Jinge.se » Bombhöger

En liten påminnelse?

Jinge — Sat, 18 Sep 2010 11:25:50 +0000

Man behöver knappast vara en raketforskare för att lista ut att den nu sårade soldaten inte blir den enda som drab-
bas nu hösten 2010. Nu talar tidningarna om en ”hemmagjord bomb”, något som jag tror är en halvsanning. Det kan ha varit vilken typ av granat som helst som apterats så att den ska detonera i samband med att ett militärfordon kör på den eller nära den. Det kan också vara en fjärrutlöst bomb, men det är antagligen svårt att i efterhand ta reda på vad det var.

Soldaten är allvarligt skadad, men såvitt jag förstår så riskerar han inte att avlida av skadorna. Men vi ska antagligen utgå ifrån att han är ytter-
ligare en i raden som drabbas av livslångt handi-
kapp på grund av sina skador, han som flera andra före honom.

Nu klarade sig uppenbarligen de andra i det stridsfordon 90 som han körde, men så är det inte säkert att det slutar nästa gång man får in en träff. Det kan bli så att samtliga i den patrull som drabbas omkommer, något som i så fall får ytterst dramatisk inverkan på acceptansen över att fortsättningsvis ha soldater i landet. Idag är det val i Afghanistan, redan nu har en kraftig attack riktats mot Natohögkvarteret i Kabul, och vi vet inte hur det kommer att sluta. Det enda vi med säkerhet kan säga är att valet kommer att omgärdas av rykten om valfusk.

Vår demokrati är en relativt modern företeelse, jag har aldrig förstått varför vi tror att afghanerna ska gilla den, det enda de ser är att soldater invaderar deras land och att dessa soldater sätter begreppet demokrati högt. I praktiken så har antagligen medelafghanen svårt att se fördelarna, framförallt när denna ”demokrati” kräver närvaro av över hundrafemtio tusen beväpnade soldater.

För vårt vidkommande är det bara att hoppas att inga fler skadas eller dör bara för att vi ska visa oss duktiga inför Nato och USA. Afghanerna själva vill inte ha oss där, och det troliga är att vår närvaro sprider oroligheterna över gränsen till Pakistan. Och vad händer den dagen då terrorgrupper kommer över en eller flera atombomber?

i t Afghanistan, Nato, Politik, Val 2010, Bombhöger, Högerregeringen, Soldater, Handikappade, Opinion d n 1 s v d 1 a b 1 e x

Kampen om att försvara en lögn

Jinge — Mon, 30 Aug 2010 03:40:46 +0000

I bästa fall står valutgången och väger mellan en något mindre krigisk rödgrön falang och den verkliga bombhögern i form av alliansen. Jag använder – ”i bästa fall” eftersom det just nu känns lite tveksamt.

Termen bombhögern tvekar jag inte om, den borgerliga alliansen har för avsikt att öka det svenska engagemanget i Afghanistan om de sitter kvar i regeringen. De drivs av något slags Bror Duktig-komplex som antagligen kommer sig av Sveriges litenhet, vi vet att vi lever i ett litet land men vår självbild är en helt annorlunda. Ur en komplex situation växer viljan till EU- och Natomedlemskap, vi vill så gärna räknas och mötas av respekt.

Ur den sortens känslor växer också kraven från yttersta högerkanten om att vi inom fyra år ska ha bytt vår krona mot Euro, från samma håll närs drömmar av en uttjänt folkparti-
politiker, som helst av allt vill vara statsminister eller för-
svarsminister. En man som lever i ett Bauerskt sagolandskap och som sedan länge tappat all markkontakt och dessutom sin forna insikt om vad ordet ”liberalism” betyder.

Det är i det sammanhanget som den danska dokumentär-
filmen Armadillo kan innebära en rejäl black om foten för det enda parti som tagit upp kampen med Sverigedemokraterna, en kamp som går ut på att fiska i vatten som ingen annan vill vidröra.

Helle Klein/AB om Armadillo: ”Växlingen mellan de datorspelande grabbarna hemma på campen och eldstriden med talibaner då en av soldaterna avfyrar en granat som i ett slag dödar fyra människor blir mycket talande. Om det i början av filmen handlar om att försöka undvika våld och i stället hitta samarbete med civilbefolkningen blir det efterhand alltmer våldsamma uppdrag. Distansen till de civila afghaner som undrar varför deras hus bombas och åkrar förstörs bara ökar.

De anhörigas förtvivlan men också detta att å ena sidan inte begripa varför i allsin dar mitt barn eller min pojkvän ska offra livet i Afghanistan och å andra sidan känna stolthet för att bemästra meningslösheten är ett intressant psykologiskt fenomen som också framkommer i filmen. Och i slutet ser vi grabben som kommit hem och sitter på ett café med alldeles tom blick.”

Jag har för mig att jag läst att Sveriges Television ska visa Armadillo i TV framöver, nu beror skriverierna på att filmen haft biopremiär, och givetvis på själva innehållet. Danska soldater som spelar TV-spel, tittar på porr, och mellan varven skjuter på afghaner som inte vill ha vare sig ha med några talibaner eller

utländska ockupationssoldater att göra. Kommer den i TV så kan den avgöra framtiden för det svenska engagemanget i Afghanistan.

Hemmavid så har Jan Björklund intensifierat sitt engage-
mang för att skapa extra islamofobi. Han drar igång en låtsas-
debatt om burka i skolorna, och den likaledes folkpartistiske Nyamko Sabuni har länge kastat ved på brasan. Men tror man att den skönjbara främlingsfientligheten beror enbart på konkurrensen med Sverigedemokraterna så tror man fel. Den visade sig långt innan det var aktuellt, Björklund själv har uttryckligen önskat att lärarkåren ska samarbeta med SÄPO när det gäller elever med muslimsk bakgrund. På samma sätt har Sabuni föreslagit att småflickors könsorgan ska inspek-
teras om eller när de kommer hit från ett muslimskt land.

Men Björklund är inte bara rädd för muslimer, han är också rädd för ryssar visade det sig i utfrågningen i SVT. Själv är jag nog mest rädd för Jan Björklund om sanningen ska fram.

i t Afghanistan, Folkpartiet, Björklund, Sabuni, Nato, Euro, Burka, Främlingsfientlighet, Politik, Val 2010, Liberalism, Bombhöger a b 1 2 e x 1 2 s v d 1 2 d n 1 2 3 svt

Newsmill och Bonnierkoncernen

Jinge — Thu, 26 Nov 2009 12:05:50 +0000

Carl-Johan Bonnier har ett flertal gånger ondgjort sig, bland annat i DN, över den vilda flora av åsikter som bubblat upp i och med Internets utbredning. Det har gällt frågor om upphovsrätt och den nätmobbing som förekommer. Han har fört fram missnöje med att vissa internetsidor inte har samma publicistiska ansvar som tidningarna på nätet, en absurd åsikt med tanke på hur Bonnierpressens egna tidningar skvätter ur sig anklagelser hit och dit.

Ett av resultaten av Bonnierkoncernens oro för att tappa marknadsandelar och inflytande blev skapandet av Newsmill, en sida som jag ytterst sällan besöker eftersom den tenderar att återupprepa de bonnierägda tidningarnas åsikter. Visst, det händer att man släpper in åsikter som står i direkt motsats-
ställning till dem som vanligen bereds plats, men mitt intryck är att det sker mer för att legitimera den egna verksamheten, men jag kan förstås ha fel.

Nu är Bonniers Newsmill på gång för att få Bonniers Stora journalistpriset, något som föranlett Ali Esbati att skriva en artikel i – Aftonbladet.

Ali Esbati/AB: ”Newsmill presenterar sig som ”den första stora sajten som kombinerar redaktörsdrivet och användargenererat innehåll som sätter agendan i debatten”. Det är redaktörernas val av ämnen och urval av debattörer som sätter tonen. Därför blir det desto mer pregnant att sajten kan få Stora journalistpriset för att den ”fångar upp nya frågeställningar”. Spekulativ invandringspanik, angrepp mot jämställdhetssträvanden och demonisering av svensk arbetsrätt är tydligen ”nya frågeställningar” som ”vitaliserar” Newsmills publicistiska profil är både ett uttryck för och bidrar till en politisk samhällsförskjutning. När greve Ian Wachtmeister dyker upp för att utropa främlingsfientlighet till ”det som alla tänker”, samtidigt som han slår ett slag för Berlusconi (”alldeles tydligt en trevlig och rolig person”), eller när framträdande Sverigedemokrater ges omfattande utrymme att ”diskutera” problemen med muslimer och ”våra islam-älskande politiker”, är det inte som en del av åsiktsbrytningen i det offentliga rummet. Det är ett steg mot normaliseringen av rasistiska utgångspunkter.”

Själv läser jag inte Newsmill, jag läser betydligt hellre de mer vildvuxna åsikterna som poppar upp lite nu och då i den s.k. ”Bloggosfären”. Visserligen är de texterna bara sällan redigerade av någon professionell skribent, men de känns ofta betydligt mer genuina än dem som torgförs på Newsmill. Jag läser hellre en inte färdigtänkt tanke på en blogg än jag läser en tillrättalagd på Newsmill.

Det har visserligen gjorts ett antal försök av uppstickare att skapa något liknande, men det är utomordentligt svårt att konkurrera med en portal som får några av de största tidningarnas oreserverade stöd. Titta t.ex. på Dagens Nyheters förstasida på nätet idag, hur många fasta länkar pekar på Newsmill? Jag har inte räknat men det brukar vara minst 4-5 stycken. Den som då vill skapa en liknande sida måste ha ett aktivt stöd av ett flertal stora tidningar och andra medieföretag.

För egen del har det inneburit att jag aktivt valt bort sidan och att jag inte är odelat positiv till att debatter där ynglar av sig på denna blogg. Det känns också bra att Ali går ut med sin egen kritik, för vill man vara säker på att få in merparten av sina bidrag på Newsmill så föreställer jag mig att det är en fördel att vara ”liberal”. Inget ont i det kanske, det är sidans ägare som äger den bokstavligt talat. Men Stora journalist-
priset? Jag tillåter mig att le lite introvert…

intressant Andra om: Bonnier, Newsmill, Stora journalist-
priset, Oligopol, Internet, Bloggosfären, Likriktning, Liberal, Borgerlig, Bombhöger, Politik, Mediekritik svd hd n24 d n t