Sedan Riksdagens ombudsmän beretts tillfälle att yttra sig över den angivna promemorian får jag anföra följande.

I promemorian föreslås att hemlig rumsavlyssning - som jag väljer att fortsättningsvis kalla buggning - införs som ett nytt hemligt tvångsmedel.

Utgångspunkten för min bedömning är självfallet det skydd för förtrolig kommunikation som såväl 2 kap. 6 § regeringsformen (RF) som artikel 8 i Europakonventionen ger. För att buggning skall vara möjlig att genomföra fordras också ingrepp av ett slag som omfattas av det skydd mot husrannsakan som ges i samma bestämmelser i RF och konventionen. För att begränsningar i det skydd som bestämmelserna ger skall få beslutas fordras dels att det sker för ett ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle, eller - som saken uttrycks i konventionen - att det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt av hänsyn till vissa allmänna intressen, dels att begränsningen på ett effektivt sätt tillgodoser det ändamål som har föranlett den.

Att införa en lagstiftning som tillåter användning av hemliga tvångsmedel fordrar, enligt min mening, särskilt ingående överväganden i nyss berörda avseenden. Användning av sådana tvångsmedel medför inskränkningar i skyddet för grundläggande fri- och rättigheter utan den möjlighet till insyn och öppen prövning som principiellt bör föreligga vid begränsningar av det slaget. Hemliga tvångsmedel kan därför ge upphov till ryktesspridning och misstankar om användning i strid med gällande regler, vilket i sin tur kan äventyra allmänhetens tilltro till polisen och rättsväsendet i övrigt och därigenom få betydande samhällsskadliga effekter.

Buggning som hemligt tvångsmedel är ett utomordentligt långtgående ingrepp i den enskildes integritet. Det rör sig, som min företrädare Claes Eklundh betonade i sitt remissyttrande över Buggningsutredningens betänkande (SOU 1998:46), i realiteten inte om en gradskillnad utan om en artskillnad mellan buggning och ett så integritetskränkande tvångsmedel som hemlig teleavlyssning. Det integritetsintrång som följer av hemlig teleavlyssning är begränsat till att avse den del av en persons dagliga aktiviteter som utgörs av telefonsamtal eller liknande former av kommunikation, medan buggning däremot i princip kan avse vilken plats som helst, omfatta hela dygnet och registrera varje förekommande samtal och andra ljud. Det ligger vidare i sakens natur att risken för att oskyldiga personers samtal kommer att avlyssnas typiskt sett är betydligt större vid buggning än vid hemlig teleavlyssning.

Ett annat problem är att det rimligen måste finnas risk att buggning används mera som ett spaningshjälpmedel än som medel för att utreda redan begångna brott. Ett av de exempel som anges i promemorian från den öppna polisens verksamhet rörande spaning på kända kriminella (s. 39) visar också på svårigheten att upprätthålla den gränsdragning som fordras. Buggning kan enligt förslaget endast tillåtas om någon är skäligen misstänkt för viss fullbordad allvarlig brottslighet eller för de osjälvständiga brottsformerna försök, förberedelse eller stämpling till sådan brottslighet. Det fordras således att det finns en viss person mot vilken det kan riktas en konkret, objektivt underbyggd misstanke om att denne har gjort sig skyldig till i vart fall t.ex. förberedelse till ett visst huvudbrott av tillräcklig svårhetsgrad. Det måste rimligen kunna inträffa att tillstånd till buggning begärs för att vinna kunskap om eventuella brottsplaner - inte minst i kriminellt belastade miljöer - utan att det dessförinnan finns tillräckligt underlag för att kunna konstatera att det föreligger skälig misstanke om ett redan begånget förberedelsebrott. Det läggs, om möjlighet till buggning införs, ett mycket stort ansvar på domstolen att i varje ärende upprätthålla en tydlig rågång gentemot buggning som ren spaningsåtgärd.

Vad som anförs i promemorian utgör enligt min mening inte tillräckligt underlag för slutsatsen att buggning som tvångsmedel inom ramen för en förundersökning är ett oundgängligen nödvändigt medel för en effektiv brottsbekämpning. Jag anser att den misstänksamhet som kan uppstå hos allmänheten genom vetskapen om att polisen har möjlighet till omfattande hemlig informationsinsamling och det långtgående integritetsintrång som buggning oundvikligen innebär, liksom den risk som kan finnas för att tillämpningsområdet för buggning i praktiken utsträcks till försök att avslöja vad som uppfattas kunna vara allmänna brottsplaner, däremot är omständigheter som med avsevärd styrka talar mot att ens under en prövotid tillåta buggning.

Jag avstyrker således promemorians förslag.

För det fall ett försök med att tillåta buggning ändå kommer till stånd vill jag framhålla följande.

Det principiella förbudet mot buggning av lokaler som används av någon som omfattas av vittnesförbuden i 36 kap. 5 § rättegångsbalken bör vara absolut, även för andra platser än sådana som används för bikt eller själavårdande samtal. Sannolikheten för att brottslig verksamhet av det slag som den föreslagna lagen avser skall förekomma i sådana lokaler är så liten att den på intet sätt motiverar möjligheten att undantagsvis tillåta buggning även på sådana platser. Redan det förhållandet att polisen, om buggning tillåts, har att gå igenom de samtal som avlyssnats och att kategorisera dem i sådana som kan buggas och därmed bevaras och sådana som omedelbart skall förstöras talar starkt för att låta det principiella förbudet vara undantagslöst.

Det framgår indirekt av de föreslagna lagändringarna att den granskning som måste ske för att enligt 5 § lagen om hemlig rumsavlyssning förstöra upptagning eller uppteckning av samtal som omfattas av vittnesförbuden är något annat än den granskning som avses i 13 § första stycket samma lag. Det innebär, sägs det i promemorian, att det undantag från granskning enligt 13 § som görs i förslaget till 4 kap. 28 a § andra stycket lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål inte omfattar skyldigheten till sådan granskning som avses i 5 §. Det kan finnas anledning att i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål uttryckligen klargöra detta förhållande.

I promemorian uttalas att det är lämpligt att ärenden om buggning prövas av ordinarie domare eller annan tillförordnad domare som har motsvarande mognad och yrkeserfarenhet samt att det är naturligt att lagmannen inom ramen för sitt verksamhetsansvar fördelar ärenden så att det kravet tillgodoses (s. 65). Det konstateras samtidigt att om fara är i dröjsmål bör jourdomstol kunna pröva en ansökan om tillstånd till buggning (s.66). Enligt min erfarenhet förekommer det att även yngre, icke ordinarie domare deltar i domstols jourverksamhet. Att låta åklagare fatta interimistiska beslut är inte ett acceptabelt alternativ. Det förefaller därför nödvändigt att överväga en särskild ordning för domstols prövning av buggningsärenden utanför ordinarie arbetstid.