Trump drar sig ur JCPOA – Dödsstöten för amerikansk trovärdighet


Denna artikel ”Trump’s Withdrawal From the JCPOA the Death Knell of American Credibility” som nu publicerats i NEO (New Eastern Outlook) är skriven av James O’Neill och har översatts av tandläkaren Martin O Gelin i Australien, som berikat bloggen med översättning av flera andra artiklar av James O’Neill.
James O’Neill var tidigare akademiker vid Universitetet i Bergen (Norge), universitetslektor vid universitetet i Waikato (NZ) och visiting professor vid Louvain la Neuve universitet (Belgien). Han var också en konsult med FN:s ekonomiska kommission för Europa i Genève. O’Neill är specialiserad på internationell rätt med särskild tonvikt på gränssnittet mellan lag och geopolitik. Han har publicerat två böcker och många artiklar i peer reviewed journals (vetenskapliga tidskrifter) samt kommentarer på flera webbplatser i USA, Europa, Storbritannien och Australien.
Artikeln.
Beslutet av USA: s president Donald Trump att överge USA:s roll i den gemensamma övergripande handlingsplanen (JCPOA) var allmänt väntad med tanke på hans upprepade negativa kommentarer om överenskommelsen.

Nyligen utsågs John Bolton som hans nationella säkerhetsrådgivare och Mike Pompeo till utrikesminister. Båda dessa män är kända för att hysa starkt anti-Iranska åsikter. Trumps beslut kommer att få långt större konsekvenser än vad som möter vid en första blick. Främst kommer detta att förstärka bilden av USA som det land som först ansluter sig till ett avtal, i detta fallet under Obama-administrationen och med åtföljande ratificering i FN:s säkerhetsråd, för att sedan dra sig ur överenskommelsen p.g.a. att USA valt en ledare som visar ringa kunskaper om utrikesfrågor och inte heller förstår vikten av internationella avtal.
Trumps beslut att dra sig ur JCPOA skedde trots att avtalet uppnådde det önskvärda resultatet av ett icke-nukleärt beväpnat Iran, vars del i avtalet bevisligen hade följts till fullo.
Trump med Iranavtalet 180509
Detta faktum har upprepade gånger bekräftats av både USA:s utrikesdepartement och av Internationella atomenergiorganet. Synbarligen är detta det senaste delen i en lång rad av brutna fördrag och överenskommelser från USA:s sida. Efter Andra världskriget såg vi engagemanget i valen i Korea; år Geneva-avtalet år 1954 som stipulerade med hänsyn till nationella val i Vietnam; år 2002 ett ensidigt upphävande av ABM-avtalet; och Parisavtalet om klimatförändringar är bara några av de mer kända exemplen under de senaste decennierna.
Alla visar gemensamma drag: en brist på respekt för seriösa avsikter i avtal och fördrag och vidare att amerikanska intressen sätts före världssamhällets väl. Potentiellt förödande konsekvenser ligger nära till hands.
Bolton och PompeoBildtext:Bolton och Pompeo
För det andra visade här USA ännu en gång ett hånfullt förakt för sina allierade. Under de senaste veckorna reste Storbritanniens, Tysklands och Frankrikes ledare till Washington för att argumentera för att USA skall hålla sig till JCPOA avtalet. Alla ansträngningar var förgäves. I stället har nu uppfattningen förstärkts att Trump bara verkar ha tagit hänsyn till den israeliska premiärministern Benjamin Netanyahu’s önskningar.
Den israeliska ledaren gjorde nyligen en TV presentation som var en blandning av historisk förvrängning, selektiv tolkning av halvsanningar och rena lögner. Trump, tillsammans med neokonservativa galningar som infiltrerar hans administration, samt en följsam och icke-ifrågasättande MSM, ljuger genomgående om Islamiska republiken Iran.

Att sådana lögner är grundläggande för USA:s utrikespolitik i Mellanöstern är inte förvånande med tanke på resultatet av de förflutna decenniernas inblandning av USA i regionen. Det gör situation inte mindre farlig. För det tredje, meddelade Trump att han avser att införa ”den högsta nivån av ekonomiska sanktioner” mot Iran. Åtagandet saknar helt grund i internationell rätt och kan istället ses som en krigsförklaring. Det betyder dock inte ett faktiskt krig med vapen, även om Israel uppenbarligen skulle vara USA tacksamt för ett sådant. Det är nog osannolikt att Iran och dess allierade kommer att svara med ett förödande krig, även om det inte helt kan uteslutas.
Shanghai Cooperation Org 2015_Summit_of_the_Shanghai_Cooperation_Organization_05Bildtext: Shanghai Cooperation Organization. Toppmöte 2015
USA:s användning av sanktioner, under många år, som ett verktyg för ekonomisk och politisk utpressning, visar nu vidare dimensioner än när JCPOA förhandlades fram.
Under 2017 godkände den amerikanska kongressen lagen om “Countering America´s Adversaries through Sanctions” (CAATSA). Enligt den lagen förbehåller sig USA rätten att införa sanktioner mot en nation vilken utsetts som USA:s motståndare, i detta fallet, Iran.
Lagen står helt i strid mot USA:s åtaganden inom ramen för Världshandelsorganisationen och andra liknande avtal. Alltså ytterligare ett exempel på USA:s förnekande av internationella förpliktelser alltmedan jakten på egna intressen pågår.
CAATSA betydelse, från USA:s sida sett, upphävandet av principen att suveräna stater fritt skall kunna utöva sina lagliga intressen utan att utsättas för grov mobbning och utpressning. CAATSAs implementering i detta sammanhang, måste ses mot bakgrunden av JCPOAs ratificerande av säkerhetsrådet, vilket möjliggjorde multimiljard-kontrakt mellan Iran och ett antal europeiska länder.
Dessa kontrakt kommer nu att befinna sig i farozonen efter USA: s ensidiga tillbakadragande från JCPOA och medföljande meddelande om att nu kommer “den högsta nivån av ekonomiska sanktioner” att tillämpas.
Den stora obesvarade frågan på denna punkt är huruvida de europeiska nationer som undertecknat JCPOA, nämligen Tyskland, Frankrike och Storbritannien (och som samtidigt undertecknat större kontrakt med Iran), kommer att ha styrka nog att stå emot USA:s mobbning och utpressning.

Att de kommer att förbli engagerade, i fortsatt samarbete med Iran inom ramen för JCPOA, nu utan USA, är ovisst.
Den andra faktorn som har förändrats avsevärt sedan JCPOA undertecknats, är läget för Ryssland och Kina.
Iran är en central del i den geopolitiska strategin för båda länderna, vilket Alistair Crooke påpekade den 7 maj 2018. Strategic Culture

Iran är redan en associerad medlem av Shanghai Corporation Organization (SCO) och kommer att bli en viktig del av Kinas Belt and Road initiativ och har redan mottagit betydande investeringar i infrastruktur från både Ryssland och Kina. Vilket land skulle vara villigt att få sina investeringar och viktiga geopolitiska mål äventyrade av Trumps ensidiga åtgärder?
Trump göranden och låtande kommer att noggrant observeras av Nordkoreas president Kim. Han är nu knappast motiverad att ingå någon som helst form av avtal med Förenta staterna, väl medveten om hur Trump eller någon annan framtida USA president, som vanligt, kommer att agera typiskt bara utifrån egna intressen. Trumps agerande har riktat ett förödande slag mot USA:s trovärdighet, och det är denna faktor som på sikt kan få stora konsekvenser.
I en framväxande multipolär värld, kommer ledarna för många nationer att ställas inför valet : att förbli lierade med amerikanerna med alla uppenbara risker, eller sälla sig till andra stormakter som har rykte om sig att hålla sig till godkända avtal och arbeta inom ramen för internationell rätt.
Svaret blir alltmer uppenbart.

i Andra om: , ,, , ,Andra om: , ,, , , , ,


4 svar till “Trump drar sig ur JCPOA – Dödsstöten för amerikansk trovärdighet”

  1. Trump är en van förhandlare, och ser att Irans position är muslimskt ohederlig, det är bara spel för gallerierna. Ingen idé att försöka sig på avtal med muslimer, de bryter det när det passar dem. Att krossa Iran blir allt mer nödvändigt. De är civilisationen eller islam som är frågan.

    • Den som verkligen visat världen gång på gång att avtal inte behöver betyda något, som visar lögnen som främsta vapen är ju USA. Det är denna politik eller civilsation som är frågan.

  2. Dags för Tyskland att visa ledarskap i Europa ? Nähä, det är inte många som tror att så kommer att ske. Tyska företag har stora intressen att bevaka i Iran men de hade ännu större intressen i Ryssland och dessa offrades även till förmån för sanktionerna. Angela Merkel tillträdde som förbundskansler genom att inför Bush be om ursäkt för att Tyskland inte bombade Irak 2003. Nu har hon visserligen påtalat behovet av europeisk samling eftersom USA inte längre kan förmodas ”beskydda Tyskland”. Vem Europa skall beskyddas från säger hon inte men alla vet vem hon menar. Det har undgått henne att det inte är Ryssland som ockuperar landet utan USA som utnyttjar det som sin främsta bas för krigen på Balkan, i Mellanöstern och Afrika. Att hon skulle göra gemensam sak med Ryssland för att dels hålla Iran kvar inom avtalets ramar och dels vidta åtgärder för att dämpa följderna av amerikanska sanktioner på alla övriga vore hedervärt men verkar inte troligt.

    Däremot har situationen i Korea en annan dynamik. USA:s ordhållighet har där satts på prov många gånger tidigare och aldrig hållit måttet: I Korea har man inga illusioner och därvidlag saknar situationen i Iran betydelse för dem. I Korea kan man gå vidare oavsett, eftersom det gynnar alla i regionen utom möjligen Japan. Nordkorea har sannolikt av Kina fått garantier om att landets säkerhet inte sätts på spel och i övrigt finns bara fördelar med nedrustning.

  3. Det militärindustriella komplexet glädjer sig säkerligen inför ett nytt krig. Medborgare i de länder som finansierar krigen får betala via skattsedeln, medan monopolkapitalet skor sig. Det här är bombhögern i ett nötskal oavsett vilket flagg de går under idag. Blått flagg eller rött flagg saknar oftast betydelse numera. De har alla sålt sig till Israel-lobbyn.