Nu sitter dock Mona som regent för S, och ingen vet egentligen vars hon skall styra partiet. Man måste diskutera hur arbetarna som är medlemmar i LO kan tänkas resonera kring vad Mona menar med t.ex att framtiden finns i avhängda förorter; eller varför hon finner stort behov att kramas med deltagarna under pride. Hon måste börja leverera, för sanningen är den att stödet ökar när munnens läppar hålls samman; och med Sveriges medietryck blir det snabbt det omvända när försöken kommer. Det är i övrigt inte Ok att Mona lämnade WO i sin så kallade hjärtefråga, med motiveringen; Jag debatterar enbart mot Reinfeldt. (Mona var tillfrågad att deltaga i Uppdrag Gransknings debattpanel nyligen).

Sedan har vi ju Miljöpartiet, med vilka den borgerliga regeringen redan har öppnat för ett samarbete. En del frågor passar in bra – t.ex synen på arbetskraftinvandring. En flirt som relativt säkert skulle garantera ytterligare 4år vid makten.

Frågan är bara hur Sveriges röstberättigade tänker när etablerade partier levererar ord som ”rädda Sverige från SD”, för vad betyder det? Man kan inte applicera en etikett som bättre passar ND, bara för att man inte klarar av att ta debatten mot SD; vilket många gånger beror på att etablerade partier i många kommuner för en ganska fullblodig SD-politik, samtidigt som riks alltid säger något annat. Man kan inte lura alla alltid, eller hur var det Lincon(?) sade.

Läser vidare att Ny Demokrati nämns, och det gottas i att detta parti trillade ur lagom till nästkommande valomgång. Vad man då har glömt/förträngt, det är att politiken som NyD förde; anammades av många partier och kan sägas vara genomförda i realiteten på nästan samtliga punkter idag. Partiet gav sig in i politiken för att förändra, och så gjordes; därefter finns inte behovet av dem.

Men det är ju så, att antingen har man människor i politiken som når ”sina” mål efter mandatgivande och därefter ”lämnar”; eller så har man politiska broilers. Jag vet vilket jag föredrar, samt vilket jag anser vara en fungerande demokrati.

den som blickar tillbaka kan se att det råder en växelverkan mellan socialdemokratin och högern. De försämringar som införs under borgerliga regeringsperioder inkasserar sossarna tacksamt och kör vidare som om det småregnar när man återfår reggeringsställning.

Och vice versa självfallet. Karensdagarna var ett sådant exempel, beställningen av socialstyrelsens utredning om typfall för sjukdomar var ett annat. Höger som höger.

Mona S som partiledare kommer att bli SD:s största draglok, hennes uttalanden retar gallfeber på många normalt sansade människor.

Minns bara den här: – Jag hatar allt genuint typiskt svenskt eller – Det är klart, ibland drar maktsuget. Makt är roligt.

Säger rätt mycket om denna politiker.

Och naturligtvis utnyttjar nu höger sossarnas fiasko till max, allt till sin egen fördel. Det blir politiska lösningar på löpande band utifrån en borgerlig syn. Äntligen kan de under mer sk. tillsynes rumsrena former skapa den låglönemarknad de alltid viljat ha,
försvaga facket, öka skillnaderna mellan låg-inkomsttagare och höginkomsttagare än mer och
förvrida fokus på jämställdhetsdebatten.(Den ständiga parollen att det ska löna sig att arbeta och visst ska det löna sig att arbeta, inte tu tal om det. Men när kommer det att löna sig för alla,till övervägande del kvinnor inom vård och omsorgssektorn?) Högern har även mage att tala om för pensionärer att de i själva verket ska vara tacksamma för den politik som förs, eftersom den i längden faktiskt kommer att gynna dem. Så otroligt respektlöst.

Ett gigantiskt socialdemokratiskt misslyckande.

Nickersson, hemskt ledsen men under de förhållanden som råder i dag är sossarna inget alternativ för mig.