Vi publicerade 17 maj ett inlägg ”Angående tillståndet i vår närmaste omgivning” om fyra frågor av skribenten Sven Hofman från dennes politiska dagbok. I detta diskuterade han bland annat storstadstillväxten. En längre kommentar kom från Jan Wiklund och nu har Sven Hofman utvecklat sina tankar i frågan. För enkelhetens skull har jag samlat åsikterna i frågan i ett nytt blogginlägg – just detta här.

I. Ur Sven Hofmans inlägg 17/5.”Den blågråa, alltmer dystert betonglika alliansregeringen gör allt för att påskynda storstadstillväxten – det får kosta skattebetalarna vad som helst, med starka överdrag i förväg på notan, som i fallet Förbifart Stockholm och Nya Karolinska, där i det senare fallet även brott mot lagen om offentlig upphandling har begåtts, eller som i fallet Friends Arena i Solna, som tillkom genom korruption mellan en moderatledd kommunledning och affärsintressena men som inte har en chans att bli ekonomiskt lönsam i tider av arenaöveretablering. Man binder kapital och investerar till den grad att massinflyttningen till huvudstadsregionen utan att vara en naturlig befolkningsrörelse måste påskyndas och förstärkas med olika ideologiska, propagandistiska finter av i det närmaste utpressningskaraktär.”

Staden växer, förfulas och sprängs inifrån till ingen påvisbar nytta. Institutionellt lagtrots, som ifråga om det famösa nya Slussen-projektet och de ständiga, illegala intrången i Kungliga Nationalstadsparken, visar att den politiska klassen inte skyr några medel för att driva igenom sin urbanpolitik. I Sankt Peterburg kunde folkliga protester förhindra Gazproms skandalbygge i en känslig del av staden och därmed rädda dess välkända skyline. I Stockholms stadshus går alla in för att så snart tillfälle ges sabotera skylinen på alla fronter. Huvudstaden ska bli en alltmer amerikansk, allt mindre svensk stad. Varför ska man alls vilja bo där, om inte det ekonomiska nödtvånget – den medvetna, planmässiga ödeläggelsen i stora delar av det övriga landet – hade funnits?

II. Jan Wiklunds kommentar 17%7.
”Det finns förvisso sjuka inslag i regeringens urbanpolitik. Men de är till största delen andra än dem du nämner. Förbifarten, ja. Karolinska, ja. Friends, ja. Men i övrigt – nej knappast.

1. Det är bra att det byggs centralt istället för perifert (som det har gjorts under hela 1900-talet). Perifert byggande kräver massor med olja och massor med infrastruktur som i sin tur kostar pengar. Perifert enklavbygge (av traditionellt 1900-talssnitt) gynnar dessutom segregation, varje ”sort” i sin enklav. Det är glädjande att denna utveckling bryts.

Det man kan kritisera nuvarande regering för är att det inte byggs tillräckligt, att man nöjer sig med att tillgodose medelklassens önskan att bo centralt istället för att ge alla den möjligheten. ”Centralt” innebär förstås i första hand nära det befintliga centrum. Det är svårt att skapa ny centralitet i en storstad. Möjligen kan förslaget till sju regionala kärnor fungera, men då måste dessa verkligen utvecklas till städer där nästan alla bor. Annars fortsätter den perversa pendlingen som vi inte har råd med i oändlighet.

Att man måste tubba på Nationalstadsparken på ett eller annat ställe är oväsentligt. Den kom till på ett hafs, utan vettiga analyser av vad som behövdes. Man nöjde sig med att frysa utvecklingen som den såg ut då. Varför anta att det var det optimala?

2. Det finns inga större fel på kommunens förslag för nya Slussen än att kollektivtrafikens behov är otillräckligt tillgodosedda. Befintlig anläggning håller på att rasa sönder och måste ersättas. Och kommunens förslag har faktiskt mindre utrymme för bilar än befintlig anläggning. Men det är sammanföst på ett ställe istället för utspritt över större yta och ser därför mastigare ut. Om man är ytlig.

Regeringens urbanpolitik kan som sagt kritiseras. Den bygger på ett sjukt gynnande av FIRE-sektorn som man säger i USA, dvs finans, försäkring och fastigheter, istället för riktig produktion. Följaktligen ett svältfödande av denna, vilket gör att försörjningen i de delar av landet där produktion äger rum svälts ut och folk tvingas flytta till storstäderna för att överleva i den svällande FIRE-sektorn.

Däri är de förstås överens med hela EU/USA men det gör det ju inte bättre. Fördelen med detta är dock att vi har tillgång till massor av kritiska analyser som är gjorda i hela området och behöver inte tänka själva.

III. Sven Hofmans replik 18/5.Det finns absolut ingenting som säger att förorter måste leda till segregering. Innerstaden däremot har alltid varit segregerad – i Stockholm åtminstone sedan 1600-talets stadspolitik, då malmarna reglerades och högaristokratin lockades att bygga sina palats på Nedre Norrmalm, Riddarholmen, Blasieholmen. Då brände man småfolkshusen och körde iväg oönskad befolkning.

Vanligt folk, om de får välja, föredrar den lilla skalan. Men det är inte alltid de har möjligheten att välja, och framförallt inte i ”valfrihetens samhälle”. Den enda frihet som har vuxit där är friheten för styrningseliterna, medan de som kan något väsentligt (yrkesarbetare, professionella) har förlorat frihet: ju friare den svenska skolan är, desto ofriare är lärarna som arbetar där.

När marknadskrafterna släpps fria i stadsplaneringen uppkommer sådana groteska företeelser som de nya tillbyggnaderna runt Centralstationen i Stockholm och kring Norra Bantorget. Staden förtätas, förmörkas, förfulas. Vi som har lärt oss att älska denna innerstad, visserligen med en återhållen vrede efter mordet på Klara, går nu omkring och hatar ungtuppspolitikerna som vill göra ett Manhattan av Stockholm och utvidga stenstadens territorium långt utanför tullarna.

Slussen-projektet är också ett anstiftat mord på en av världens bästa trafiklösningar i ett cityområde. Alla nya modeller som presenterats leder till försämringar, varav Stadshus-majoritetens är den allra värsta. Det är inte sant att den befintliga konstruktionen är räddningslöst förlorad. Den har förvisso medvetet tillåtits att förfalla (precis som Klara och Nedre Norrmalm på sin tid), men man behöver bara kasta en blick på Öst- och Centraleuropa för att konstatera vilka stordåd det går att åstadkomma i räddandet av värdefulla stadskärnor – bara viljan finns.

Lagstiftningen om en nationalstadspark i Stockholm var inget större hafsverk än 1809 års regeringsform som tillkom inom loppet av två veckor och höll i ett och två tredjedels sekel. Det anmärkningsvärda är att statliga och kommunala myndigheter anser sig kunna gå förbi lagens bestämmelser och att de kan göra detta utan några som helst konsekvenser. Saken är tämligen klar. Stora städer måste ha sådana större utrymmen av natur och kultur, av skönhet, för att inte förtvina: Berlin har sin Tiergarten, London sina green belts (som inte ens Mrs Thatcher vågade tafsa på), sitt Hampsted Heath (som är en så vacker och rogivande lokal, trots omgivningarnas tilltagande gentrifiering).

intressant.se, ekonomi, Alliansregeringen,Slussen, segregation, politik, Stockholm, kapitalism, stadsplanering, Karolinska, Skolan, USA Karolinska, sjukvård, debatt, demokrati, socialism

Ymby-blogg Alliansfritt Sverige Ymby-blogg om stadsplanering Ymbyblogg om Slussen Nya Karolinska Stockholm 2.01 Alternativ Stad DN fototävling DN Debatt om Slussen Gemensam

Jag fick på morgonen 17/5 en skarpt kritisk kommentar till Gabor Tirolers gästblogginlägg 15/5 ”Hur USA manipulerade den svenska intelligensian – och allmänheten – under 1950, -60 och -70-talet” av NSUN som varit en flitig kommentator här:
”Teknikhistorikern Mikael Nilsson ansåg sig kunna belägga Tingstens ”intensiva samarbete” med den antikommunistiska organisationen Congress for Cultural Freedom, bildad 1950. Eftersom det på 1960-talet kom fram att CIA sponsrade CCF blir slutsatsen att Tingsten gjorde drängtjänst åt ljusskygga amerikanska intressen. Enligt Nilsson ”krackelerar” därmed bilden av Tingsten som oberoende intellektuell.
Olof Petersson, som även han arbetar med en bok om Tingsten, har gått igenom samma material och konstaterar att Nilsson har fel på punkt efter punkt. Det hela utmynnade i en för public service pinsam debatt (P1 1/3), där Petersson avfärdade dokumentärens underlag som ”det sämsta forskningsresultat jag sett på lång tid. Nilsson skall dock ha heder av att han utan omsvep medgav felaktigheterna. (http://www.sydsvenskan.se/opinion/per-t-ohlsson/tingsten-en-skruvad-historia/).”

Då kontaktade jag genast den kritiserade forskaren fil.dr. Mikael Nilsson, som upplyste mig om att han 22/4 bemött kritiken i en skrift ”Bemötande av kritik riktad mot min forskning rörande Tingsten och Congress for Cultural Freedom” som kan laddas ned från historiska institutionen på Stockholms universitet (http://www.historia.su.se/forskning/forskningsomraden/fria-forskningsprojekt/mikael-nilsson-1.71954).
Jag fann denna skrift mycket intressant i främst två avseenden. Dels visar den en tydlig brist i pressetiken hos stora svenska tidningar och massmedia, och dels kan Mikael Nilsson i sin kommentar i allt väsentligt helt avfärda professor Olof Petterssons kritik. Brister i svensk pressetik har vi tidigare behandlat här. Man kan undra hur förhållandet är mellan den svenska intelligensian och USA är idag.

Jag publicerar den på eget initiativ och delar upp denna i dels detta blogginlägg med fokus på pressetik och dels i ett där Mikael Nilsson bemöter Olof Petterssons kritik. Referenserna finns i Mikael Nilssons artikel. Då Mikael Nilsson ej fick ge replik till tidningsartiklarna återges hela hans artikel i två blogginlägg. Den intresserade läsaren kan finna den fullständiga texten i Sydsvenskan och i DN-artiklar i angivna länkar.

Mikael Nilssons artikel ”Bemötande av kritik riktad mot min forskning rörande Tingsten och Congress for Cultural Freedom” – del 1
”Det följande är en kort redovisning av en del av de belägg som finns för Tingstens samröre med den CIA-finansierade och -kontrollerade organisationen Congress for Cultural Freedom (CCF) samt en granskning av Olof Peterssons anklagelser mot mig i hans kommande bok Herbert Tingsten – Vetenskapsmannen (den som vill ha än mer belägg hänvisas till min originalartikel1).

Hur det hela börjadeInför P3 Dokumentärs program CIA:s hemliga propagandakrig i Sverige som skulle sändas den 3 mars 2013 skulle jag medverka i Studio Ett den 1 mars. I direktsändning konfronterades jag av statsvetaren Olof Peterssons anklagelser om att fara med osanningar i min forskning. Bl.a. sade han att det var bland den sämsta forskning han sett och att han inte vet om det var forskningsfusk eller ej. Kritiken byggde han på sin kommande bok om Tingsten och ett utdrag ur denna hade jag lyckats få se minuterna innan sändning. Eftersom Petersson överrumplade mig och jag inte hade möjlighet att kolla hans kritik eller mina källor – jag medverkade via mobiltelefon från Sälen (detta var under sportlovet) – så kunde jag inte annat än att medge vissa misstag. Jag poängterade dock att dessa inte hade några större konsekvenser för mina resultat.

Den efterföljande debattenDagen efter fanns i DN en TT-intervju med Petersson där han tillbakavisar mina uppgifter. SR drog tillbaka dokumentären tillfälligt för att göra kompletterande intervjuer med mig och Petersson. Denne vägrade dock att ställa upp. Upsala Nya Tidning, Expressen, Dagens Nyheter och Sydsvenskan hade de följande dagarna artiklar där min forskning och min person nedgjordes. Gemensamt för alla dessa kritiker var att de inte hade läst min forskningsartikel. Jag erbjöds heller inte i något fall möjlighet till genmäle på den ytterst personliga kritiken i samband med publikation i enlighet med ’’Spelregler för press, radio och TV’’ vars punkt 13 lyder: ’’Sträva efter att ge personer, som kritiseras i faktaredovisande material tillfälle att bemöta kritiken samtidigt. Sträva också efter att återge alla parters ståndpunkter.’’
DN:s chefredaktör Peter Wolodarski gick längst av alla.

Han nöjde sig inte med att kritisera något han inte läst. Han citerade även ur Peterssons ovannämnda text och valde så klart det stycke som innehöll de absolut mest grövsta orden där det sades att jag ’’framstår’’ som en förfalskare och propagandist. Expressen och Sydsvenskan lät mig åtminstone få in ett genmäle sedan jag själv begärt det. Det gjorde däremot inte DN. Detta trots att Wolodarski i samma artikel hade framhållit journalistikens och DN:s värden; hur tidningen gick i Tingstens liberala anda; hur journalistiken liksom vetenskapen söker sanningen, prövar teorier och hör motargument. Men inget genmäle i den tidningen alltså.

Att dessa journalister inte tvekar att ta heder och ära av forskare vars arbeten de aldrig läst är häpnadsväckande. Det bryter klart mot en annan pressetisk regel som lyder: ’’Var kritisk mot nyhetskällorna. Kontrollera sakuppgifter så noggrant som omständigheterna medger, även om de tidigare har publicerats. Ge läsaren/mottagaren möjlighet att skilja mellan faktaredovisning och kommentarer.’’

i Andra om: Sverige, USA,svek, CIA, Massmedia, forskning, Politik, tidningar, anslag desinformation demokratiradion pressen intelligentia kapitalism imperialismhistoria socialism pressetiketik
Dagens Nyheter CIATingsten