MH17: Kommer en del av sanningen fram till slut?

Här en ny artikel som vaskat fram andra viktiga frågor och frågetecken om MH17! Debatten går vidare. Jag publicerade nyligen en artikel om MH17 av doktor Björn Nistad, vilket väckte viss diskussion, med hittills 21 kommentarer. Ny information om nedskjutningen av MH17 i östra Ukraina

Den nya artikeln är skriven av den på denna blogg inte helt okände australiensiske juristen och geopolitiska analytikern James O’Neill. Den publicerades på New Eastern Outlook NEO: MH17: Some Truth Emerging at Last. Artikeln har vänligen översatts av tandläkare Martin Gelin från Sverige som arbetar i Australien.

Jag har för resten nyligen publicerat två artiklar om Skripal-affären av Dr. O’Neill, vilka väckte visst intresse. Skripals: Offer eller pjäser i ett bredare geopolitiskt spel? En juristprofessors bedömning och Vad ligger bakom Skripal-hysterin?

Den 17 Juli 2014 beordrades Malaysia Airlines MH 17, att ändra planerad flygrutt från Amsterdam över Ukraina med destination Kuala Lumpur. Kievs flygkontrolltorn anvisade att MH 17 skulle flyga 200 km norr om den ursprungliga/normala flygrutten. Den nya vägen förde planet direkt över krigszonen i Donbass- och Luganskregionen, som med övervägande rysktalande befolkning låg/ligger i krig mot Kievs högerregim, vilken tagit makten i en kupp fem månader tidigare. Under flygningen på 10 000 m höjd, fortfarande över ukrainskt territorium, sköts MH17 ner och samtliga 298 passagerare med besättning omkom. Det var främst malaysier, men även ett omfattande antal nederländska och australiska medborgare.
När en sådan tragedi inträffar finns det vissa normer som normalt måste följas och de föreskriver hur man sätter upp en oberoende utredningsgrupp för olyckor just av denna typ, också för att sedan kunna utföra rättsmedicinsk undersökning på ort och ställe och att ta vara på så mycket som möjligt av resterna av både flygplanet och passagerarna med besättning. Ytterligare undersökningar görs att få fram och analysera material som radar och satellitdata och om så är fallet, data från flygkontrolltornet.

Där det, som i det här fallet, finns en trovärdig anledning att misstänka att flygplanets förstörelse berodde på en olaglig handling, så tillkommer ytterligare protokoll för en brottsutredning. En av de dominerande egendomligheterna i MH 17-tragedin är emellertid att nästan alla dessa processer/ skyddsåtgärder helt ignorerades.
För att visa på några självklara exempel:
* inom en timme efter det att planet skjutits ner, beslagtog medlemmar av den ukrainska hemliga polisen (SBU), alla kontrolldata från Kievs flygledartorn. Dessa viktiga data har inte sett dagsljuset sedan dess.
* Den dåvarande utrikesministern i USA John Kerry avslöjade att USA visste vad som hade hänt med hjälp av deras satelliter i fastlagda omloppsbanor. Dessa data lämnades senare till den gemensamma utredningsgruppen (JIT) som bildades för att kontrollera utredningen, men under förutsättning att innehållet av alla satellitdata inte fick offentliggöras. Till dags dato är det fortfarande fallet.
Om föreliggande satellitdata faktiskt understöder ”skyll på Ryssland” memet, som ju har varit den genomgående mantran i denna och andra händelser, skulle man logiskt sett kunna vänta sig att USAs sagda satellitdata blivit offentliggjorda med största hast.
* Ett annat inslag i en brottsutredning är att utredningen skall utföras av personer som inte har något eget intresse i hur fallet utvecklar sig. Detta återspeglas i en urgammal maxim om naturlig rättvisa (natural justice), “nemo judex i causa sua”; eller bokstavligen, ingen skall vara domare i sitt eget fall.

Bild från artikeln i New Eastern Outlook.

Förvånansvärt nog, sammansattes den gemensamma utredningsgruppen av Nederländerna, Australien, Belgien och Ukraina. De två första kan förklaras genom att flyg MH 17 startade i Amsterdam, och både Nederländerna och Australien förlorade ett stort antal medborgare.
Belgiens deltagande, kanske kan förklaras med tanke på det geopolitiska sammanhanget av denna tragedi (se Kees van der Pijl “Flight MH17”, Ukraina och New Cold War Manchester University Press, 2018) och att NATOs huvudkontor befinner sig i Belgien.
Att inkludera Ukraina är dock en grundläggande kränkning av den rådande principen. Av skäl som diskuteras nedan, ser inkluderingen av Ukraina ännu mer misstänkt ut. Malaysia var ursprungligen uteslutet från utredningsgruppen, igen utan att någon som helst trovärdig förklaring givits. Inte bara var undersökningsstrukturen skev, men felaktigheterna förstärktes ytterligare genom undertecknandet av ett hemligt avtal i augusti 2014 mellan de fyra länderna att ingen information från undersökningen fick släppas utan godkännande av samtliga avtalsparter. Ett sällan skådat scenario.
Ukraina som varande starkt misstänkt i MH 17 i fallet, får härigenom ett effektiv vetorätt över hemlighållandet av resultaten från undersökningen. Det är inte konstigt att de berörda länderna vägrade att delge avtalets innehåll.

Den andra grundläggande principen för alla genuina utredningar är att domen dröjer tills alla bevis har insamlats, testats och att en eller flera person-er/nation-er blivit ansedd(a) som skyldig(a) enligt en tillämplig och hög gällande standard. Även denna grundläggande princip har kränkts.
Den australiska regeringen i synnerhet har varit särskilt tydlig i sitt fördömande av Ryssland redan på ett mycket tidigt skede av undersökningen. Detta nådde sin höjdpunkt i ett gemensamt uttalande av utrikesminister Julie Bishop, och premiärminister Malcolm Turnbull (nu avskedad av sina kollegor och försvunnen ur parlamentet), den 21 maj 2018 då de sa ”vi håller Ryssland ansvarigt för sin roll i nedskjutningen” (av MH17). Det gemensamma uttalandet hänvisade till att ”ytterligare och betydelsefulla upptäckter ” hade gjorts av det gemensamma utredningsteamet” inklusive att missilsystemet som användes för att ta ner MH 17 skulle ha tillhört den ryska armén.

Biskop och Turnbull var båda välkända- eller ökända för att helt sluta upp bakom USA:s syn på världen, inkluderande en irrationell motvilja mot ‘allt ryskt’, ett förhållande endast överträffat av deras djupa okunnighet om landet Ryssland.
En nytillkommen utrikesminister och premiärminister har inte resulterat i någon synbar förbättring. Okunnighet eller förlägenhet? Den australiska regeringen har varit anmärkningsvärt tyst alltsedan den ryska regeringen nu har släppt viktiga bevis.
JIT-kommuniken avslöjade i maj 2014 identifikationsnumren för BUK-missilen som tillskrivits den avgörande rollen vid nedskjutningen av MH 17.
Det är nu nästan fyra år sedan det hände, och det är hög tid att fråga sig, varför har det tagit så lång tid för detta grundläggande bevis att komma i ljuset? Cynikerna må föreslå att JIT (med undantag av Malaysia) åtagit sig att ge Ryssland all skuld och använda diskrediterade källor av typ Bellingcat för att ”bevisa” transporten/vägen för BUK-missilen fram och tillbaka över gränsen mellan Ryssland och Ukraina Till följd av detta ignorerades mängder av verkliga bevis till fördel för vinklade redogörelser av undersökningen.

Den 17 september 2018 kom genombrottet då ryska försvarsministerns talesman general Igor Konashenkov och chefen för huvuddirektoratet, generaldirektör Nikolai Parshin från allmänna missil- och artilleriavdelningen, äntligen nu kunde gå igenom befintliga data, nödvändiga för att slutgiltigt identifera BUK-missilen. De ryska myndigheterna kunde nu genom tillgång till tidigare hemlighetsstämplade dokument finna avgörande detaljer.
Från undersökningen har följande fakta tillkännagivits:
a) Att missilen tillverkats i Dolgoprudny, i Ryssland år 1986.
b) Den levererades med tåg till Ukraina den 29 december 1986, där den sedan sattes i tjänst. Missilen återvände aldrig till Ryssland.
c) Den militära enheten där BUK missilen sattes i tjänst var i staden Stryi i Lvovregionen. Den militära enheten här var upprepade gånger involverad i så kallade anti-terroroperationer i Donetsk och Luganskregionerna.
d) Analysen av Bellingcat-videon, som åberopats av JIT, visar att den använda missil- rampen skulle ha förts till Ryssland var en lögn (enligt talesman Svetlana Petrenko).
e) Att Ryssland hade ljudinspelningar av telefonsamtal med ukrainska översten Ruslan Grinchak, som visade att Grinchaks militärenhet hade skjutit ner MH 17.
f) Grinchaks enhet var också ansvarig för radarobservationerna i området och den 17 juli 2014 sågs MH17 på deras radar (vilket också bekräftar att de ukrainska myndigheterna ljög om att radarn var ”stängd för underhåll” den dagen).

Varför ställde inga västerländska journalister den uppenbara frågan: om alla radarapparater var ”stängda” den dagen, hur var det då möjligt för flygtrafik att överhuvudtaget använda ukrainskt luftrum?
De nederländska myndigheterna har bekräftat mottagandet av det ryska materialet, tillgängligt enligt Rysslands skyldigheter i bestämmelserna i FN:s säkerhetsråds resolution nummer 2166.
Reaktionerna från Förenta staternas och Australiens regeringarna är normalt väldigt snabba i att fördöma Ryssland! Men i detta fallet råder total tystnad! Det skulle vara naivt att förvänta sig en ursäkt för de skrämmande uttalandena som gjordes om Ryssland och MH 17 och dess president Vladimir Putin. Det skulle bryta mot en mångårig politisk sed.
Kanske för detta med sig, att man använder sig av ett långsammare tempo när man fördömer andra nationer?
De tidigare förhastade och omotiverade anklagelserna har bara ökat den smärta och de problem som orsakats genom denna tragedi. Det är uppenbart att denna tragedi med överväldigande sannolikhet har orsakats av Ukrainas korrupta och farliga regim.
Det är nu hög tid för väststater att äntligen bekänna färg och anpassa sin retorik och politik i på lämpligt sätt.

James O’Neill är en Australisk barrister (jurist) och en geopolitisk analytiker.
Han var tidigare en akademiker vid Universitetet i Bergen (Norge), universitetslektor vid universitetet i Waikato (NZ) och visiting professor vid Louvain la Neuve universitet (Belgien). Han var också en konsult med FN:s ekonomiska kommission för Europa i Genève. O’ Neill är specialiserad på internationell rätt med särskild tonvikt på gränssnittet mellan lag och geopolitik. Han har publicerat två böcker och många artiklar i peer reviewed journals (vetenskapliga tidskrifter) samt kommentarer på flera webbplatser i USA, Europa, Storbritannien och Australien.

  13 comments for “MH17: Kommer en del av sanningen fram till slut?

  1. Kerstin Stigsson, medlem i Sveriges Kommunistiska Parti
    29 september, 2018 at 07:06

    Den här kommentaren rör inte M17. Men om sanningen. Jag ställde ett uttalanden om ett annan ämne till en i vänsterkretsar högt värderande person. Och det var att vissa delar i arkiven i Moskva och i väst inte är öppna för forskare. Och detta gällde Jeltsins öppnade av arkiven och inte dagens arkiv.
    Jag menade att vi inte fick tillgång till allt som säkerhetstjänsten och andra sovjetiska myndigheter arkiverade, utan enbart det som misskrediterade det sovjetiska kommunistpartiet och den sovjetiska regeringen, och att arkiven även skulle ha öppnats i väst samtidigt som Sovjetunionen föll.
    Och då säger hen:
    ‘Om det stämmer blir studierna av motsidans åtgärder och arkiven i väst av mindre betydelse. De flesta av dessa arkiv är dessutom öppna, det är bara vissa delar av säkerhetstjänstens arkiv som är stängda. [….] Reaktionära politiker i USA/väst har förstås lanserat massor av konspirationsteorier där USAs och västsidans dåvarande ‘tuffa’ politik övervärderas utan att ta hänsyn till vad historiska forskningen visar’.
    Jag anser att han har totalt fel. Arkiven i väst har inte öppnats.
    Hen anser troligtvis att den informationen som Sovjetunionen förmedlade var lika konspiratorisk som den vi idag får av ‘reaktionära’ politiker i USA/väst. Och att vi därmed har gått runt den politiska cirkeln. Men jag anser att Sovjetunionen inte var någon ‘reaktionär’ stat som förmedlade konspirationsteorier – utan det var USA/ väst tillsammans med liberalerna som var flitigaste på detta område.
    Vad anser du, Anders?

    • 29 september, 2018 at 07:47

      Ja frågan ligger perifert och jag släpper igenom den som undantag bl.a. då jag tror att mitt svar har intresse för flera. Professor Lennart Samuelson, Handelshögskolan har sedan länge bedrivit seriös forskning om Sovtejunionen och Ryssland och då använt de ryska arkiven. I sin mycket värdefulla bok ”Strödda tankar om Sovjetrysslands förborgade historia” skriver han i ett inledande kapitel om arkiven ”Men generellt gäller att mängden avhemligade fonder och handlingar vida överstiger det fåtal undantag som bekräftar regeln att man successivt låter alltmer bli tillgängligt.” … ”Mer än en historiker från Västeuropa har förvånats över hur lätt det kan vara att återfinna data om enskilda personer, organisationer eller enstaka händelser i arKiven” Jag kan inte värdera arkiven i jämförelse med arkiven i Väst. Akta dig för att spekulera! Läs Lennart Samuelson!

      • Kerstin Stigsson, medlem i Sveriges Kommunistiska Parti
        29 september, 2018 at 10:40

        Hen skriver att vissa delar av säkerhetstjänstens [av alla nationer] arkiv är stängda. Men oftast överlappar den med den civila övervakningen av människor. Du kan ju knappast gå en meter i London utan att du har CCTV som bevakar dig – det syntes ju i Skripal-fallet. Och jag känner till att den brittiska säkerhetstjänsten övervakade och avlyssnade irländska republikaner (både Gerry Adams och andra republikaner) genom Divis Flat. Så var går gränsen mellan vanlig civil övervakning och övervakning av säkerheten så att terrordåd förhindras? Det kan överlappar varandra.
        Och vad är skillnaden mellan den brittiska övervakningen och den som skedde i Sovjet och i DDR?

  2. Jan Nybondas
    29 september, 2018 at 09:24

    Återigen ett gediget arbete av James O’Neill. Ligger i linje med vad den holländske professorn Kees van der Pijl skriver. Det intressanta med den sistnämnde är att han kopplar planets öde till det breda krisförloppet under det pågående kriget. I stället för en planerad segerparad efter en snabbmarsch till den ryska gränsen hade motgångarna börjat hopa sig för kuppregimen i Kiev. Van der Pijl misstänker att nedskjutningen tillkom som en panikåtgärd för att vända på krigslyckan. Den som avfyrade missilen gjorde det avsiktligt men visste kanske inte själv att målet var falskt.
    Vid läsningen av O’Neills artikel går tankarna till den spanske flygledaren Carlos/spainbuca som i realtid twittrade om händelseförloppet från Kiev och direkt utropade att Kiev stod bakom nedskjutningen. Hans twitterkonto hade fungerat i flera år och ingen kunde påvisa att det skulle ha varit falskt. Sedan dess är han spårlöst försvunnen. En annan som påstods skulle ha haft kännedom om saken var den ukrainske jaktplanspiloten Volosjin. Han ligger numera i sin grav, efter ett självmord, alternativt mord, i våras. Han blev 29 år gammal.

  3. Mats Larsson
    30 september, 2018 at 10:01

    Redan dagen efter presskonferensen hade man på ryska hemsidor uppmärksammat problem med dokumenten. Nyheten försvann snabbt från RT och såvitt jag vet dök nyheten aldrig upp i nyheterna på Pervyj Kanal. Jag kan ha missat det, naturligtvis, men det i alla händelser en liten nyhet som snabbt försvann av förklarliga skäl.

    Något transkript från presskonferensen har jag inte sett. Varför är det viktigt? Jo, för att bedöma om den ryska militären har gjort något försök att fastställa varifrån BUK-missilen sköts upp. Varken Nistad eller O’Neill diskutera denna viktiga fråga, och verkar inte ha någon uppfattning om de simuleringar som presenteras i JIT-rapporten. Hur svåra är dessa simuleringar, och med vilken precision kan man fastställa området? Jag har en uppfattning i frågan, men har Nistad och O’Neill det? Eller Romelsjö/Nybondas, för den delen.

    Kanske dags att damma av de gamla strävsamma tyska flygarna igen?

    • 30 september, 2018 at 10:55
    • Jan Nybondas
      30 september, 2018 at 11:58

      Tack för komplimangerna, Mats Larsson, men jag besitter inte den fackkunskap som du tillskriver mig, och att jag därför inte heller skulle kunna göra mig lustig över högt uppsatta experter ur det tyska flygvapnet eller deras opponenter. Däremot anser jag att alla som har kunskap på området måste få komma till tals, vilket inte skett. De borde även få tillgång till bevismaterialet, vilket inte heller har skett. Bevismaterial har dessutom helt uppenbart gömts undan. Varför det ?

      Det tog tio dagar att utreda Germanwings-kraschen i de Franska alperna. Att ingen klarhet uppnåtts på fyra år tyder nog mest på att Kiev eller kretsar närstående låg bakom. De hade både motiv och verktyg, fastän de som utförde dådet kanske inte fick den rätta informationen. Jag tror också att någon läcka kommer att ge det avgörande svaret. Men det blir ingen dag att fira med ”vad var det jag sa”, det är en alltför sorglig historia.

  4. Mats Larsson
    30 september, 2018 at 11:42

    Jag vet mycket väl att presskonferensen finns tillgänglig som video, men bara på ryska. För att bedöma en så pass komplicerad fråga som simuleringar för att bestämma uppskjutningsområdet behövs ett transkript i engelsk översättning. Har O’Neill haft tillgång till ett sådan transkript när han skrev sin artikel? Om han haft det får han gärna skicka en länk.

    Eller är det så, tanken svindlar, att de inte ens tänkt på det?

    • 30 september, 2018 at 13:01

      Vet inte just nu.

    • M
      30 september, 2018 at 21:20

      Här finns länken som du efterfrågar, med engelsk text:

      http://www.youtube.com/watch?v=wLBpLVwa-lM

      ”För att bedöma en så pass komplicerad fråga som simuleringar för att bestämma uppskjutningsområdet behövs ett transkript i engelsk översättning.”

      Man kan fråga sig om du kan ryska med ovan påstående. J O´Neill tar inte upp i artikeln något om simuleringar.
      Presskonferensen handlade om :
      1. serienumret på missilen
      2. Ruslan Grinchak samtal
      3. Bellingecat bild av BUK som återvänder till Ryssland.

      Är du intresserad av ämnet få du googla själv, det finns en hel del

      Folk skriver artiklar om vad dom själva vill, det måste man acceptera.

Comments are closed.