Det finns dom som tycker att jag skriver för mycket om Syrien.En annan bloggare skriver i mail till mig i går kväll: ”Du skriver alldeles för mycket om Syrien, det verkar inte som Egypten, Libanon, Västbanken finns på din karta.”

Och ändå kommer här ett nytt (kort) Syrien-inlägg. Skälet att prioritera Syrien är främst att ledningen för USA världens enda supermakt, den i särklass mest aggressiva staten efter andra världskriget, gett sig katten på att införliva Syrien i sin maktsfär, för att senare kunna gå vidare mot Iran, och därefter ge sig i kast med Ryssland och Kina.

Varför tror ni att USA:s ledning kraftigt rustat upp detta millenium, moderniserat sin kärnvapenflotta och bygger alltfler militärbaser på andra länders områden (drygt 900 i snart 150 länder officellt, men siffrorna varierar)? Att USA är en slags bristfällig demokrati (med allt tydligare drag av plutokrati) hindrar ej detta.

Huvudmotsättningen i världen går väl ungefär mellan å ena sidan USA-imperialismen och dess allierade (”Triaden”) och å andra sidan självständiga stater och folket i olika länder. Brännpunkten är Mellanöstern just nu, med fokus på Syrien. Vägen till Teheran går via Damaskus. Vi hör på nyheterna idag att Hillary Clinton diskuterar flyganfall mot Syrien (att upprätta en s.k. flygförbundszon som mot Libyen – läs Ulf Bjeréns inlägg och hans broschyr). Både Egypten, Libanon och Västbanken är viktiga, och jag ska gärna skriva om det längre fram.

New Times rapporterar om samhällelig desintegration och etnisk rensning.
I en artikel 3/8 kan man läsa (i utdrag) ett reportage från Kapil Komireddi, en journalist som nyligen besökt Syrien. Den kompletterar bland annat mina blogginlägg här. Här följer ett utdrag:

”Syriens 2,3 miljoner kristna, som utgör cirka 10 procent av landets befolkning har en mer privilegierad tillvaro under Assad dynastin än till och med den shiitiska Alawi-sekten som president Bashar al-Assad tillhör. En del kristna ville ha politisk förändring under de första månaderna av protesterna mot regeringen.

Men eftersom upproret blev alltmer dominerat av militanta Sunnimuslimer, som var sympatisörer eller medlemmar till al-Qaida, drog sig kristna tillbaka. En religiös syrier berättade för mig att han brukade se sig själv i första hand som ”syrier” och att religiös identitet var en idé som aldrig föll honom – tills ett oppositionsgäng attackerade hans familj tidigare i år i Homs. ”Om deras revolution är för alla, varför är de kristna måltavla?”
Samtidigt som vapen och pengar från Saudiarabien stärker oppositionen har 80.000 kristna ”rensats” från sina hem i Homs provinsen i mars av Fria Syriska Armén. Många som tidigare betraktade regimen som en kleptokrati ser den nu som den bästa garanten för Syriens hotade pluralism. En Sunni butiksinnehavare i en fattig förort, som delvis förstördes i striderna i förra veckan, ger inte längre har stöd för upproret. ”Det som hände här skrämer mig. Jag kan inte stödja mordet på mina grannar i namn av en förändring. Du kan inte införa demokrati genom att döda oskyldiga människor eller genom att bränna helgedomar shiiter. Syrierna gör inte det. Detta har utförts av wahhabiterna i Saudiarabien”, en ultrakonservativ sunnitisk sekt.

Den likgiltighet som det internationella samfundet visar för försämringen för Syriens religiösa minoriteter – och den nästan totala frånvaron av kritik av oppositionen som västvärldens regeringar avfyrar mot Assad – föder en bitter anti-amerikanism bland många sekulära syrier som ser hur USA lierar sig med Saudiarabien, wahhabismens källa, mot den arabiska världens mest beslutsamt sekulära stat.

Efter att nyligen ha slagit ned det prodemokratiska upproret i Bahrain kan Saudiarabiens ingripande i Syrien ses som en del av sin strävan att dämpa Irans inflytande. De flesta syrier, oavsett tro, vill ha möjlighet att ändra sitt styre. Men de väpnade grupper som har tagit kontroll över upproret, nu tillsammans med al-Qaida soldater och styrda av saudiska pengar har stött bort många människor.

Ett och ett halvt år efter det att upproret började, är Assads styrkor utmattade och modlösa – men det finns inga tecken ännu på större uppror i någon av de större städerna. Istället samordnar rebeller betalda av Saudarabien attacker på värdefulla mål och FSA hämnas med oproportionerligt våld och lägger ut videor från förödelsen Internet.

Förespråkarna för en fredlig politisk lösning, bl.a. de som lundertecknade ”Sant’Egidio-apellen” förra veckan i Italien, har kommit i skuggan uppmaningar av sekteristiska ledare för FSA till det internationella samfundet att ge dem vapen mot flygplan. Washington är medveten om problemets omfattning. Redan i juni 2011, informerade Robert Ford, USA:s Syrienambassadör Al Qaidas penetration av oppositionen. Genom att ändå gå vidare med sitt stöd för Saudiarabiens försök att destabilisera Syrien har Washington, långt från att hjälpa Israel eller försvaga Iran, bidragit till att driva en humanitär kris som faller tillbaka på USA:s anseende.

i Andra om: Syrien, Syriska nationella rådet,Solidaritet, Iran, Vapen, Krig, USA, Politik, Politiker, massmedia