Militärstaten Israel – dess uppkomst och utveckling



Vi har här i många blogginlägg behandlat här olika aspekter på Israel-Palestina-konflikten – som berör en hel värld.

En bok som inte uppmärksammats i Sverige, men väl förtjänar det, är Patrick Tylers ”Fortress Israel. The inside story of the military elite who run the country – and why they can´t make Peace” (Farrar, Straus and Giroux,, NY, 2012). Tyler arbetade som journalist under 20 år på Washington Post, innan han gick over till “grå damen”, New York Times, som korrespondent. Denna bakgrund gjorde det troligen möjligt för honom att under åren 2006-2010 få intervjua ett stort antal f d generaler, andra höga militärer och politiker. Bara notförteckningen omfattar 40 finstilta sidor, så det är en väldokumenterad skrift.

Undertiteln beskriver väl innehållet i boken. I samband med Sveriges erkännande av Palestina som stat vojade sig många borgerliga skribenter, och under riksdagens interpellationsdebatt den 20 november var argumenten eländiga från ”de fyras gäng” – Sofia Damm (kd), Mathias Sundin (fp), Fredrik Malm (fp), Hans Wallmark (m): Tidpunkten för erkännandet sades var fel och äventyrade de s k fredsförhandlingarna. Patrick Tyler slår totalt undan benen på dessa fyra Israelkramare. Nu handlar det naturligtvis inte om att ”de fyras gäng” saknar kunskap, utan om ideologisk förblindning – de vill inte höra något, det vill inte se något, och de vill inte lära sig något nytt.

I ett par artiklar kommer jag att referera några intressant tidsavsnitt i militärstaten Israels utveckling. Och då bör man börja på 1930-talet.

David Ben-Gurion (1886-1973) var nestorn inom den sionistiska rörelsen och staten Israels första premiärminister från 1948-53, men återkom i regeringen 1955-63 delvis under premiärminister Moshe Sharett. I praktiken var det Ben-Gurion och hans krets som styrde. I slutet av 1953, innan Ben-Gurion, som det hette, drog sig tillbaka till en kibbutz i kanten av Negevöknen, utnämnde han Pinhas Lavon som försvarsminister.

Lavon gjordes införstådd med Ben-Gurions nya synsätt på Israels framtid. Kriget 1948-49 hade varit framgångsrikt för Haganh, Israels armé, och man hade tillskansat sig långt mer land än FN:s delningsplan. Om den medvetna fördrivningen av nästan 800 000 palestinier skriver Ilan Pappe i ”Den etniska rensningen av Palestina” (Karneval 2007), så jag behandlar inte al Nakba (katastrofen) här. Men FN hade – efter krigsstilleståndet – pressat på Israel och Arabstaterna att eventuella konflikter måste dras inför ett fredligt skiljeförfarande, UN Conciliation Committee for Palestine (UNCCP). Trots framgångarna var Ben-Gurion och hans krets missnöjda över att mer land och vattentillgångar inte hade säkrats, och de började ställa in sig på fler önskvärda, nya krig.

Därför kringgick man regeringen och Lavron tillsammans med Moshe Dayan inledde en serie anfall över stilleståndslinjen på palestinska byar, genomförde bakhåll, utläggning av minor och mord på antagna infiltratörer. Det är sant att enstaka palestinier som drivits iväg från hem och marker försökte återvända, ibland med våld, men detta stod inte i någon som helst paritet med Israels våldsamma räder. FN fördömde också dessa räder både som oproportionerliga och destabiliserande.

President Eisenhower och den engelske premiärministern Anthony Eden hade arbetat fram en kompromissplan – ”Projekt Alpha” – vilken krävde att Israel accepterade att palestinska flyktingar fick återvända och delar av Negevöknen skulle avträdas. Detta var något fruktansvärt i Ben-Gurionkretsens ögon. Planen måste undergrävas och stoppas. Man planerade en serie attentat i ett par av de stora egyptiska städerna, bl.a. riktade mot utlänningar, för att på så sätt destabilisera Egypten. Planen misslyckades och de egyptiska myndigheterna hela samlingen spioner. I en öppen rättegång dömdes bl.a. två av agenterna till döden och andra till långa fängelsestraff. De israeliska toppmilitärerna och Ben-Gurion tvingade premiärminister Moshe Sharett att offentligt ljuga och blåneka allt. I stället spelade man upp snyfthistorien att Egypten hängde oskyldiga judar. Kretsen kring Ben-Gurion hade dock mer i backfickan. De planerade att bl.a. med två kompanier under Ariel Sharons ledning anfalla Gaza, för att slå ut en stor egyptisk militärpostering. Operationen lyckades och hela basen brändes ned, 38 egyptiska soldater dödades och många skadades. Israels förluster var 8 döda.

Anfallet på Gaza skapade sådana spänningar i Mellanöstern att planen för Projekt Alpha fullständigt torpederades. Det var ju också syftet med anfallet från Ben-Gurionkretsens sida. Dessutom stoppade anfallet premiärminister Sharett trevande och hemliga förhandlingar med Egypten och Nasser. Så lyckades Ben-Guriongruppen att stänga den väg som innebar fredliga och diplomatiska förhandlingar för med arabstaterna. Nu var det bara krig och militär styrka som gällde – den enda vägens ”politik”.

Kalla kriget bidrog också till att krigsgalningarna bland Israels ledande militär-politiker vann striden om framtiden. Ben-Gurion besökte 1951 USA och lovade i samtal med CIA-chefen Walter Bedell Smith att ”lägga vår kraft i den världsomfattande kampen mot Sovjets makt”. På samma sätt framförde han 1956 till franska politiska ledare att Israel var villig att genomföra gemensam och hemlig krigföring mot Nassers växande inflytande i Mellanöstern.

Slår man i Nationalencyklopedin på Ben-Gurion så beskrivs han som pragmatisk. Det är väl närmaste ett förskönande uttryck för en instrumentell och närmast fanatisk inställning. Ben-Gurion övergav efterhand de sionistiska grundarnas kibbutzdröm om ett agrart samhälle (stat) och i federation med palestinier och andra araber. Den visionen sopades iväg och i stället framträdde tanken på ett militärt starkt Storisrael, med bas i vetenskap och teknologi, i ställer för jordbruk.

Man talar i Israel om ”sabragenerationen”. Sabra är en seg och tålig kaktusart i Mellanöstern. Och den generation som i sin ungdom byggde de sionistiska projekten och slogs med palestinier och Brittiska armén ansågs vara ett härdat släkte. Ett exempel på en sådan sabra var Moshe Dayan. Han växte upp på kibbutzen Nahalal i norra delen av Palestina. Det innebar hårt arbete och ständiga slagsmål med palestinska grannar. När Palestinierna revolterade mot den ökande judiska immigrationen på mitten av 1930-talet lät sig den tonårige Dayan rekryteras som vägvisare för de brittiska trupperna. 1941 ingick Dayan i en judisk militär enhet som understödde de Allierades invasion av Syrien. När Dayan spionerade för en australiensisk styrka fick han sin kikare sönderskjuten och blev blind på vänster öga – därav svarta lappen.

Med den bakgrunden blir det knappast förvånande när Dayan visade sig var en av de hårdföra att slå till mot palestinier längs stilleståndslinjen eller mot de som försökte återvända till sina byar, hus och egendomar. I maj 1950 samlade Dayans styrkor upp 120 ”återvändare” och drev dem ut i Wadi Arava. Man avlossade salvor över huvudena på de 120 och tvingade dem vandra ”dozens of miles” in i Västbankens (då Jordanien) ödeland till fots, utan vatten och mat. En fjärdedel av dem dog till följd av uttorkning. Och det var ju också meningen med aktionen: att skrämma och förnedra de som försökte återvända. Det var effektivt, enligt en slags avhumaniserad, militär rationalitet.

Så för många av denna sabrageneration var det militär makt och styrka som prioriterades, inte förhandlingar och diplomati. Generationen tyckte sig också ha bevisat att man var militärt skickliga; de facto hade Haganah slagit numerärt överlägsna arabiska styrkor; det ingav naturligtvis förtroende. Och generalerna kom framöver i stor utsträckning att ikläda sig en slags låtsasroll som civila, i israeliska regeringar. Om detta må vi berätta.

Palestina karta 140801 untitled



i Andra om: , , , , , , , , , , , , ,, , , ,, ,

Russia Today 4/11 John Pilgers artikel i Counterpunch Om Mads Gilbert i SvD John Pilgers hemsida Washington Post 24/7 GlobalresearchPalestina-grupperna på FacebookDemonstrationer i Tel Aviv DN Debatt 10/8 Counterpunch 6/8 Noam Chomsky 7/8 Guardian 7/8Israels krigsförbrytelser Nyhetsbanken 8/8 Lutz rapport Järnbastionen Palestinagrupperna 1/8PSG StockholmSRProletären FF DN Debatt 10/8 Carl Bildt i DN Debatt 31/7 CNN-bilder Henrik Linde på Knut Lindelöfs blogg Democracy Now 22/7 DN I 18/7DN kvällen 17/7SvD 17/7 Röda Malmö 17/7 Demonstration 16/7 DN 16/7 DN 16/7 ”Norsk läkare” Nathan Schackar DN Ulf Bjereld GP DN 13/7DN 11/7PSG i StockholmPSG i Sverige Göran Rosenberg i ExpressenDN 10/7DN II 10/7 Svenssons blogg 9/7 Ship to GazaBilderblogg 9/7 Anna Westers blogg 9/7


5 svar till “Militärstaten Israel – dess uppkomst och utveckling”

  1. Landets wapenidustri etablerades redan 1933 och har många framgångsrika och ytterst fälttestade produkter på sin meritlista. Man är speciellt kända för att tillverka vapen som är designade för att kunna handhas med största effektivitet av både män och kvinnor; största möjliga eldkraft i kompakt format. Den arketypiska bilden av den grovt militanta bosättarna etablerades tidigt.

    Den paramilitära föregångaren till Haganah som samlade och tränade beväpnat sinnade immigranter så tidigt som 1907. Det var då ge och ta vis-a-vis dem bofasta lokala araberna. Förbrytelser mot mänskligt normal beteende förekom på båda sidor.

    Märkvärdigt är också att många av Israels kommande ledare [IDF och Politiskt] rekryterades från Palmach; [ Plugot Maḥatz] haganahs interna elitgrupp som sysslade med specialoperationer och kommandoträning. Vi ser här hur nära Haganah (senare IDF) ligger det politiska livet. Alla nedanstående är rekryterade från PALMACH.

    Moshe Dayan (1953-57)
    Yitzhak Rabin (1963-1967); (1974-77 and 1992-95)
    Haim Bar-Lev (1968-72)
    David Elazar (1972-75)
    Mordechai Gur (1975-78)

  2. EDIT: Föregångaren till Haganah var just Bar Giora senare Hashomer ”väktargillet” som (mot betalning) ”skyddade” bosättare. En lokal entreprenad som drevs av vapenintresserade immigranter med vinstintressen. Den militanta statens grunder var lagda; Bar Giora-Hashomer-Haganah-IDF.

  3. Utan en stark militär så hade ju Israel förintats. Det står ju utom tvivel. Det försvarar dock inte de många krigsbrott och övergrepp de håller på med, men kan förklara varför. Jag kan meddela att en annan stat som nyligen fått storhetsvansinne igen, Turkiet, köper sig inflytande överallt. Afghanistan, Somalia, Irak (via ISIS) och andra länder. Idag anlände Azerbadjanska trupper till Kabul iklädda turkiska uniformer. Turkiet hjälper även till att smuggla in ”flyktingar” till Europa och Carl Bildt och Co vill ha med Turkiet i EU. President Erdogan borde nog tagga ned lite och sluta drömma om att återupprätta Ottomanska imperiet/Kalifatet. Turkiet var också länge en samarbetspartner militärt med Israel. Jag misstänker att det samarbetet nu är lagt på hyllan och allt krut satsas på ISIS och Muslimska Brödraskapet.

    • Nato och dess gladio-avdelning har haft mycket skumt för sig där under tidigare årtionden. Frågan är om Turkiet alls är en självständig aktör. Det mesta turkarna gjort i samband med stödet till IS lär ha styrts av Cia från Usas ambassad i Ankara. När Usa tycks kritisera Turkiet är det kanske därför att Usas ledning inte har makten över sina egna aktiviteter. John McCaine verkar ha mycket utomdemokratiskt inflytande.
      Genom att göra det tillräckligt krångligt att se igenom bråten hoppas Usa kanske att vi skall betrakta IS som något annat än Usas irreguljära terroristarme. Det finns ju också tecken på Israels inblandning så att Turkiet och Israel verkligen skulle ha glidit isär är inte så säkert. Det börjar likna det man kallar en byzantinsk förveckling.