Det vansinniga ”Business as usual” – om vännen Hans Roslings glättiga världsbild

Hans Rosling, kollega på institutionen för folkhälsovetenskap på Karolinska Institutet blev till ”Årets Svensk” år 2012. Våren 2012 blev Hans också utsedd av den amerikanska tidskriften Time till en av de 100 mäktigaste opinionsbildarna i världen, tillsammans med Daniel Ek från Spotify. Jag lärde känna honom som något yngre medicinare i Uppsala 1968. Vi gick båda med i demonstrationståg för stöd åt Vietnams folk och mot USA-imperialismen och bar FNL-gruppernas märke. Vi diskuterade livligt hur man bäst skulle få till en bättre värld. Mot intelligente och slagkraftige Hans Rosling blev det inga promenadsegrar i debatterna. Hans Rosling var vänster-socialdemokrat och jag stod längre till vänster. Han har ändrats föga i sitt sätt sedan 1968, och det känns bra. Hans har föredömligt nog arbetat som läkare i Mocambique för 30 år sedan, och där gjort en viktig forskningsinsats.

Det är med tvekan jag publicerar kritik mot vissa åsikter hos en person som jag lärt mig att uppskatta. Dock har jag redan gjort det i en artikel i Folket i Bild-Kulturfront (FIB) nr 6-7, 2012. Samt i ett par artiklar på bloggen Jinge.se Hans Roslings världsbild måste kompletteras. Diskussion med Hans och Förskönar Hans Rosling verkligheten?

Men inte bara jag kommer med kritik. Agenda 7/10

I Agenda på TV förra söndagen (7/10) riktades kritik främst mot Hans Roslings påstående att den minskade barnadödligheten skulle bidra till att befolkningsökningen planade ut. Där nämndes att barndödligheten i Afrika minskat, men att FN förutspår en 4-dubbling av befolkningen till år 2100. Där förekom en saklig kritisk diskussion mellan professor emeritus Christian Berggren och Hans son Ola Rosling, ordförande för Gapfinder. Berggren nämnde den stora befolkningsökningen i Egypten och Tanzania, trots minskad barnadödlighet. Han menade att boken brast i att den inte diskuterade de stora påfrestningarna på planeten och klimatet som skulle ske om fattiga länder och låginkomstländer skulle komma upp till rika ländernas nivå. Ola Rosling medgav närmast att detta var en brist, som man kanske kunde korrigera i kommande upplagor.

Diskussion mellan Ola Rosling, Christian Berggren och Camilla Kvarntoft i Agenda 7/10.

* Av programmet framgick också att Bill Gates, världens rikaste person under många år, lovordade boken.
* Varje elev som går ut gymnasiet ska få ett ex av boken… Vem beslöt om det?

I senaste numret av Ordfront finns en mycket intressant artikel av Alf Hornborg, professor i humanekologi. Denne för en kritisk diskussion av Hans Rosling, Johan Norberg och andra utvecklingsoptimister. Ordfront Det vansinninga ”Business asusual”. Alf Hornborg om varför de nygamla positivisternas evangelium är falskt – hur uppmuntrande och populärt det än må vara. Jag återger här början av den ganska långa artikeln och återkommer med del 2.

Alf Hornborgs artikel.


Jag har följt den bortgångne hälsoforskaren Hans Roslings uppmaning i boken Factfulness (2018). Han ville att vi skulle bekanta oss med perspektiv som är diametralt motsatta våra egna. Efter årtionden av ansträngningar att förstå varför världsekonomin är så ojämlik, och varför den driver på miljöproblem och klimatförändringar, har jag nu noggrant satt mig in i hur de så kallade »nya optimisterna« ser på världen. Förutom Rosling är den mest framträdande författaren bland dessa nya optimister psykologiprofessorn Steven Pinker, vars bok Enlightenment Now: The Case for Reason, Science, Humanism and Progress (2018) vill få oss att förstå att världen blir bättre och bättre. Detta är också Johan Norbergs budskap i boken Progress (2016).

Jag medger att jag från första stund har känt mig misstänksam mot böcker som hyllas av Bill Gates. Han som nyligen var världens rikaste människa beskriver Factfulness som »en av de viktigaste böcker jag någonsin läst«. Pinkers bok utser han till sin absoluta favoritbok. Det kan knappast vara en tillfällighet att böcker som hyllar världssamhällets nuvarande utveckling får beröm av en av dem som tjänar mest på den. Men det vore orättvist att reducera Roslings och Pinkers resonemang till ren ideologi. Låt oss därför börja med sådant som vi är överens om och därefter fokusera på det som de nya optimisterna utelämnar.

Rosling, Pinker och Norberg framhåller att människor över hela världen under de senaste två seklerna har fått bättre hälsa, trygghet, utbildning och levnadsstandard, samtidigt som världsbefolkningen nästan har fyrdubblats. Visst, det är det ingen tvekan om. Pinker övertygar oss också om att det är vetenskap och förnuft som ligger bakom dessa förbättringar. Här är vi helt överens.

Men det finns några stora luckor i de nya optimisternas världsbild. Roslings statistik om världens allt bättre hälsa framställs som de enda fakta vi behöver. Han förordar en pragmatisk blandning av marknad och stat men verkar betrakta en helhetsbild av världsekonomin som överflödig. Trots att han vill att vi ska tänka på hur »systemet« fungerar är den totala frånvaron av samhällsvetenskap iögonfallande. Detta är lika tydligt i hans sätt att återge historiska förändringar som i hans sätt att beskriva ojämlikhet i dagens värld.
De flesta av hans historiska diagram börjar med året 1800, alltså efter att världen har formats av sekler av europeisk exploatering, slaveri och erövringskrig. Men kolonialismen nämns över huvud taget inte. Att mäta framsteg i förhållande till en punkt i tiden som för större delen av världen var ett extremt lågvattenmärke är att göra det felaktiga antagandet att genomsnittlig livskvalitet år 1800 kan ses som representativt för mänskligt liv genom hela vår arts förflutna. Om genomsnittliga afrikaner inte skulle ha fått det bättre sedan kolonialismens höjdpunkt så skulle ojämlikheten i världen ha varit ännu mera skandalös – och politiskt provocerande – än den är idag.

Men de nya optimisterna lyckas med konststycket att hylla en extremt ojämlik världsekonomi genom att visa att ojämlikheten inte är fullt så oanständig som den var för två hundra år sedan.

Dessutom kan man tillägga att Roslings återkommande råd till företagare tydligt visar att förbättringarna i köpkraft, hälsa och utbildning i de fattigare delarna av världen är något som även gagnar en global kapitalism på jakt efter nya marknader och pålitlig arbetskraft. Är det verkligen ett tecken på att nyliberalismen vill de fattiga väl?

Ännu mera problematiskt är Roslings sätt att beskriva den globala ojämlikheten idag. Sju miljarder människor avbildas som uppställda i en kö på väg genom fyra »nivåer« som påminner mycket om Walt Rostows moderniseringsteori från 50-talet. De fyra nivåerna handlar om skillnader i inkomst och levnadsstandard, från extrem fattigdom (mindre än två US-dollar per person och dag) till välstånd (mer än 32 US-dollar per person och dag). En miljard människor har inte ens skor, tre miljarder kan på sin höjd köpa en cykel, två miljarder har lyckats skaffa rinnande vatten, elektricitet, kylskåp och kanske en motorcykel, men bara en av de sju miljarderna har råd att köpa en bil.
I Roslings berättelse – liksom i Rostows, Pinkers och Norbergs – är alla människor på väg mot den översta nivån och framsteg är en fråga om att »komma ikapp«, som om ojämlikheten i världen handlar om skillnader i tiden snarare än i rummet.

Det finns i den berättelsen ingen egentlig klyfta mellan rika och fattiga – tydligen bara en illusion som bygger på att vi tänker fel – utan ett kontinuum av sju miljarder människor som alla är på väg åt samma håll. Det underförstådda budskapet är att vi kan hjälpa alla människor nå fram till målet genom att fortsätta att göra det vi har gjort de senaste två hundra åren.

Men vad Rosling bortser ifrån är att de sju figurerna i hans diagram inte bara står i kö utan har relationer till varandra. De är delar i samma globala system, och det systemet präglas av motsättningar och maktrelationer. De låga lönerna på nivå 2 och 3 är vad som gör det möjligt för de som befinner sig på nivå 4 att köpa en bil – och vad som gör det omöjligt för dem på nivå 2 och 3 att göra det. Även om vi inte kan urskilja en enkel klyfta mellan rika och fattiga finns det alldeles tydligt en polarisering mellan de som har mycket pengar och de som har lite, och den polariseringen drivs fram av globaliseringen. Som länder som Kina har upptäckt är låga löner bra för affärerna.
Men åter igen nämns inga ojämnheter i världshandeln. De av oss som har råd att köpa en begagnad bil kommer att fortsätta att betrakta de sex miljarder människor som inte har råd med det som »fattiga«.
Klasskillnaderna försvinner inte genom att några av dessa miljarder omdefinieras som »medelinkomsttagare«. Enligt Roslings egen statistik har en majoritet av världens befolkning – fyra miljarder människor – varken tillgång till rinnande vatten, avlopp eller regntäta tak. Förbättringarna när det gäller hälsa och utbildning har inte avskaffat ojämlikheten. Tvärt emot vad Rosling, Pinker och Norberg hävdar har den globala ojämlikheten ökat mellan 1980 och 2016. Den är en del av den globaliserade marknadens logik snarare än något som marknaden kommer att motverka.

Nej, statistik och »fakta« räcker inte för att förklara världen. Det sätt på vilket siffrorna sammanställs kan förvränga och osynliggöra de underliggande relationerna. De fyra inkomstnivåer som ligger till grund för Roslings statistik är godtyckliga kategorier. Varför dra en gräns mellan de som tjänar 31 dollar och de som tjänar 32 dollar om dagen, samtidigt som »nivå 4« inkluderar alla från de som nätt och jämnt har råd att köpa en begagnad bil till multimiljardärer som Bill Gates? Sådana kategorier hjälper oss inte förstå hur Bill Gates tjänade ihop sin förmögenhet genom att använda sig av lågavlönad arbetskraft runt om i världen.

Läs vidare i nästa avsnitt!

  6 comments for “Det vansinniga ”Business as usual” – om vännen Hans Roslings glättiga världsbild

  1. Gerhard Miksche
    13 oktober, 2018 at 07:42

    Publicerat detta på Facebook. Relevant kritik oavsett vilken ideologisk synvinkel man lägger på Rosling.

  2. Jan Nybondas
    13 oktober, 2018 at 09:42

    I grunden är det väl så som västerländsk filosofi arbetat under hela den koloniala eran. Filosoferna är inte dumma. De ser den krassa verkligheten men inser att om de börjar beskriva den kommer de att landa i konflikt med makthavarna. Därför går de över till metafysikens värld. De börjar skapa modeller över en ideal verklighet, sådan den kunde gestalta sig om alla var överens om målet. Vi får den tyska filosofin med dess oändliga labyrinter. Varje filosof som vill skapa sig ett namn bygger en ny labyrint över det ideala samhället. Hegel är bara ett exempel och Heidegger ett senare från 1900-talet. Det berättas en skröna om filosofiprofessorerna i Tyskland när kvinnor blivit insläppta på universiteten. För att kunna behålla deras beundran för sig själva var den bästa metoden för professorerna att låta de manliga studenterna förirra sig i Hegels labyrinter.

    Inom ekonomivetenskapen råder samma mönster. Allt resonemang suddar ut kolonialismen, politiken och den historiska utvecklingen. Endast modellbyggande är det som räknas. Ekonomin beskrivs som en intrikat apparat som kan finjusteras för att den skall börja snurra allt fortare om man bara kan utveckla sådana modeller som beskriver apparatens funktionsprinciper.

    Medvetet eller omedvetet bör Rosling ha insett att när han presenterade sina rön måste han skapa en modell för sin presentation som inte irriterar denna världens mäktiga. Annars skulle nämligen dörrarna stängas till de arenor där en presentation kunde äga rum.

    Dagens lästips: Pål Steigans rapport om Ola Tunander och Libyenkriget.

  3. Sven-Ingvar Lundahl
    13 oktober, 2018 at 10:38

    En annan sak som Rosling och hans likar förbiser, är att det är västvärldens tillgång till billiga depåer av fossila bränslen. Det är dessa som byggt upp vårt nuvarande samhälle, inte teknik eller att vi skulle blivit så smarta helt plötsligt.

  4. Lars Åhlin
    14 oktober, 2018 at 06:28

    Nja, jag ger inte mycket för Alf Hornborgs kritik. Han tycks mena att västs välstånd bygger på utsugning av övriga världen. Men ide’n om utsugning leder helt fel, i synen på arbetare/kapitalister och ännu mer när det gäller kulturer och nationer.

    Vårt välstånd är skapat av goda institutioner (marknadsekonomi, demokrati, rättsstat, respekt för kunskap, bildning mm) genom kreativa lösningar utifrån de naturresurser, affärsmöjligheter mm vi har. Dessa goda institutioner har nu byggts upp i många andra länder – tyvärr inte riktigt alla – vilket förklarar de senaste decenniernas goda utveckling. Detta är Pinkers och Roslings viktiga budskap.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.