Det bistra scenariot: 3 jämnstora politiska block



Detta viktiga gästblogginlägg har skrivits av Ulf Karlström, som skrivit många inlägg, i skilda ämnen. De har behandlat miljö, ekonomi, EU, miljöfrågor och ”humanitär intervention” mm. Han har även skrivit en artikel om BRIKS-länderna. En recension av den uppmärksammade boken ”Profiting without producing” av Costas Laspavistas kom 13/7 följt av andra program om ekonomin. Snabbt efter valet kom 16/9 inlägget ”Valet – hur kunde detta ske” medan ”Invandring, flyktingar och arbetslöshet” kom 30/11. Anna-Lena Lodenius artikel 7/12 ”Fascismen och vikten av att vårda orden” lockade mångdubbelt fler läsare än vanligt enligt www.blogtoplist.se/politik.
Block

Detta mycket tankeväckande inlägg om tre block behandlar dagens politiska situation.

Artikeln.
Anna-Lena Lodenius hade en tankeväckande artikel på SvD Brännpunkt (4/12) om det nya politiska landskapet. Hon har gett ut böcker om migrantarbetares situation, Gatans parlament (de autonoma), högerpopulism, Sverigedemokraterna, samt Arbetarrörelsen och högerpopulismen. Lodenius föreläser också frekvent i dessa frågor.
SD Oscar Sjöstedt och Mattias Karlsson

Lodenius diskuterar framför allt vad som kan tänkas hända vid ett nyval i mars, men jag tar fasta på en delvis annan ingång till frågan. Förr hade vi två politiska block, medan nu tycks vi ha fått en 3-blockspolitik i Europa. Lodenius skriver: ”… tre jämstora block i politiken, ett rött (med inslag av grönt), ett blått och ett högerpopulistiskt”. Drar vi ut de politiska linjerna från Andra världskrigets slut kan vi – grovt och generellt – se de skiftande klasspositionerna i form av en vänster och en höger. Efter Andra Världskriget, innan Kapitalets starka offensiv i form av Kalla kriget vunnit terräng stod det 2-0. De starka kommunistiska partierna, t ex i Italien och Frankrike, förde bitvis en eländig politik, men drev i viss mån socialdemokratiska grupper åt vänster. Efterhand stärktes borgerligheten och det stod 1-1 i vänster-högermatchen. Idag står det 1-2. Det är onekligen en trist situation.
Löfven,Romson,Fridolin,Sjöstedt

Ser vi i ett antal länder i Europa får vi också denna bild av ett nytt – tja, mer eller mindre – block. I Norge sitter Framstegspartiet i regeringen tillsammans med Högern. I Danmark har Danskt Folkparti blivit stora – kanske störst – och drivit de andra framför sig, i djupt invandrarfientlig riktning. Marine Le Pins Nationella Fronten i Frankrike och UKIP i England blev största partierna i årets EU-val. Stora högerpopulistiska partier finns också i Holland – Geert Wilders Frihetsparti – och i Finland (Sannfinnländarna). Jörg Haiders Frihetsparti i Österrike har tappat rejält sedan dess glansdagar med Haider, men det är ingalunda ett litet parti och har nog dessvärre potential att växa igen. I Ungern stöder Jobbik en högerregering, och Jobbik är långt värre än andra s k högeropportunistiska partier.
Alliansens ledare

Lodenius gör en dyster bedömning av potentialen för dessa högeropportunistiska partier. Den är 20-25 % av väljarkåren. Jag är beredd att hålla med henne. Hur har det kunnat bli så här? Jag har inget patentsvar, men menar att ett knippe frågor troligen kan förklara framväxten av den nya högeropportunismen.

(1) Nyliberalismen har härjat i Europa i ungefär 3 decennier. Vi har fått en omfattande avreglering, privatisering och ökad globalisering av produktion och handelsströmmar. I vissa fall kan vi tala om avindustrialisering, med ökad arbetslöshet, i synnerhet som vissa nya branscher, som IT-sektorn inte gett motsvarande antal nya jobb.
EU-frågetecken imagesCAS1TWS5

(2) Vi tycks ha fått ett ”skov” inom kapitalismen, med en ny regim av finansialisering. Den har skapat vidgade ekonomiska klyftor i Europa (Thomas Piketty) mellan dem som lever av arbete respektive finansiella tjänster. Regimen verkar också göra kapitalismen mer skakig, krisbenägen.

En ökad andel av befolkningarna i Europa har kommit i kläm, och ser också tydligt den ökade, ekonomiska ojämlikheten.

(4) Nyliberalismens regim har varit så stark, i hegemonisk mening, att socialdemokratiska partier och andra tidigare vänsterpartier har pressats in mot mitten. I ett antal fall har också den traditionella högern sökt sig mot mitten.

(5) EU-projektet tycks äta sig in mer och mer i medlemstaternas politik och i många medborgares huvuden. Ju längre från makten vi befinner oss, ju mer ökar det demokratiska underskottet. Socialdemokrater och traditionellt borgerliga partier har slutit upp bakom EU, och därmed lämnat plats för ett ökat politikerförakt.

(6) USA-imperialismen och drängarna i NATO har sedan Sovjetunionens fall blivit allt oblygare och börjat betrakta den nya världsordningen (globalisering, fri etablering och fria kapitalströmmar, ökad världshandel med mera) som sin agenda. Följden har blivit flera, blodiga krig och ökade flyktingströmmar.

(7) Hög arbetslöshet och minskad skattekraft har gjort att en lägre andel av invandrarna nu för tiden kan integreras genom arbeten. Ser vi till det faktiska ”utanförskapet” i många storstadsområden så tycks det inte finnas vilja/möjlighet att skapa en integrationspolitik värd namnet.

De har 7 faktorerna – vill jag hävda – är huvudorsaken till framväxten av ett tredje politiskt block – högeropportunismen.

Termen högeropportunism är till viss del problematisk. Varför skulle det vara opportunistiskt att kritisera EU-medlemskapet och den uteblivna integrationen av majoriteten av invandrarna? Hur skulle det politiska landskapet sett ut idag om vi haft vänsterpartier som tagit upp den typen av kritik? Nu har de högeropportunistiska partierna, som Sverigedemokraterna, fått monopol på frågorna. Det är illa.

Vi måste också konstatera att när jag skriver ”om vi haft vänsterpartier” så uttrycker jag en önskan, men beskriver knappast verkligheten. 5 %-partier kan driva vissa frågor, men inte bära samhällsförändringar. Vänsterpartiet i Sverige höll mycket förtjänstfullt fast vid agendan ”ingen vinst i välfärden” i årets valrörelse. (v) skall ha stort erkännande för detta. Likafullt kan inte partier av (v):s slag bära massrörelser. Till det krävs aktivister, eller partier i storleksordningen 20 %. Då har man skapat en så kallad kritisk massa, som i sig genererar aktivister och massrörelser.

Finns det då inget hopp om att kunna vända matchresultatet 1-2? Ja, kanske, även om det ännu är måttliga tecken; Syritza i Grekland och Die Linke i Tyskland, samt den växande spanska vänstern är hoppfulla tecken. Så låt oss inte misströsta.

Många inom den radikala vänstern – ett diffust begrepp, verkligen – sätter sitt hopp till miljöfrågan. Klimatfrågan med flera skall avslöja kapitalismens sanna väsen. Den nyutkomna antologin ”Ekomarxism: Grundtexter”, redigerad av Rikard Warlenius (Tankekraft Förlag) bär syn för sägen.

Kanske skall vi i stället blanda en kompott, bestående av några enhetsfronter och andra, radikalt socialistiska/kommunistiska grupperingar? Jag tänker då – i prioritetsordning, med lite osäker prioritet inom nr 2-områdena – på:

1. Välfärdsfrågor – ingen vinst inom välfärden
NATO-demonstration IV

2a. Fredsfrågan (Nej till Nato, kampen mot USA-imperialismen med flera)

2b. Icke-integration och invandring (hur löser man de verkliga problemen?)

2c. EU-medlemskapet

2d. Miljöfrågan.


intressant.se, , , ,, , , , ,, , , , , , , ,

Anna-Lena Lodenius blogg 7/12 AL Lodenius i SvD 4/12 DN Debatt om valet 20/9 Knut Lindelöf 21/9 Åsa Linderborg AB DN Debatt 16/9 DN 14/9 DN Debatt Flamman 15/9 Annarkia 16/9 Sven Hofman i Kulturen Opinionsundersökningar DN Debatt 10/9 DN1 17/10 DN 2 17/10 DN 3 17/10DN 4 17/10DN 5 1/10 DN 6 17/10

SvD 17/10 Knut Lindelöf 16/9 DN Debatt 18/9SvT 17/10 SR 17/10 SvT Rapport 24/9 SvD 26/9 Equality Trust SvT Rapport 24/9 kl 19.30 DN Debatt 24/9 Lena Sommestads blogg 24/9 DN recension Rapport 23/9 Dagens Industri 18/9 DN15/3 DN 20/9 recension av Nina Björks bok
SvD
Occupy Wall Street 4/9


Ett svar till “Det bistra scenariot: 3 jämnstora politiska block”

  1. Så länge vänstern inte förmår att förstå att svaret på monopolkapitalets förtryck är klasskamp och revolution hamnar den i den typ av meningslösa slutsatser Karlströms artikel är ett exempel på. Det är betecknande att Karlström inte med ett ord diskuterar klasskampen i sin artikel. För mig förefaller Karlström vara en revisionist som tror sig att inom den ”borgerliga demokratins” ramar kunna vinna socialismen enbart genom att välja ut diverse andra ordningens frågor som utgångspunkten för en socialistisk offensiv.

    Frågan om ”ingen vinst i välfärden” är exempel på en sådan andra ordningens fråga. Dagens opportunistiska vänster är feg. Den är livrädd för att på något sätt föra en kamp som på något sätt faller utanför den ”borgerliga demokratins” ramar och det utsugarsamhälle denna, – monopolkapitalets främsta verktyg – befäster och försvarar. Istället för att adressera det primära problemet, monopolkapitalets totala dominans och utsugning, fokuserar man på ett litet delområd,e den så kallade välfärden, där monopolkapitalet under senare år gjort stora inbrytningar.

    Problemet med att välja ett enda fokus är inte att välfärdskapitalismen inte måste bekämpas utan att man tar bort uppmärksamheten från alla andra områden där utsugningen är lika rå. I förlängningen riskerar detta att uppfattas som en legitimitet för utsugning på andra områden. Våga inse att utsugningen av ett vårdbiträde inte är värre än utsugningen av en stålverksarbetare. Båda sitter fast i den girige monopolkaptalistens käft.

    Fokuset på ”ingen vinst i välfärden” försvagar vänstern och pekar på dess feghet. Taktiskt är det också uppenbart att det var ett misstag av det revisionistiska vänsterpartiet, som i sin naivitet tror att socialism kan skapas genom ”borgerlig demokrati”, att fokusera på frågan i höstens val. Grundfrågan som utifrån ett socialistiskt perspektiv är enkel – ingen skall tillåtas utsuga en annan oavsett vilket område det gäller – urartade i valdebatten till komplexa teknikaliteter där det fega vänsterpartiet backade steg för steg för att inte stöta sig med tilltänkta koalitionspartners i den ”borgerliga demokratin”. På detta sätt vinns inte socialism!

    Karlström och andra radikala vänsteranhängare, vars socialistiska övertygelse jag inte betvivlar, måste sluta vara fega och rädda, de måste överge sin revisionism, de måste våga att förkasta den ”borgerliga demokratin”, de måste våga spotta bourgeoisien mitt i ansiktet och de måste vända tillbaka till klasskampen och föra denna fram till den revolution, som är den enda möjligheten att vinna socialismen.