. Dessa oerhörda framsteg för ett land i tredje världen med en femtedel av jordens befolkning genomfördes under ledning av Kinas kommunistiska parti. Idag, då många drivs djupare in i misär, konflikter och krig, är det viktigt för makthavarna att ideologiskt avväpna särskilt den yngre generationen. Då måste sådana positiva erfarenheter suddas ut ur människors medvetande.

Vilken är Maos historiska roll? Låt oss gå igenom den kinesiska 1900-talshistorien! Kinas demokratiska revolution nådde en höjdpunkt efter första världskriget, under påverkan av den ryska revolutionen. Fackföreningar och bondeorganisationer bildades och alla framåtskridandets krafter stod samlade. Det kinesiska kommunistpartiet höll sin första kongress 1921.

Under de kommande åren arbetade kommunisterna i enad front med Sun Zongshans (Sun Yatsen) parti Guomindang. Framgångarna blev mycket stora så länge denna enhetsfront höll samman. Patrioter från hela landet anslöt sig – såväl affärsmän och intellektuella som arbetare och bönder. Från sin bas i Gwangzhow (Canton) marscherade de förenade revolutionära armeerna norrut under general Chiang Kaishek. Då kommunisternas inflytande ökade, manade utländska makter Chiang Kaishek att slå ned dem. 1930-31 genomförde han flera utrotningskampanjer mot det största kommunistiska fästet, det i Kiangsi som leddes av Mao Zedong och Zhu De.
Kampanjerna misslyckades eftersom kommunisterna var djupt rotade bland bönderna och många av Chiangs soldater, som själva var fattiga bönder, gick över till kommunisterna. Men den femte och mest omfattande utrotningskampanjen tvingade de kommunistiska armeerna att bryta sig ur inringningen och inleda den långa marschen, en 1.200 mil lång förflyttning genom mycket svår och oländig terräng, drygt ett år med nästan dagliga drabbningar och många avgörande strider, innan de äntligen nådde fram till basområdet Yenan i norra Shenxi, gränslandet mot Mongoliets öknar.5

Kampen mot godsägarna och deras feodala system var den centrala frågan i den kinesiska revolutionen under 20- och 30-talet. Kravet på jordreform – en jämlik distribution av jorden till alla dem som arbetar på den – var själva hjärtat i det revolutionära programmet. Efter 1937, då den japanska imperialismens invasion hotade Kinas existens som ett oberoende land, fick i stället kampen mot japanerna gå före allt annat. De kinesiska revolutionärerna bildade då enhetsfront med alla krafter, inklusive byråkratkapitalisterna som innehade statsmakten och godsägarna på landsbygden, om de bara var villiga att ansluta sig till motståndet mot Japan. Under åtta år ersattes kravet på jordreform av program för reducerade räntor och arrenden.

Enhetsfronten mot Japan blev aldrig lika stark och samlad som den på 20-talet, men den växte och befästes underifrån. Många av Guomindangs generaler och ledare förrådde landet, och det ledde till växande pessimism bland kinesiska patrioter. För att bemöta dessa stämningar skrev Mao essän Ny demokrati. Den blev grunden för de kinesiska kommunisternas fortsatta politik och kom att få stor betydelse för det revolutionära tänkandet världen över.

Sedan dess teser hade provats i praktiken i fem år, utvidgade Mao dem i sin rapport till den sjunde partikongressen i april 1945, Om koalitionsregering. Det stod nu klart att Japan gick mot sitt nederlag och kongressens paroller var ”enighet och seger”. Fastän enigheten med Guomindang var bräcklig och segern över Japan ännu inte var definitiv, var detta inställningen som präglade massrörelsen under de kommande åren. Mao, som redan i flera år varit partiets erkände ledare, valdes nu formellt till ordförande.

De kinesiska kommunisterna betecknade sin revolution som nydemokratisk eftersom den till skillnad från de gamla demokratiska revolutionerna baserade sig på bönderna som huvudstyrka och med arbetarklassen som ledning. Den nationella bourgeoisien i Kina var visserligen anti-imperialistisk, men svag, vacklande och så rädd för folklig revolt att den inte vågade mobilisera, för att inte tala om att beväpna, bondemassorna, de enda som hade styrkan att slåss mot utländsk aggression.
Vad finns att lära av Kulturrevolutionen?

Från porten vid Tian Anmen i Beijing kunde Mao Zedong 1 oktober 1949 triumfartat proklamera grundandet av Folkrepubliken Kina. Hans proklamation ”Det kinesiska folket har stått upp” blev historisk. Resterna av Chiang Kaisheks styrkor tog sin tillflykt till ön Taiwan utanför det kinesiska fastlandet, efter att ha förberett sitt intåg genom att 1947 ha terroriserat öborna till underkastelse – en massaker som krävde 28.000 människoliv.6 Där skulle de ha besegrats fullständigt om inte USA i samband med Koreakrigets utbrott i juni 1950 öppet ingripit i det kinesiska inbördeskriget genom att förlägga krigsfartyg till Taiwansundet.

Regeringen i Beijing försökte få till stånd diplomatiska förbindelser med USA, men det skulle dröja närmare 25 år innan Washington accepterade folkrepubliken Kina. I stället försökte de försvaga regimen genom infiltration, undergrävande metoder och militärt hot och terrorraider bland annat från Burma och genom att rekrytera exiltibetaner för militär träning och infiltration.7 USA:s krig mot Korea och Vietnam syftade bland annat till att strategiskt inringa och försvaga Kina.

En av de första åtgärderna efter folkrepublikens grundande var den stora omfördelningen av jorden 1950-52. Den ledde bland annat till att spannmålsproduktionen ökade kraftigt 1951 och 1952. Men små privata jordlotter erbjöd ingen varaktig lösning på försörjningsproblemet. För att utveckla produktiviteten tog Mao initiativet till en kooperativisering av jordbruket.
Den blev en stor framgång och 1956 hade nästan hundra procent av bondehushållen anslutits till någon sorts kooperativa jordbruk. Folkkommuner bildades runt om i landet och 1958 inleddes ”det stora språnget”, vars mål var att påbörja en omfattande industrialisering av landsbygden. Denna reform stötte på allvarliga problem, vilkas orsaker jag återkommer till.

I städerna nationaliserades industriföretagen genom att staten köpte privata företag och löste ut de forna ägarna mot ekonomisk ersättning. Olika former av kollektivt och statligt ägande stimulerades. Detta sågs som ett steg mot klassernas upphävande. Förre ambassadören Kaj Björk och hans hustru Claude är kritiska mot samtliga dessa reformer och hävdar att åtminstone några hundra tusen människor, men kanske så mycket som 13-14 miljoner, ”föll offer” för omfördelningen av jorden 1950-52.8 Visserligen fanns det ett starkt hat mot de godsherrar som samarbetat med japanerna och begått övergrepp mot folket, men om formuleringen ”föll offer” innebär att de skulle ha dödats, framstår även den lägsta siffran som ytterst osannolik och överdriven.

De noterar också att det i samband med Koreakriget 1950-53 genomfördes en kampanj mot kontrarevolutionärer i städerna, som de kallar för ”terror” och påstår att ”det finns uppgifter om hundratusentals avrättade” och att mer än en halv miljon människor ska ha begått självmord. Dessa uppgifter förefaller snarast som amerikansk krigspropaganda. I den utsträckning det finns någon sanning i dem, måste de bedömas mot bakgrund av USA:s aggressiva krigföring. USA satte bland annat in biologisk krigföring mot Korea och Kina 9 och hotade att bomba Kina med kärnvapen.

Länge ansågs det att en av de viktigaste förändringar som inträffade med folkrepubliken Kinas grundande var att svälten, hungerdöden, i Kina upphörde. Felix Greene skrev:

”Livsmedelsbrist, ibland allvarlig sådan, har förekommit, men inte utbredda svältkatastrofer. Detta är ett faktum som fullständigt dokumenterats av västerländska observatörer, erkänns av de västliga ambassaderna i Kina och är känt, naturligtvis, för de högsta myndigheternas underrättelseorgan i USA. Ingen västlig reporter som har rest där, ingen av de västliga korrespondenter som bor där, ingen som någonsin rest på den kinesiska landsbygden och talat med bönder har några som helst tvivel om att detta är sant Detta oerhörda faktum av historisk betydelse och det inflytande det har på det kinesiska folkets inställning till sin regering har nästan helt ignorerats av pressen [i USA]. Faktum är att pressen har bidragit till att skapa en föreställning hos allmänheten om ett Kina som lider mer än det någonsin gjort förut.”10

Greene citerade rubriker om ”svält i röda Kina” från de stora amerikanska tidningarna och nyhetsbyråerna varje år från 1950 till 1963, till och med under rekordåren 1957 och 1958. Han menade att detta avspeglar förhoppningar om att massiv svält skulle leda till oroligheter och uppror mot regeringen i Beijing.

Min kommentar: Christer Lundgren diskuterar ingående de mycket olika uppfattningar om hur många som dog till följd av svält under ”det stora språnget framåt”.

Samtidigt organiserades kommuner och landet skulle industrialiseras. Sextio miljoner människor började tillverka stål och sedan gick sjuttio miljoner till att bygga bevattningsanläggningar. Mitt i allt detta beräknade de sin skörd och gav sig därefter av och lämnade en del av den på fälten.

Industriproduktionen ökade med 115 procent under de två åren 1958 och 1959 mot planerade 100 procent under hela femårsplanen 1958-1962. Men samma år 1960 som stålproduktionen slog rekord, inträffade århundradets värsta naturkatastrofer. 60 procent av all odlad mark i Kina drabbades av ”katastrofer, antingen torka, översvämning, orkan, starka vindar eller pest” och 40 procent skadades allvarligt. Alla provinser och regioner berördes utom Tibet och Sinkiang.

Kina Kulturrevolutionen. Bild från tidningen Internationalen 2016.

Men i huvudsak är det rätt, som Hinton och Strong framhåller, att den kollektiva styrkan inte var orsak till svälten utan det främsta medlet för att lösa problemen – genom till exempel allmän ransonering, omfördelning av spannmål, utvidgning av de odlade arealerna etc. De som utmålar detta bakslag som bevis på ”socialismens misslyckande” ser inte till huvudsidan i utvecklingen.

Mao och de kinesiska kommunisterna följde noga utvecklingen i Sovjetunionen. Utan att kopiera den sovjetiska modellen försökte de ta till sig de positiva erfarenheterna av den snabba utvecklingen i det första land som utformat en socialistisk strategi. Chrustjevs kursomläggning 1956 såg de med misstro. Mao förklarade i mars 1958:

”När Stalin kritiserades var vi å ena sidan nöjda men å andra sidan oroliga. Det var absolut nödvändigt att lyfta på locket, att bryta ned den blinda tilliten, att lätta på trycket och frigöra tänkandet. Men vi samtyckte inte om det gällde att i ett enda slag krossa honom fullständigt.”17

Sommaren 1959 fördömde Mao Sovjetunionens inblandning i det kinesiska kommunistpartiets inre angelägenheter och speciellt deras kritik av folkkommunerna och deras stöd till Peng Dehuais opposition. Efter den sovjetiska partiledningens plötsliga angrepp på det kinesiska kommunistpartiet vid Bukarestmötet 1960 skärptes de ideologiska motsättningarna på alla plan.
De kinesiska kommunisterna började se Chrustjevs makttillträde som en kontrarevolution och drog slutsatsen att en ny bourgeoisie tagit makten inom det sovjetiska kommunistpartiet och styrde utvecklingen bort från socialismen. Denna analys förstärktes av de sovjetiska ledarnas arroganta hållning mot andra länder – inte minst mot Kina.
Just under de största ekonomiska svårigheterna drog till exempel Chrustjev hem alla sovjetiska rådgivare som en politisk påtryckning.

Mao tyckte sig också se tendenser till framväxten av en ny borgerlighet inom sitt eget parti, där kampen hårdnade mellan två huvudströmningar. Den ena sidan ville liksom han själv driva på en kollektivisering baserad på bred mobilisering av arbetare och fattigbönder under parollen ”tjäna folket” och stimulera en omfattande kritik från allmänheten mot dåliga tendenser inom partiet. Den andra sidan ville istället se en av partiapparaten väl kontrollerad ekonomisk utveckling med stort utrymme för individuella belöningar, privata initiativ och marknadskrafter, där tillväxten sattes före fördelningsfrågorna.
Dessa motsättningar började med Peng Dehuais opposition 1959 och fortsatte att utvecklas.

Två rivaliserande högkvarter formerades i centralkommitten, med Mao i ledningen för det ideologiska arbetet och Liu Shaoqi i kontroll av de viktigaste regeringsdepartementen.

Det var framför allt inom överbyggnaden och kulturen som Liu Shaoqi fick genomslag för sin linje. Historier om kejsare, kungar och generaler blev vanliga på scen och filmduk. Skolorna fostrade elever med en elitistisk inställning. På hälsoområdet koncentrerades läkarna till de stora sjukhusen i städerna medan bristen på medicinsk personal och läkemedel på landsbygden ignorerades. Mao kritiserade dessa företeelser vid upprepade tillfällen, men Liu Shaoqi förbigick kritiken och förhindrade att den nådde ut.

Hösten 1965 började Mao bygga upp en maktbas för att konfrontera sina motståndare. I augusti 1966 fick han centralkommittens stöd för en breddad kritikkampanj. Under parollen ”Bombardera högkvarteren” manade han till strid mot dem som ville gå ”den kapitalistiska vägen” och centralkommitten utlyste ”den stora proletära kulturrevolutionen”. Kulturrevolutionen var för Mao ett sätt att mobilisera en massrörelse mot resterna av det gamla klassamhället och mot tendenser till stagnation och byråkrati inom kommunistpartiet. Den var också ett sätt att ge en ny generation revolutionära erfarenheter. Stadsungdomen skulle lära känna böndernas villkor, landsbygden skulle utvecklas genom nya initiativ, bl.a. utbildning av så kallade barfotaläkare för att förbättra hälsonivån. Böndernas och arbetarnas makt över produktionen skulle stärkas, kollektiva metoder och belöningssystem skulle ersätta enskilda och privata.

Kritikrörelsen spred sig och ”röda garden” bildades över hela landet. Tanken var att de röda gardena skulle utgöra en enhetlig kritikrörelse, att partiet skulle ta till sig kritiken, korrigera sina fel och stärka sitt anseende. Men så gick det inte. De röda gardena splittrades i stridande fraktioner, utnyttjades och manipulerades av partikadrer på skilda nivåer. Motsättningarna hårdnade och i stället för att stärka partiets anseende undergrävde massrörelsen dess auktoritet.
Efterhand som kulturrevolutionen utvecklades, blev det allt fler människor som behandlades illa, kränktes, förnedrades och misshandlades.

Vad man bör minnas är att kulturrevolutionens ”röda garden” var ett utpräglat storstadsfenomen. Kulturrevolutionen betydde olika saker på olika ställen. På landsbygden var den ofta ett stort steg framåt i jämlikhet och en kraftfull mobilisering av fattigböndernas kunskaper och initiativförmåga. Även i fabrikerna betydde den ökat inflytande för arbetarna.

Det finns bedömare som menar att omkring en halv miljon kineser, av en stadsbefolkning på omkring 135 miljoner 1967, dog som ett direkt resultat av kulturrevolutionen.19 En sådan siffra kan bara bli en i bästa fall välgrundad gissning.

Det är ännu oklart vad som hände bakom Maos rygg och i vilken utsträckning han kontrollerade händelseutvecklingen. Men Mao intog själv ofta en medlarroll, försökte lösa konflikter och rädda ansiktet på folk. Till exempel försvarade han i slutet av 1968 Deng Xiaoping mot kravet från ”de fyras gäng” att denne skulle uteslutas ur partiet tillsammans med Liu Shaoqi.20

En konsolideringsprocess kulminerade med partikongressen i april 1969 som valde en ny centralkommitte, godkände en ny politbyrå och antog ett nytt partiprogram. Kongressen underströk upprepade gånger att partiet är den avgörande ledande organisationen.

Men motsättningarna var fortfarande starka och hela landet befann sig i ett tillstånd av instabilitet, som upphörde först efter Maos död 1976, störtandet av ”de fyras gäng” och Deng Xiaopings framträdande som Kinas främste ledare.

Genom en historiens ironi var det kulturrevolutionen som gjorde det möjligt för Kina att efter Maos död fatta beslutet att ändra kurs och enas bakom ”reformpolitiken”.

Deng återvände från politisk vanära och formerade en reformkoalition som innefattade både veteranrevolutionärer som han länge varit kamrat med och yngre kadrer och intellektuella som hade råkat illa ut under kulturrevolutionen. På den elfte centralkommittens tredje plenarsession 1978 lade kommunistpartiet om kursen. ”Reformpolitiken” vann snabbt stöd både bland bönderna och i städerna. Efter år av hårt arbete med inställningen att leva sparsamt och arbeta hårt för det allmänna bästa var det naturligt att många människor nu ville få bättre tillgång till konsumtionsvaror och höja sin levnadsstandard.

Målet att främja produktiviteten genom enskilda företagares initiativ, men utan att släppa loss de fulla konsekvenserna av en privatkapitalistisk utveckling, är fortfarande ett dominerande inslag i den kinesiska politiken.

Maos modell för en socialistisk ekonomisk utveckling var en sinifierad version av den sovjetiska modellen. Den lade grundvalarna för en fortsatt snabb ekonomisk utveckling, mobiliserade nationens mänskliga och materiella resurser och förvandlade Kina till ett halvindustriellt samhälle på en generation, samtidigt som den tryggade folkets materiella välstånd på ett oerhört jämlikt sätt. Men denna extensiva utveckling hade sin begränsning.

När Kinas revolutionärer kommit till makten var socialismens problem hur de skulle hållas ansvariga inför massorna. Mao såg problemet men hittade inte metoderna. Med Pariskommunen som förebild var han ett tag inne på att avskaffa den statliga byråkratin i enlighet med Lenins visioner i Staten och revolutionen. Men händelseutvecklingen visade att det centraliserade parti som varit nödvändigt för att vinna makten fortfarande var nödvändigt för att hålla samman landet.

Avslutningen av artikeln 1/5 år 2000. ”Kina är fortfarande en stark progressiv kraft i världspolitiken. Om landet också skall lyckas finna en väg till en demokratisk socialism av ny typ återstår att se. Oavsett vilken väg Kina går i framtiden kvarstår Mao Zedongs stora positiva betydelse för landets utveckling och för världens folk.”. En bedömning som håller, eller hur?

  7 comments for “Demoniseringen av Kina ökar?

  1. DareDevil
    10 oktober, 2018 at 07:57

    Den stora händelsen för kinesernas del är Dengs av-maoisering, det är inte förrän kapitalismens tillväxtskapande krafter släpps loss som det stora händer. Den ende kines jag pratat med i ämnet, en veteran från Himmelska Fridens Torg på åttiotalet, verkade anse att partiets diktatur var ofrånkomlig, och att alternativet var inbördeskrig, men hen var lite oklar om vilka som skulle kriga; internt mellan han-kineser, eller externt mellan han-kineser och tex uigurer eller tibetaner.

    Problemet med socialismen är hur massorna hålls ansvariga inför partiet, inte tvärtom, Mao hade inget problem med det. Av nittonhundratalets tre tre storskaliga massmördare förlorade Hitler, hade han vunnit, hade han också haft en kult bland oupplysta människor, nu är det bara Stalin och Mao det vurmas för i större skala.

    Att kineserna och deras historia blivit mer intressanta, beror på att vi konsumerar deras varor och möter partiets krav på åtlydnad på hemmaplan. Än så länge rätt lågintensivt. Det blir nog mer framöver.

    • 10 oktober, 2018 at 08:05

      Den gynnsamma utvecklingen 1949-1980 som beskrivs i artikeln är också en stor händelse.

  2. Kerstin Stigsson, medlem i Sveriges Kommunistiska Parti
    10 oktober, 2018 at 13:48

    Mitt i all den här kinesiska propagandan så ska jag ta upp att allt som Kina har gjort var absolut inte så bra.
    Här är vad Vietnam ansåg om Kinas invadering av Vietnam. Videon är faktiskt mycket intressant, och jag uppmanar alla att se den. Videon kommer från Vietnamesisk TV.

    https://youtu.be/26LJiwq1ctU

    Och har inte Kina även invaderat Tibet, Taiwan och Indien (har absolut inga kunskaper om detta, vet bara det som radion och TV förmedlar)? Vore kul och höra er försvara Kina om detta, och kanske genom detta kunna bemöta människor som säger att Kina förtrycker människor och invaderar länder. Det räcker inte att säga att USA har invaderat tusentals länder, som om detta skulle rättmätiga Kinas förtryck.

    Dessutom så tränade Kina (tillsammans med Kinas allierade USA och Storbritannien) och finansierade mujahedin som begick terrorattentat i Afghanistan på 1980-talet. Vilket är fakta.
    Kina har också allierat sig med USA i kampen mot Sovjetunionen. Särskilt på 70- och 80-talet när den amerikanska presidenten Nixon besökte Kina (1972) vilket skapade ursinne i Vietnam.

    • 10 oktober, 2018 at 14:06

      Tibet har varit en tämligen självständig del av Kina sedan början av 1700-talet, omstritt ibland. ”Enligt Nordisk Familjebok, Uggleupplagan tryckt 1919 var Tibet indelat i två administrativa områden som officiellt lydde under den kinesiska beskickningen. Enligt samma källa var dock det engelska inflytandet minst lika stort som det kinesiska efter Englands militära expedition till Lhasa 1904. Svensk Uppslagsbok, tryckt 1936, nämner att England och Ryssland i ett fördrag av 1907 erkände Kinas överhöghet över Tibet.” (Wikipedia). Kina har inte invaderat Kina,Taiwan eller Indien. Taiwan är en del av Kina sedan tidigare. Gränsstrider har tidigare skett mellan Indien och Kina. Känner inga fakta om att Kina ska ha tränat muhajeddin som du påstår. ” I samband med det första kinesisk-japanska kriget (1894-1895) i slutet av Qingdynastin led Kina ett militärt nederlag mot Japan och tvingades avträda Taiwan som en del av Shimonosekifördraget. En grupp höga ämbetsmän på ön som förblev lojala mot Qingdynastin accepterade dock inte den nya japanska överhögheten utan lät utropa Taiwan till självständig republik. Republiken krossades dock av japanerna bara efter ett par månader och Taiwan förblev under japansk kontroll fram till 1945 då ön återgick till Republiken Kina efter Japans förlust i Andra världskriget.” Wikipedia

      Du överdriver då du skriver att ”Kina har också allierat sig med USA i kampen mot Sovjetunionen.” Kina kritiserade att Sovjetunionen gick från socialismen och inte respekterade andra ”kommunistpartier”, en inställning som bidrog till att denna typ av socialism så lätt föll i Östeuropa.

    • DareDevil
      11 oktober, 2018 at 09:00

      Massvält och rödgardisters pogromer ses som gynnsam utveckling av små grupper av moraliskt avvikande individer.

  3. Tyckeväldet har gått överstyr
    10 oktober, 2018 at 16:36

    Kina har visst allierat sig med USA och även invaderat Sverige. Nutida historieskrivning in nötskal. Inga bevis. Det räcker med mest sannolikt och högt sannolikt, alltså Skripal-likt

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.