Björn Johnson heter en statsvetare och forskare vid Malmö högskola, en man som idag skriver en intressant debattartikel på DN/Debatt. Det är en tänkvärd text och den bör absolut läsas i sin helhet. Jag citerar honom i tre citat, men de kan inte göra den klokskap han förmedlar rättvisa, så alla som är intresserade av att slippa fascister i Sveriges Riksdag bör läsa den i sin helhet.

Björn Johnson/DN: ”Massmedieforskare har visat att sådana frågor som får stort utrymme i press, radio och tv normalt också blir de frågor som allmänheten anser vara de viktigaste. Denna ”dagordningsfunktion” innebär att medierna har en avgörande betydelse både för vilka frågor människor anser vara viktiga och för hur de uppfattar dessa frågor. Som journalisten Anders R Olsson nyligen påpekade (DN Debatt 1/12) så är medborgarnas bild av integrationens problem i hög grad en mediekonstruktion.”

Den ”dagordningsfunktionen” påverkar också bloggare och bloggläsare. Ser man på de olika ”topplistor” som finns så har fascistiska och rasistiska bloggar gått framåt något enormt det senaste året. De är inte bara mest besökta inom genren politik, det finns en hel bunt rasistbloggar högt upp på t.ex. Bloggtoppen. Många av dem publicerar både namn och bild på personer som ännu ej är dömda för brott, en fråga som Datainspektionen sliter med för närvarande. En gissning är att ett åtal kommer före sommaren 2010.

Björn Johnson/DN: ”Det är ingen slump att SD noterade sin hittills största siffra i en opinionsmätning, 7,2 procent, strax efter Aftonbladets omdiskuterade publicering av Jimmie Åkessons debattartikel om ”det muslimska hotet”. Aftonbladets chefredaktör Jan Helin verkar tro att det räcker med att avslöja SD:s lögner och överdrifter för att avskräcka väljarna, men detta tyder på en stor okunskap om hur populismen fungerar… …Jan Helins märkliga publicistiska strategi är med stor sannolikhet det enskilt viktigaste skälet till SD:s höga opinionssiffror under hösten.”

Jag vet inte om Jan Helins strategi är så märklig, kvällspressen är mån om att sälja lösnummer och i den avvägningen så väger moralen lätt. Jag skulle kunna peka ut massvis av artiklar som går att ifrågasätta. Men det är givetvis sant att fascisternas opinionsmässiga framgångar har samband med Aftonbladets agerande.

Björn Johnson/DN: ”Att ”ta debatten med SD” är därför en naiv strategi. När politiker som Mona Sahlin och Maud Olofsson debatterar med Jimmie Åkesson gynnar det SD, oavsett vem som vinner debatten. Partiet måste självfallet bemötas på de kommunala arenor där det redan finns representerat, men det finns ingen anledning att bjuda in det till den rikspolitiska debatten. Om de etablerade partierna vill hålla SD borta från riksdagen så måste man undvika att spela på partiets hemmaplan.”

Själv har jag ofta förundrats över Sverigedemokraternas framgångar i väljaropinionen. Att deras väljare i första hand finns bland unga män med låg utbildning är ett känt faktum, det är också den grupp som känner sig mest hotad av de invandrare och flyktingar som kommit till Sverige. Uppenbarligen är det omständigheter som är dubbelverkande, man känner inte igen fascism eftersom man inte har läst om den i skolan. Att just muslimer valts som målgrupp för de rasistiska angreppen från SD:s sida är en tidsbunden faktor. Hade vi levt på trettio- eller fyrtiotalet så hade det varit judarna som råkat mest illa ut. Men ekot av stöveltramp låter likadant idag som det gjorde då men uppenbarligen krävs det vissa historiska kunskaper för att känna igen ljudet.

Rasismen hos Sverigedemokraterna är dock lätt att känna igen, bland annat i kommentarer här på bloggen. Jag ser dem, men släpper inte fram dem. Lika lite släpper jag fram de hotelser som brukar dyka upp som ett brev på posten när jag skriver om Sverigedemokraterna. Själv undrar jag givetvis hur många som känner igen fascismens symboler, mer än den nya blåsippan?

intressant Andra om: Fascism, Främlingsfientlighet, Jimmie Åkesson, Politik, Rasism, Sverigedemokraterna, Val 2010, Homofobi, Islamofobi dn1 svd1 ex ab12 t

På den tiden så hade jag en välbesökt BBS (Bulletin Board System) som hette ”Tungelstamonitorn” eller om jag möjligen hade hunnit döpa om den till ”Jinges TCL”, Tcl var den programvara som jag drev BBS:en på. Den hade en dedicerad telefonlinje, man ringde således upp den med ett telefonmodem.

Jag gick upp klockan fyra för att uträtta något och tog som vanligt vägen förbi datorn som givetvis stod på dygnet runt. Just då skrev en av BBS:ens trogna besökare att Olof Palme var skjuten till döds på Sveavägen, något som fick mig att bli urförbannad. Sådant skojar man inte om, men jag tänkte ändå att jag skulle sätta på TV:n för att kolla för säkerhets skull. Det gjorde jag och där var det extrasändning eftersom uppgiften han kommit med var korrekt.

Dagen efter, på lördagen, skulle jag och min son vara domare i Brännkyrkahallen i Bordtennis-SM för poliser. Jag utgick ifrån att det skulle bli inställt eftersom det redan i det läget var klart att extremt många poliser skulle kallas in även om de var lediga. Det blev inte inställt, men många poliser uteblev från tävlingarna så det blev inte lika stort som det annars skulle ha blivit.

Jag har för mig att SM gick över två dagar, jag minns i alla fall att jag var irriterad på deltagarna eftersom jag kände att ”- De har väl annat att pyssla med istället för att spela ping-pong!?” Att det var meningslöst att skicka hundratals landsorts-
poliser till Sveavägen förstod jag givetvis, men det var själva känslan av onyttighet jag reagerade på..

it Olof Palme, Kriminalitet, Politik, Mord, Bordtennis, Polis-SM, Brännkyrkahallen ab123456 ex1234 dn123 svd1 gp

Själv ansåg jag att han var en underhållande debattör, ingen av dagens politiker skulle ha en chans att klara sig hyfsat i en debatt med Palme, men ibland var han lite för duktig som i en TV-debatt mot Thorbjörn Fälldin. Den ene blixtrande snabb i både tanke och replik, den andre trög och långsam, något som fick publiken att tycka synd om den gamle centerledaren vilket tog sig konkreta uttryck i opinionssiffrorna. För så var det, Palme var nog en för duktig debattör för sin egen tid.

Leif GW Persson i Expressen: ”Tjugofem år senare skall hon (Lisbeth Palme) och hennes barn dessutom utsättas för min bestämda uppfattning om att Christer Pettersson var oskyldig. Min övertygelse, påtagligt lik en övertygelse trots att den grundas på tvivel, ställs mot hennes. Det plågar henne och hennes söner, det plågar även mig och enda skälet till att jag inte bara håller käften på mig och erbjuder dem den relativa frid som tystnad och tigande ändå kan ge oss är att mina tvivel plågar mig ännu mer. Det är ju så med tvivel att de sällan kan erbjuda oss frid.”

Tjugofem år efter mordet så får nog Lisbeth Palme finna sig i att folk diskuterar mordet och vem som kan vara gärningsman, man kan ana ett dåligt samvete från Leif GW:s sida, men i så fall är det en obefogad känsla. En lustighet i sammanhanget att GW:s gode vän sedan många år, Jan Guillou, anser att det var Christer Pettersson som mördade Palme.

Jan Guillou i Aftonbladet: ”Men förmodligen hade vi då sluppit hela privatspanarverksamheten. Dessa särskilt konspiratoriska journalister som kallar sig ”grävande” fick snabbt en favoritteori, att det var polisen eller Säpo som låg bakom mordet. Det finns för all del ännu stolligare teorier, som att Olof Palme i själva verket begick självmord eller att det var hans fru som sköt honom. Men sådant hör till marginalen.”

Personligen så tror jag att en debatt i ämnet i TV, på bästa sändningstid, har förutsättningar att bli lika underhållande som de debatter Palme deltog i under sin levnad. Men konstigt nog så väcker minnet av Palme fortfarande folks sympatier eller antipatier, för en tid sedan skrev en av hemsidans besökare i ett mejl till mig att Palme var lika älskad som ett nattligt sendrag. Det enda det bevisar är att avsändaren är i min egen ålder, inget annat.

it Leif GW Persson, Jan Guillou, Olof Palme, Ideologi, Kriminalitet, Val 2010, Politik, Mord ab123456 ex1234 dn123 svd1 gp

För det finns gott om folk inom den statliga utrikesförvaltningen vars handel och vandel kan ifrågasättas. Bland annat så avslöjar Wikileaks idag att det svenska utrikesdepartementet gått USA:s ärenden återigen, och idag heter utrikesministern som bekant – Carl Bildt.

DN: ”Slå in en kil mellan Medvedev och Putin. Det har, bakom kulisserna, varit Sveriges linje i ett för de flesta okänt utrikespolitiskt samarbete med USA och de nordiska och baltiska länderna. De har träffats två gånger per år för att bland annat samordna sin Rysslandspolitik. Det visar hemliga amerikanska diplomatrapporter som DN tagit del av via Wikileaks. Det kallas e-PINE, enhanced partnership in northern Europe. För de flesta är det okänt. UD:s presschef vet till exempel inte vad e-PINE är. Men gruppen träffas på högsta möjliga tjänstemannanivå två gånger per år, omväxlande i Washington och i Europa. USA:s biträdande utrikesminister Daniel Fried deltar och från Sverige bland annat utrikesrådet Björn Lyrvall, visar dokumenten från Wikileaks.”

De möten som DN/Wikileaks berättar om har förevarit under år 2007 och 2008, de har knappast slutat idag även om UD:s presschef säger sig vara okunnig om verksamheten. Att Sverige dessutom gjort sig till ett redskap för att slå in en kil mellan Putin och Medvedev har givetvis inte skett utan Carl Bildts medverkan och uttryckliga godkännande, så det finns all anledning att fråga sig om han fortfarande har lön från Vita Huset eftersom man där anser att Medvedev är lättare att handskas med än Vladimir Vladimirovitj Putin.

Det är också ur det perspektivet man ska se Carl Bildts utfall mot Ryssland i samband med det korta kriget mot Georgien. Då var han snabb med att plocka fram Nazityskland som en referens för vad han tyckte om Rysslands agerande, något som han senare fick mycket kritik för inom EU.

DN: ”Det framgår av andra Wikileaksdokument att Sverige och USA haft samma syn på Georgienkonflikten. Den amerikanska ambassaden i Stockholm konstaterar i juli 2009 att Sveriges utrikesminister Carl Bildt inför ordförandeskapet i EU tonat ner sina antiryska offentliga uttalanden, men att hans stöd för Georgien och lobbying bakom kulisserna ingalunda har upphört.”

Frågan i rubriken är mer än berättigad, många moderater ansåg att Palme var en rysk agent/spion, han blev skjuten men inte av en knarkare och lodis som det gjorts gällande. Och frågan som alla måste ställa sig nu med beaktande av det senaste Wikileaksavslöjande är förstås vilken roll som Carl Bildt har spelat, och framförallt spelar. En följdfråga blir givetvis om agerandet har varit förankrat i den svenska regeringen, men det får den själv besvara. Men det blir väl som vanligt, ”- Vi kommenterar inte tredjehandsuppgifter!” De kan ju skicka fram Tobias Billström, han har ju lärt sig meningen utantill.

it Wiklleaks, Putin, Medvedev, Carl Bildt, Vita huset, Politik, Val 2010 dn1234 svd12 ex12 ab123 svt

Thomas Bodström: ”Att jag lämnar riksdagen innebär inte att jag avslutar mitt engagemang i politiken. Det är naturligtvis en stor fördel att sitta i riksdagen om man ska ägna sig åt politik, men Jens Orback, Jan Eliasson och Margot Wallström har visat att det går att driva frågor framåt även utanför vårt parlament.

Jag kommer därför fortsätta att arbeta för att socialdemokraterna återvinner regeringsmakten. Med det osäkra politiska läge som vi befinner oss i, där vi har en regering som inte verkar ha insett att de är i minoritet, kan det gå fortare än vad många tror.”

Till tidningarna har han påpekat att socialdemokraterna har en extrakongress nästa år och antyder därmed att han hoppas på att få något slags uppdrag även framöver inom partiet, men frågan är väl snarare om partiet har råd med honom. Så länge han sitter i styrelsen för ett riskkapitalbolags ena projekt, pysslingen, så framstår han som en företrädare för en politik som går stick i stäv med den socialdemokratiska. Det är knappast några svårigheter för hans kritiker att fortsätta att slänga ved på brasan.

Dessutom visar ju Bodström upp var som menas med sossearistokrati. Hans far var en framgångsrik socialdemokrat med regeringsuppdrag, och själv följde han i dessa fotspår. Han blev handplockad av Göran Persson på grund av detta, och Persson har knappast skapat sig en glansfull position inom partiet. Jag tror att Thomas Bodström får det svårt att återkomma till Sveriges Riksdag, och med tanke på hans många integritetskränkande lagar och lagförslag så hoppas jag att vägen tillbaka blir lång.

it Socialdemokraterna, Thomas Boström, Bodströmsamhället, Politik, Val 2010, Riksdagen ex12 dn12 ab12 svd12 r gp

Man försöker tiga ihjäl dåliga nyheter av olika skäl, visserligen har inte den svenska försvars-
makten lyckats stänga av CNN, men nog har de god lust att stoppa ett antal tidningar som haft fräckheten och berätta att de svenska soldaterna i princip varit inblandade i strider varje vecka sedan i midsommar.

Och frågan är vilket som är värst, att förtiga oroande och tråkiga nyheter från Afghanistan, nyheter som skulle uppröra många svenskar, eller att förtiga att en demokratikämpe fått Nobels fredspris? Jag tror, men jag vet inte säkert, att kineserna kan nås av den nyheten i alla fall. Och jag anser att det är uppenbart att svenska tidningar inklusive Radio och TV helt enkelt bidrar till Förvarsmaktens mörkläggning.

Hur kommer det sig annars att inga journalister sett till att på egen hand gräva fram nyheterna från Afghanistan? Beror det på att det har varit val och att borgarna skulle förlora på om det kom fram negativa nyheter? Nu kan tidningarna skriva om det, för nu är valet över.

Så när vi klappar oss på bröstet för vår fina demokrati så bör vi samtidigt beklaga oss för den utomordentligt låga nivå som både etermedia och den tryckta pressen har i Sverige, här behöver inte ens myndigheterna stänga av TV-kanaler.

it Kina, Försvarsmakten, Censur, Mediekritik, Politik, Val 2010, Journalistik, CNN svd123456 dn12345 ex1234 ab12345

Anna Dahlberg/Expressen: ”Sverigedemo-
kraterna har blivit en stinkbomb som högern och vänstern kastar mellan varandra… …Vi var nog många som drog en suck av lättnad när Sverigedemokraterna tågade ut ur Storkyrkan i veckan. Redan på riksdagsårets andra dag föll masken och partiets ledamöter avslöjade sig som de oslipade hatmånglare de är. Det mesta har annars gått SD:s väg sedan valet… …Plötsligt satt de där, uppkrupna i folkhemmets soffa, och myste i stugvärmen. Normaliseringen har gått rekordsnabbt, och den har underlättats av två parallella skeenden. Det ena är Sverigedemokraternas skickliga ansvarscharad och det andra de etablerade partiernas kollektiva ansvarsflykt.”

Anna Dahlberg har givetvis rätt när hon liknar SD vid en stinkbomb. Partiledarna har varit konsekventa, de rödgröna har pekat anklagande mot högerpartierna och sagt att de kommer att samarbeta med de främlingsfientliga. Höger-
partierna har gjort samma sak och ingen ger intryck av att begripa att partiet kommer att finnas med i svensk politik fram till den 14 september 2014, i vart fall om det inte blir nyval dessförinnan.

Det finns tydliga tecken på att partierna drabbats av beröringsskräck, nog så förklarligt för dem som känner till partiets bakgrund. För hur mycket än Åkesson försöker tona ner partiets historia så är vi många som minns resultatet av deras inspiratörers agerande i Europa under trettio- och fyrtiotalen. Nu försöker de ikläda sig en helt ny roll, och bitvis har de lyckats. För borta är kängorna, symbolerna och den extremt kortsnaggade frisyren, håret har växt ut och de bär skjorta och slips.

Taktiken tycks ha lyckats eftersom de idag har tjugo mandat och därmed inte ens är Riksdagens minsta parti. Men det faktum att tjugo av partimedlemmarna nu tvingas vara politiskt korrekta, något som de alltid anklagat andra för att vara, så kommer de andra medlemmarna och sympatisörerna knappast klara av denna förvandling. Det betyder att man knappast behöver leta efter skandaler att skriva om framöver, de kommer som ett brev på posten.

Det är olyckligt att alla partier på olika sätt försökt, eller uttalat tveksamhet, inför att låta de främlingsfientliga omfattas av de demokratiska spelregler som gäller riksdagen och dess ledamöter. Även om partierna tycks ha sansat sig så är det bestående minnet av SD:s inträde att man diskuterade om de skulle få vara med i utskotten. Vissa anklagades för att inte ens hälsa på SD-ledamöterna eller vägra att använda samma skinkloge.

Nu tycks den typen av misstag vara åtgärdade och därmed kan alla skriva om partiet på ett normalt sätt, det kommer att betyda att de får färre artiklar skrivna om sig, mindre uppmärksamhet på bloggar och andra sociala medier. De kommer helt enkelt att få den uppmärksamhet de förtjänar, en god sak att se fram emot.

it Sverigedemokraterna, Högerextremism, Riksdagen, Politik, Mediekritik, Främlingsfientlighet ex1 ab12 svd12 dn12

Reinfeldt påstod i sin bok att svenskarna är mentalt handi-
kappade, det skulle visa sig att han hade rätt. Nu har höger-
partierna vunnit valet, mycket tack vare det massiva stöd som de har haft från media. En av orsakerna till att de haft detta stöd är givetvis att media ägs och styrs av näringslivet, det faktum att journalister i riksmedia tillhör de som gynnats av högerpolitiken försvårade givetvis för oppositionen, något som det kommer göra även framgent.

Nu kan vi förstås anta att oppositionen relativt snabbt kommer återhämta sig i opinions-
undersökningarna, men det finns samtidigt rejäla faromoment. Ett av dessa är givetvis Mona Sahlin. Om inte hon försvinner som socialdemokratisk ordförande relativt snabbt så riskerar ett eventuellt nyval att praktiskt taget utplåna (S). En annan faktor som är mycket oroande är att betonggrenen inom Vänsterpartiet har manövrerat undan för den omedelbara faran för att partiledningen skulle ommöbleras som ett resultat av en extrainsatt partikongress.

Det förhåller sig nämligen så att stockholmsgrenen av partiet förespråkar extrakongress medans en del av de andra mer betongliknande partistyrelsemedlemmarna kämpar emot, och betonggrenen tycks ha vunnit. Det betyder flera saker enligt min uppfattning. Det första är att det rödgröna samarbetet fortsätter på samma sätt som nu, det är förstås ett sätt att fullborda katastrofen så näringslivets representanter ler antagligen så att mungiporna möter varandra i nacken.

Att man talar om en betongfraktion inom Vänsterpartiet var från början något som man hade stulit från socialdemokratin. Det var de som stod för betongen inom svensk politik, men idag har det smittat ner även Vänsterpartiet. De av partiets medlemmar som fortfarande kallar sig Marxister vid högtidliga tillfällen är på väg mot historiens glömska. Nu är det koalitioner och allianser som styr, fortsatt EU-medlemskap med soldaterna kvar i Afghanistan.

Att många av väljarna tar sin tillflykt till borgerliga partier är inget att undra över. Hälften av LO-medlemmarna röstade borgerligt i valet, varav sexton procent på moderaterna, sex procent röstade på ett fascistiskt parti. Det säger en hel del om den politiska utvecklingen i Sverige, en utveckling som de allra flesta egentligen inte vill ha.

Idag kan vi betrakta Sverige som ett av offren för högerpolitiken, ett land där nyliberalismen definitivt håller på att ta över. Att man kallar det ledande partiet för landets enda arbetarparti visar bara på hur man redan infört en sorts semantisk fascism. Det är inte befolkningen i landet som bestämmer över hur de ska tolka ords innebörd, det är grabbarna i Rosenbad som gör det. Och vi andra då, vad har vi att sätta emot? En socialdemokrati vars bäst föredatum har gått ut för länge sedan, eller en vänster som kämpar med näbbar och klor för att dess ledning inte ska ifrågasättas?

it Vänsterpartiet, Ideologi, Kongress, Kurs, Rödgrön, Koalition, Allians, Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Politik, Val 2010 ab123 svd1 dn12 ex12 Läs också: annarkia, k&å, pamflett, lasse, hampus, kaj, björn, fredrich, rödam, jonas & zaramis

Om det sedan är vettigt att belöna Schlingmann med en ministerpost är dock mer tveksamt. Ingen kan förneka att hans framgångar fram tills idag har varit extraordinära, men då han tillträder en ministerpost så kommer medias granskning förhoppningsvis att bli mer seriös, och någon smekmånad kan han knappast räkna med. Visserligen har vi borgerligt dominerade tidningar i landet, men jag tvivlar på att han kommer att behandlas annorlunda än andra ministrar. Vissa påstår att han inte har varit svensk medborgare tillräckligt länge för att bli minister, men jag tror att han i så fall haft dubbelt medborgarskap, men vem vet, han kanske ska bli talman istället, något som knappast medborgarskapet hindrar.

Att man dessutom sparkar propagandachefen ett steg snett uppåt kan senare visa sig vara ett olyckligt drag, något som på sikt kan ge oss med rödgröna sympatier något att glädjas åt. Att fylla den roll som han själv haft tidigare kan visa sig vara svårare än vad Fredrik Reinfeldt tror. Visserligen kommer han att ha kvar honom vid sin högra sida, men att få in två ”nya” medarbetare på den positionen kan leda till svårigheter som man ännu inte vet något om.

Sammantaget så tror jag att det var ett bra drag för oppositionens del, Schlingmann förlorar en del av sin status hos media och Reinfeldts beslut innebär att han själv får in en person som kanske vill överta chefens arbete, för vi vet absolut ingenting om Schlingmanns ambitioner än så länge…

Uppdatering: Enligt lunch-Ekot så får Schlingmann bli minister från och med 1 januari 2011 enligt en lagändring.

it Schlingmann, Moderaterna, Minister, Politik, Regeringsombildning, Propagandachef, Val 2010 svd dn123 ex ab1 gp12 svt dagen sds hd