Vad är kommunism? Del 2


Det finns olika uppfattningar men många fler missuppfattningar om vad kommunism är. Den vanligaste missuppfattningen är nog att det måste vara som det var i Sovjetunionen och Kina. Men det är det inte alls. Dessa länder var från början fattiga socialistiska stater som i praktiken styrdes av kommunistpartier, som strävade efter att dessa länder, ja hela världen, någon gång i framtiden skulle bli kommunistisk.

I samband med 100-årsminnet av Oktoberrevolutionen skrev DN:s ledarskribent Erik Helmersson ledaren ”Sådan är kommunismen” DN 1/11

Han menade att ”Kommunismen är en ideologi som bygger på att medborgarna kontrolleras in i minsta detalj. Släpper man kontrollen börjar de nämligen omedelbart bete sig ickekommunistiskt.
Slavläger är ett av flera skräckfenomen som förenar de kommunistiska staterna, nu och i historien. Men hela vardagen under kommunismen präglas av inskränkta friheter och förbud mot att till exempel tala och skriva fritt, använda nätet, bilda fackföreningar och ta del av vilken kultur man vill.”

Har han rätt? Nej i själva verket är det snarast tvärtom?


Opinionsundersökningar i USA, Ryssland och på andra håll visar att en stor andel av befolkningen är positiva till kommunism och socialism även i rika länder. De flesta ryssarna anser att Sovjetunionens kollaps var dålig. Stark opinion för socialism i Ryssland och USA
Steigan en gång skall
Detta är andra delen delen av sista kapitlet i Pål Steigans bok ”En gång skall jorden bliva vår” från 2011. Beskrivningen stämmer väl med vad jag själv tycker. Jag återger det gärna och tacksamt. Första delen återgavs här. Vad är kommunism? – Del 1

Detta är den bästa beskrivning av kommunism jag hade läst.

Del 2 (Pål Steigan).
Något av det mest absurda som händer i striden om upphovsrätt och patent i dag sker inom medicin och genforskning. Multinationella bolag tar patent på liv. De har inte skapat livet men de har kanske skickat ut expeditioner för att stjäla genmaterial i fattiga länder. Bolaget RiceTec i Texas försökte till exempel ta få patent på basmati233 ris, en rissort som har odlats fram av indiska bönder under loppet av många sekler.

De multinationella bolagen håller på så hela tiden. De stjäl folks arbete och stjäl genmaterial, tar patent på det och kräver egendomsrätt. Och människor i hela världen organiserar, protesterar och försöker bevara den gemensamma egendomen. Det är sammanhållning mot rovdrift, kommunism mot globaliserad kapitalism.
Kapitalistiska pyramiden imagesCAFVRVSE
Forskare bedöms efter hur många artiklar de låter publicera. Men de mest prestigetyngda tidskrifterna är privata bolag där aktieägarna begär svindlande vinster. Därför förhåller det sig så att forskarna inte får honorar för sina artiklar, medan bibliotek, universitet och forskningsinstitutioner måste betala vansinniga abonnemangspriser för tidskrifterna i fråga. Enligt tradition har tidskrifterna också fordrat att forskarna överlåter copyrighten till förlaget, under förevändning att de ska skydda forskarnas rättigheter. Den tyngste aktören på den marknaden är Reed Elsevier, som bland annat äger Cell och The Lancet. I det fallet är det privata ägandet ett fullständigt onödigt, snyltande mellanled.
En kommunistisk lösning hade uppenbarligen varit bättre och skulle ha lett till mer forskning, mer publicering och större tillgång för alla till mänsklighetens gemensamma vetenskapliga landvinningar. Det nya är att forskarna nu har inlett ett uppror mot de kapitalstarka tidskrifternas exploatering av forskningen.14 Ett samlingsnamn på den rörelsen är Open Access, fri tillgång, och där tanken är att de vetenskapliga nyvinningarna ska vara tillgängliga för alla.15

Många sjukdomar skulle kunna utrotas med enkla medel men de som behöver medicinerna har inte råd att köpa dem. De multinationella bolagen sätter så höga priser på medicinerna och patenten att folk dör av det. Och de använder WTO och andra internationella system som polis mot dem som ”bryter mot patenträttigheterna” genom att sälja billiga kopieläkemedel. Att neka folk mediciner som kunde ha räddat deras liv bara för att några multinationella bolag ska ha skyhöga vinster är ett brott mot mänskligheten. Det är industrialiserat folkmord. Återigen ett exempel på hur destruktiv och framstegsfientlig privatkapitalismen är, och hur mycket bättre en kommunistisk lösning hade varit.

I Norge (och Sverige) och Nordeuropa är allmänningsprincipen välkänd och uppskattad av de flesta. Allemansrätten har en stark ställning i norskt medvetande och folk blir rasande på stormän som kränker den genom att stoppa tillträdet till stränder och utmark. Allemansrätten kommer egentligen i kollision med den privata egendomsrätten och i länder med en starkare feodal tradition har sådana gemensamma rättigheter en mycket svagare ställning. Antagligen går detta rättsbegrepp ända tillbaka till fornnordisk tid, och det var diskussionen om allemansrätten som gjorde Marx uppmärksam på kommunismen som idé. Som redaktör för Rheinische Zeitung blev han indragen i debatten om rätten att samla ved i skogarna. Adeln ville neka folk detta och betraktade det som stöld, medan de fattiga ansåg att de hade hävdvunnen rätt till vedinsamling – kommunism mot privategendom.
Allemansrätten
Sådan allmänningsrätt finns i Europa mest utanför romarrikets gränser, därför att den romerska rätten inte accepterade den sortens tänkande. Men till exempel i byn Tolfa nordväst om Rom ägs större delen av landområdet av bygdens allmänning, Università Agraria, som inte har något med universitet att göra utan tvärtom betyder jordbruksgemenskap. Den utgör gemensam betesmark och är ett gemen samt område för jakt och plockning av svamp, kastanjer, tryffel och ved. Är man bosatt i byn så har man de rättigheterna.
Det var ju den sortens gemensamma rättigheter som den engelska adeln krossade då man inhägnade utmarken för att hålla stora fårhjordar så att de kunde leverera ull till den nya textilindustrin. Därigenom ruinerade de småfolket på landsbygden och drev in dem till städerna där de slutade som löneslavar i fabriker och gruvor. Kampen för ”The Commons” har en central ställning i brittisk historia, i sånger och den muntliga traditionen, trots att det var en kamp som folket förlorade för det mesta.
Creative Commons är en rörelse som tar sikte på att dela de intellektuella framstegen, samtidigt som författarnas omedelbara intressen tillvaratas.
Det kan kallas en kreativ allmänning där folk utbyter idéer och innehåll över hela världen. Creative Commons (CC) grundades 2001 som reaktion på en internationell rättighetsregim som mer och mer agerar på de mäktigas och rikas premisser.

CC har utvecklat ett system med öppna licenser som gör det möjligt att licensera sitt arbete samtidigt som det ställs till fritt förfogande för andra på vissa villkor. År 2008 fanns det runtom i världen 130 miljoner sådana licenser.16
Creative Commons, Wikipedia och Free Software Foundation är alla bra exempel på hur moderna dataverktyg gör det enkelt att genomföra praktiska kommunistiska lösningar som ställs till förfogande för alla i hela världen. Det är faktiskt mycket enklare att genomföra sådana lösningar på kommunistiskt vis än att få dem att fungera på kapitalistiskt sätt.

I många europeiska städer har folk bildat små kommunistiska kollektiv i form av bilkollektiv för att lösa transportbehov. Det fungerar ganska gnisselfritt och det finns inte något som hindrar att detta görs till ett allmänt system. På liknande sätt finns det massor av former för bytesmarknader, liftsystem för långa resor, och så vidare.
Moderjordrörelsen i Latinamerika är ett viktigt bidrag till kampen för ett icke-kapitalistiskt samhälle.
I sin förklaring om Moder jords rättigheter säger man:
”Vi, folken och nationerna på jorden,
• tar hänsyn till att vi alla är en del av moder jord, en odelbar, levande gemenskap av inbördes avhängiga individer med en gemensam framtid,
• erkänner med tacksamhet att Moder jord är källan till livet, näringen och kunskapen och skaffar oss allt vi behöver för att leva väl,
• inser att det kapitalistiska systemet och alla andra former av utsugning, missbruk och förorening har lett till stor förstörelse, försämring och skador på Moder jord och försatt livet sådant vi känner det idag i fara genom sådana fenomen som global uppvärmning,

• är övertygade om att det i en inbördes beroende, levande gemenskap inte är möjligt att nöja sig med att erkänna de mänskliga rättigheterna utan att därmed skapa stor obalans för Moder jord.”17

Bland det mest spännande som händer 2011 är precis det som händer på vänsterhåll i Latinamerika. Vänsterorienterade partier och rörelser formulerar program och politik som pekar förbi kapitalismen. Några rörelser är reformistiska, andra mer eller mindre revolutionära, men de formulerar krav och politik som förutsätter en grundlig brytning med den globaliserade kapitalismen. De tänker sig någon form av mer eller mindre traditionell socialism, eller till och med socialdemokrati. Men den vägen är blockerad. Det finns inte plats för den sortens reformer i dagens krisdrabbade kapitalism. Jag betraktar dem som stormsvalor vilka förebådar epoken för Kommunism 5.0.

Det som händer på indiska subkontinenten är också mycket intressant, särskilt i Nepal och bland naxaliterna på landsbygden i Indien. Detta är klasskamp, social befrielsekamp, kvinnokamp, men det är också en kamp om resurserna, en kamp om vatten, jord, mineral.

Creative Commons, Free Software, moderjordrörelsen, kinesisk och europeisk arbetarrörelse, indiska och afrikanska bönder, fattiga i USA, miljöaktivister och feministgrupper, och hundratals, ja tusentals grupper och personer i hela världen kommer att delta i utformandet av innehållet i och inriktningen av Kommunism 5.0. De kommer att lära av varandra, ha utbyte med varandra och hitta på mycket nytt och spännande under arbetets gång. Den starkaste av dessa krafter är naturligtvis den organiserade arbetarklassen.

Som jag har visat i de första kapitlen går vi mot en tid då energiförsörjningen, vattenförsörjningen, matproduktionen och annan produktion förefaller kunna bryta samman. Och då handlar det om de bärande bjälkarna i samhället. Om kapitalismen inte kan täcka folks grundläggande behov, måste folk organisera sig för att ta över produktion och distribution, och detta kommer naturligtvis att bryta mot kapitalismens heliga egendomsrätt. Det kommer inte att bli lika stillsamt som att måla en tavla eller bjuda in någon på en kopp te.
All erfarenhet visar att de rikaste och den statsapparat som försvarar deras intressen med alla till buds stående våldsmedel har en stark benägenhet att använda dem, om det handlar om makten över egendom och resurser. Detta kan bli ytterst brutalt, inte på grund av gräsrötterna utan för att imperialismen har visat att den kan tillgripa fruktansvärt mycket våld, så som USA har gjort under mer än ett sekel och som för n-te gången har demonstrerats i Irak och Afghanistan. Upproren i Mellersta östern och Nordafrika 2011 är väldigt belysande exempel. Folk gick ut i fredliga demonstrationer mot diktatoriska makthavare. Det var inte folket som använde våld. Folk använde ordet, de använde gatan, de använde massmöten. Rörelsen var tydligt av icke-våldskaraktär. Användandet av våld från demonstranternas sida hörde till undantagen. Trots det blev många dödade och överallt var det regimerna som brukade våld, som sköt skarpt, som skickade ut band för att döda aktivister. Regimerna hade ingen legitimitet men de hade våldets makt. Detta våld är inte något folk vill ha, därför att det alltid först och främst drabbar folket. Jag har medvetet avstått från att använda så mycket utrymme på detta.
Arabiska vårenArabiska våren
Nu handlar det om att kapitalismen hotar nu levande och framtida generationers liv på jorden. Diskussionen bör handla om hur vi snarast möjligt kan skapa ett samhälle som inte raserar grundvalen för liv på planeten utan som tvärtom kan säkerställa ett drägligt liv för människorna under generationer framåt.

intressant.se, , , , ,, , , , , , , ,, , , , ,


24 svar till “Vad är kommunism? Del 2”

  1. Det finns två sorters socialism/kommunism; den verkliga (sovjetiska) och den fantastiska teorin. De flesta människor ser den socialism/kommunism som faktiskt genomförts, ett fåtal håller sig ajour med teorin och jämför den med verkligheten, och en försvinnande minoritet betraktar teorin som verklig och bortser från praktiken.

    När sovjet föll blev de flesta förvånade och glada. Det har aldrig funnits många svenskar som betraktat sovjet som ett framgångsexperiment, däremot har otroligt många svenskar vänt ryggen österut. För att slippa se.

    • Observera att Sovjet inte var eller sade sig vara kommunistiskt. Där fanns både framgångar och fel etc. Man måste noga och studera erfarenheterna att försöka bygga en slags socialism i Sovjet, Kina, Sverige etc förstås. Sovjet var då ett mycket fattigt land i en värld utan demokratier 1917. Blev världens andra supermakt, trots detta, egna brister och oacceptabla förföljelser och 20 miljoner döda i Andra världskriget. Här några artiklar:
      De flesta ryssarna anser att Sovjetunionens kollaps var dålig. Stark opinion för socialism i Ryssland och USA;
      Sovjetunionens fall – förspel och följder Fler artiklar finner man under ”Kategorier” med sökordet ”Sovjetunionen”.

      • Om att Ryssland var ett mkt fattigt land 1917.
        Dom var stadda i snabb utveckling. Världens snabbaste industrialisering och största oljeproduktion(före WWI). Stolypin sade: ge oss 20 år av fred (så vi hinner industrialisera och utveckla oss). Både han och Sergei Witte dog lägligt ur Britternas djupa stats synvinkel. Liksom Rasputin, mördad med Brittisk inblandning. Rasputins rykte svärtades ner genom att Britterna lejde en dubbelgångare, vars eskapader filmades.
        Usas parlamentariker som debatterade Usas stöd till Bolshevismen fick 1919 höra att det var bra för att hindra Ryssland från att vara en kapitalistisk konkurrent och det är bra för oss (amerikaner).

          • Fattigt vet jag inte men visst finns brister. Ryssarna jobbar på bra med sitt land tycker jag och de verkar ha koll över världen så de kan undvika fällor samt göra andra länders misstag en gång till. Ryssar är ett stolt folk och det betyder mycket. Västländer, och ofta Sverige kan ibland se ned på sig själva. Det är inte alls bra för då kan det gå käpprätt åt skogen. Glöm inte att de ”goda åren” från efterkrigstiden fram till sextiotalet byggde på nationalkänsla.

            • Och socialistisk ideologi samt socialistisk planering i dess form, samt god tillväxt en bra bit in på 1970-talet.Men nomenklaturan och inmarschen i Tjecoslovakien 1968, som jag var med och demonstrerade mot.

  2. I teorin är kommunism bra men den kommer aldrig att fungera i verkligheten. Alltför många människor är alltför egoistiska och giriga. Psykopater kommer alltid att ta makten oavsett om de lever i ett kommunistiskt eller kapitalistiskt land. Kommunismen är farlig såtillvida att den snabbt blir totalitär och fascistisk till sin natur. Åsiktsförtryck, angiveri, misär, fattigdom präglar alla kommunistiska länder. Jag har varit i kortare eller längre perioder i följande; Polen (1985-1989), Öst-Tyskland (1985-1989), Ryssland (1987), Nordkorea (1998-1999), Kina (2007-2017), Tjeckoslovakien (1989), Ungern (1993-2014), Jugoslavien (1988-2003) plus en del andra länder som är eller har varit kommunistiska. Gemensamt är att folk kände sig förtryckta eller passiva. Det var mycket föroreningar för att ingen brydde sig. Olönsamma industrier med undermåliga produkter. Det som var positivt var läroverken och till viss del sjukvården, men endast om du tyckte ”rätt”. Precis som det börjar bli i Sverige nu. Säkerhetstjänsterna i de kommunistiska länderna kan jämföras med Andra Världskrigets Gestapo. Främst inriktat på att fängsla regimkritiker. Idag sköts det av media.

    • Observera att vi inte sett några kommunistiska stater. Brottsligheten var liten i Maos Kina. Den största fängelsepopulationen finns i kapitalismens högboerg, USA. Det var också mycket fint samarbete och utveckling i t.ex. Sovjetunionen och Kina. I kommande socialistiska stater måste man verkligen tillåta åsiktsfrihet som idag. Mänskligheten kan och måste lära också av negativa erfarenheter. Kapitalismen leder till krig, kamp om resurser i stället för samarbete, till ökande ekonomiska klyftor enligt statistik, och kan tydligen inte ta tag i det avgörande klimathotet på ett sätt som är nödvändigt.

  3. Jag är väl bekant med marx´ terminologi, men också med den vanliga apologin; ”det var inte kommunism”.

    Sovjet symboliserar kommunister i arbete, och deras arbete fick ett resultat. Att resultatet av arbetet inte motsvarade teorins förhoppningar kan med fördel ses som att teorin inte fungerade som tänkt. Däremot får teorin realeffekter när den tillämpas.

    Inga varor i butikerna under GOSPLAN var 80talets ryssars erfarenhet av planekonomi. Tidigare generationer erhöll den röda terrorn och den röda hungersnöden. Givetvis tyckte de flesta ryssar att sammanbrottet var dåligt, de märkte snabbt att vid fri prisbildning var deras lön ingenting värd. Rubeln var inte konvertibel till marknadspris under SUKP´s ledning. För oss som bodde utanför den stängda zonen var socialismens fall glada nyheter, den avslutade det kalla kriget. Det kalla kriget var socialismens hot mot väst, när det ena upphörde, upphörde också det andra. Ingen socialism med stående invasionsarmé, inget kallt krig.

    En lära som kräver diktatur över och krossandet av just dem som får något uppfunnet, finansierat, tillverkat, marknadsfört och distribuerat; som predikar att just dessa människor är förkastliga utsugare får ett ganska förutsägbart resultat. Varubrist är ett resultat i tangentens riktning för en rörelse som fnyser åt duglighet och premierar tomma slagord och förbud under säkerhetspolisens regim. ”Fel” under socialismen är inga fel, politiken har en avsikt och ett resultat, dessa hänger ihop.

    Att jämföra de miljoner som gick under i Gulag eller Kinas motsvarighet med intagna i USA´s fängelser har ingen motsvarighet i verkligheten. Stalin skrev under handlingar som stipulerade hur många som skulle gripas, skjutas och eller deporteras per natt, de gripna var inte brottslingar. De röda tog tusentals människor varje natt i varje stad år efter år, vitsen var att skrämma alla till lydnad. En och en kan bli oskyldigt dömd av misstag i USA , i Sovjet likviderades hundratusenfallt fler avsiktligt i åratal. Priset för planekonomi under partiet är astronomiskt. Stalins regim var inget misstag, den var den logiska konsekvensen av Lenins ideologi. Hur många miljoners miljoner som avled under Maos excesser vet ingen.

  4. En annan missuppfattning är att kommunism likställs med kommunister men så är det tyvärr inte. Kommunism är ett utopiskt samhälle men kommunister är verklighet. Och vad kommunister ställt till med vet människor. Senast i igår kväll läste jag om Rumäniens sentida historia i Wikipedia. Den enda revolution jag kunde få fram där var folkets revolution mot kommunisterna året 1989 och folkets dom blev hård. För att inte säja mycket hård. Kommunistregimen föll ganska omedelbart men kommunisternas säkerhetsapparat (våldsapparat) Securitate höll ut några dagar till innan den var nedkämpad av den ilskna folkmassan. Vill minnas samma hände i grannlandet Ukraina för inte så länge sedan dock utan att det landet styrdes av kommunister.

    I höstas talade jag med en tjej som i sin barndom upplevt kommunistregimen i Rumänien. Hon berättade för mig att lyset slocknade klockan tio varje kväll i huset där de bodde. En för mig högst iögonfallande uppgift. Likaså var det ont om varor. Nu vet jag emellertid varför. Kommunistregimen i Rumänien hade en egen utrikespolitik och relationer med väst och t.o.m. Ronald Reagan (tror jag) var där på officiellt statsbesök. Likaså hade Rumänien ekonomiska relationer med väst och var medlemmar i internationella kreditväsen (IMF kanske?) Med de kontakterna hade Rumänien tagit enorma lån i väst under 1970-talet och som planekonomiskt beslutades att betalas tillbaka under 1980-talet. Det medförde en åderlåtning i landets ekonomi och de som fick betala priset var folket. Importstopp på varor samt el-ransonering, alltså samma som tjejen jag pratade med upplevde i sin verklighet. Enligt vad jag vet saknar Rumänien betydande vattenkraft så det var säkert minskad import av fossilt bränsle till el-generering som medförde el-ransoneringen.

    https://sv.wikipedia.org/wiki/Rum%C3%A4nska_revolutionen
    https://sv.wikipedia.org/wiki/Nicolae_Ceau%C8%99escu
    https://sv.wikipedia.org/wiki/Rum%C3%A4nien
    m.fl. länkar

  5. Folkets revolution i Rumänien var i vanlig ordning en angloamerikansk kupp för imperiets själviska syften. Kuppen förbereddes genom att sen länge ha utsatt Rumänien för hårt tryck utifrån som underlättade för att rekrytera opposition.
    Inget av det västmedia rapporterade var trovärdigt.
    Detta innebär inte att deras socialism var ett optimalt system. Jag konstaterade under en resa hur torftigt det var, men vems fel var det egentligen? Dom som fryste ut östekonomierna genom ett helt omotiverat kallt krig!?
    I vår tid utsätts Ryssland med ett annat system än då, för utifrån påtvingad ekonomisk skada.

    • Sanktioner är inget effektivt instrument därför det slår åt båda hållen. Den som nobbar blir nobbad tillbaka därför oftast har den som blir sanktionerad något att erbjuda. Ryssland var en stor konsument av västerländska varor men istället för importera börjar ryssarna tillverka själva och då står européerna där med skägget i brevlådan och exportförluster trots de själva var med om att döma ut straffet. Det är ryssarna som ”äger” och det gör de genom naturresurserna. Så den ryska regeringens viktigaste uppgift är att hålla ihop världens största land till ytan så det inte faller sönder och blir till huggsexa som ett fångat byte.

  6. Kina, Indien och Ryssland kan komma att vara de som tar över från väst som de mäktigaste staterna i världen vars banketablissemang är farligare än några stående arméer. Penningaristokratin har korrumperat de lagstiftande församlingarna så att dess lagar gjorts till deras favör och lagstiftarna bara kommer att gynna de rika.

    FN är i själva verket ett av huvudinstrumenten för införande av New World Order. FN:s målsättning är att vara en ”one world government”, som styr över hela världen och har total kontroll över befolkningen.
    Denna regering kommer inte att väljas, utan handplockas av nedan nämnda bankfamiljer. Medelklassen försvinner. Det kommer bara att finnas härskare och tjänstefolk (slavar). En enda tillåten religion. En enda valuta. Detta uppnås genom teknik. Mind Control finns på agendan. Bl.a planeras att varje människa får ett chip inoperererat i kroppen. Vi får vad vissa beskriver som en polisstat.
    Vissa påstår att ca en tredjedel av den amerikanska befolkningen tror att NWO är en realitet och är på väg att införas om vi inte gör något åt det. Utopiskt? Kanske inte trots allt, så var börjar vi?
    Vi börjar med en titt på organisationen, dess struktur i sig. Lägg särskilt märke till den politiska grenen. Där hittas namn, både kända och okända som FN, EU, the Bilderberger Group, CFR (Concil of ForeignRelations , Committee of 300 , Club of Rome och Trilateral Commission .
    Organisationersom är formerade i olika cirklar. I de innersta cirklarna återfinner vi rika bankfamiljer där Rothschields´ och Rockefellers’ är bland de mest framträdande. Dessa bankfamiljer kontrollerar genom sitt inflytande nära nog allt: Pengasystemet, politikerna, utbildningsväsendet, militären, rättsapparaten, sjuk- och hälsovård för att bara nämna några områden.
    Så vilken medicin rekommenderas.. socialism/kommunism?

    • Tyvärr inte socialism tror jag. Socialisters bakgrund gör dem lättköpta. Det blir alltför svårt att motstå erbjudanden från dem som vill ha inflytande. För att hålla kapitalisterna borta från att roffa åt sig allt inflytande måste det bli situationen ”bjuda bagarbarn på bullar”. Det ska inte finnas något behov alltså.

  7. Kommunisternas produkt, sammanfattad av Victor Davis Hanson. Informativt.

    ”As the collapse of the Soviet Union approached, Francis Fukuyama proclaimed the victory of liberal democracy over planned socialism in his 1989 essay, “The End of History?” More than a quarter century later, the USSR has indeed disintegrated. Its former east European empire lies inside the European Union. China has a market economy, though the nation is led by a single party. And the “socialist” states of North Korea, Cuba, and Venezuela are in economic ruin. Few now advocate “back to the USSR.” At the same time, many people still consider socialism an appealing economic system. Consider, for example, that Bernie Sanders—an avowed supporter of a socialist United States—is America’s most popular politician—and that as many millennials favor socialism as capitalism.

    The analogy of the jockey and the horse explains the continued appeal of socialism. Socialists believe that socialist regimes have chosen the wrong jockeys to ride the socialist horse to its deserved victory. Bad jockeys such as Stalin, Mao, Fidel, Pol Pot, and Hugo Chavez chose tactics and policies that led their socialist horse astray. But actually, a look at how the Soviet Union actually worked reveals that it’s the horse itself that’s the problem.

    After gaining power a century ago and then holding onto it through a civil war, the Soviet communists were intent on building a socialist state that would overwhelm capitalism. State ownership and scientific planning would replace the anarchy of the market. Material benefits would accrue to the working class. An equitable economy would supplant capitalist exploitation and a new socialist man would rise, prioritizing social above private interests. A dictatorship of the proletariat would guarantee the interests of the working class. Instead of extracting surpluses from workers, the socialist state would take tribute from capitalists to finance the building of socialism.

    The basics of the Soviet “horse” were in place by the early 1930s. Under this system, Stalin and his Politburo set general priorities for industrial ministries and a state planning commission. The ministers and planners worked in tandem to draw up economic plans. Managers of the hundreds of thousands of plants, factories, food stores, and even farms were obligated by law to fulfill the plans handed down by their superiors.

    The Soviets launched their planned socialist economy as the capitalist world sank into depression, trade wars, and hyperinflation. Soviet authorities bragged of unprecedented rates of growth. New industrial complexes grew from scratch. Magazines featured contented workers lounging in comfortable resorts. The message: The West was failing, and the Soviet economic system was the way to the future.

    As the competition between capitalism and Soviet socialism became more pronounced during the Cold War, serious scholarly study of the Soviet economy began. The overarching research agenda of Western scholars was “scientific planning”—the socialist belief that expert technocrats could manage an economy better than spontaneous market forces. After all, would not experts know better than buyers and sellers what, how, and for whom to produce?

    It was the Austrian economists F. A. Hayek and Ludwig von Mises who resisted this idea most forcefully. In their landmark critique laid out in a series of papers written from the 1920s through the 1940s, they concluded that socialism must fail. In modern economies, hundreds of thousands of enterprises produce millions of products. Even with the most sophisticated computer technology, managing such large numbers would be far too complex for an administrative body trying to allocate resources. Modern economies, therefore, are too complex to plan. Without markets and prices, decision-makers will not know what is scarce and what is abundant. If property belongs to all, what rules should those who manage assets for society follow?

    The Soviets’ solution to the complexity and information problems was a national plan that spelled out production goals only for broad sectors, not for specific transactions. In other words, rather than mandate the delivery of 10 tons of steel cable by factory A to factory B, the planners set a target for the total number of tons of cable to be produced nationwide. Only a few specific goods—such as crude oil, aluminum ore, brown coal, electricity, and freight-car dispatches—could be planned as actual transactions. Everything else had to be planned in crude quantities, such as several million square meters of textile products. Product specifications, delivery plans, and payments were worked out at lower levels and often with disastrous results.

    Soviet scientific planning, in fact, directed only a minuscule portion of products. In the early 1950s, central agencies drew up less than 10,000 planned indexes, while industrial products numbered more than 20 million. Central agencies drew up generalized plans for industrial ministries, which issued more detailed plans to “main administrations,” which prepared plans for enterprises. There never was a pretense that the top officials would plan the production of specific products.

    To make matters even more complicated, virtually all plans were “drafts” that could be changed at any time by higher state and party officials. This constant intervention, called “petty tutelage,” was an irritant from the first to the last day of the Soviet system, but it was a key pillar of resource allocation.

    Central planners prepared preliminary plans for a small percentage of the economy. These “draft plans” set off huge “battles for the plan” as ministries and enterprises scrambled to fulfill their production targets and meet their delivery quotas, all of which could be changed by party and local officials at any time.

    As the commissar of heavy industry, Sergo Ordzhonokidze complained in 1930: “I guess they think we are idiots. They give us every day decree after decree, each one without foundation.” An unnamed defense contractor echoed the same complaint a half century later: “They stick their heads into every single issue. We told them they were wrong, but they would demand that things be done their way.”

    The manager’s task was presumably simple: The plan was the law; the manager’s job was to fulfill the plan. But the plan kept on changing. Moreover, it consisted of multiple tasks, such as deliveries, outputs, and an assortment program. Throughout the entire history of the Soviet Union, gross output (measured in tons, meters, or freight/miles) was the most important plan indicator and the most malleable. Nail producers, whose output was judged by weight, would produce only heavy nails. Tractor manufacturers, struggling to meet their tractor quota, were caught delivering tractors without engines to their customers, who accepted them anyway for their spare parts. Shoe manufacturers, whose plans were based on quantity, produced one size and one color to the chagrin of customers. Other targets, such as cost reductions or new technologies, were ignored as counting less towards fulfillment of the plan.

    Under scientific planning, supply had to roughly equal demand—and, given their distaste for the anarchy of markets, Soviet planners could not balance supply and demand by raising and lowering prices. Instead, they compiled “material balances” using primitive accounting to compare what materials were on hand with what were, in some sense, needed.

    Soviet material-balance planning suffered from a number of deficiencies. For example, only a few balances could be compiled—in 1938, only 379 central balances were prepared in a market of millions of goods. And then, the balances were based on distorted information. Producers of goods in the balance lobbied for easy targets that concealed their capacity. Industrial users in the balance overstated what they needed to be sure of fulfilling their own plans.

    Figuring out the proper balance was an exhausting exercise—and Soviet planners did not reinvent the wheel each year. Instead, they resorted to what came to be known as “planning from the achieved level,” which meant that each year’s plan was last year’s plus some minor adjustments.

    By the early 1930s, supply agencies were distributing materials based on what they did in the previous year. A fast forward to the 1980s reveals the same practice in place: When a producer of welded materials wished to use thinner metals, the official answer was: “I don’t care about new technology. Just do it so that everything remains the same.” Material-balance planning was hostile to new products and new technologies because they required a reworking of an already fragile system of balances. American economists who were studying Soviet industrial production in the 1950s were astonished that the same machines were produced over decades without modification, something unheard of in the West.

    Material-balance planning was the most fundamental weakness of the Soviet system. It froze the Soviet economy in place. Each year’s production was a replica of the previous year. A Soviet manager from 1985 would have felt quite at home in the same enterprise in 1935.

    Beyond material-balance planning, soft budgets constituted another key defect. The economist Janos Kornai of Harvard University grew up in Hungary under planned socialism. His research, which draws on his first-hand experiences, focuses on the economic losses associated with soft budget constraints. As Kornai, if enterprises do not face the risk of bankruptcy, they will not seek out cost economies and other survival strategies. From day one of the Soviet system, loss-making enterprises understood they would be bailed out automatically, if not right away.

    The primary cause of soft budgets was that the Soviet system was based on output plans. One enterprise’s output was another’s input. If output plans failed widely, the whole plan would fail. Taking an enterprise out of production due to insolvency was simply not an option.

    In practice, loss-making enterprises paid for deliveries with IOUs. Unsettled IOUs would grow until they reached crisis proportions. Gosbank, the state bank, would then step in and make good on the unpaid bills by issuing money and creating what Soviet banking officials called a monetary overhang—more rubles chasing goods than there were goods to buy. In fact, Gosbank’s main business in the early years of the Soviet Union was organizing bailouts. When one was completed, it was time to start working on the next.

    The problem with socialism isn’t a bad jockey—it’s the horse itself. The Soviet economic system suffered from pathologies that would ultimately doom it. Starting in the late 1960s, the USSR economy went into a long decline, which came to be called the “period of stagnation.” Mikhail Gorbachev was elected General Secretary of the Communist Party in 1985 on the pledge that he, as a radical reformer, would reverse the decline.

    Gorbachev failed because the core of the Soviet planned system was rotten Despite his reform inclinations, he remained a believer in socialism. He was determined to save Soviet socialism by making it more like capitalism. In so doing, he created an economy that was neither planned nor a market—a chaotic free-for-all, which the Russian people regrettably associate to this day with that they came to call “wild capitalism.”

      • Nu har jag läst Samuelssons artikel, men det är inte utan att man undrar hur du läser innantill? Det är ju den amerikanske historikern som mer detaljerat visar hur planekonomins målformulering och styrfunktion såg ut, och hur den inte fungerade. Samuelsson har anlagt ett ytligare och bredare perspektiv.